Det redan glesa ledet fortsätter obönhörligt att glesna. Sven Stolpe. Sven Delblanc. Lars Gustafsson. Och nu Jan Myrdal. Jag läser dödsrunor över den sistnämnda i Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet och Expressen.
Nota bene, samtliga författade av män. Inga yngre sådana. Om detta kunde man spekulera, det avstår jag ifrån.
Konstaterar vänligheten i runorna, kanske som det förväntas vid dödsfall. Men inget som Myrdal oreserverat skulle uppskatta. Vänlighet luktar gärna falskhet. Och snart kanske gamarna träder till. När den döde inte kan gå i svaromål.
Nu sover den fruktade polemikern som aldrig skrädde sina ord, klarspråk vem det än gällde. Brutalt och rakt på a’la förebilden Strindberg, inget intrigerande bakom rygg, annars det vanliga i detta land.
Det värsta är att det blir så fruktansvärt trist när sådana som de ovannämnda försvinner. De utgjorde sannerligen en bristvara, något sällsynt i denna samförståndets kvävande nation. Det är något väsentligt som plötsligt saknas i det offentliga rummet. Fönster som stängs.
Tystnaden blir djupt betydelsebärande.
Vad man än tyckte om Myrdal, och tycktes gjorde det mycket i hela hans aldrig stillastående liv, och hans ställningstaganden, så ofta på tvärs mot den goda smaken, så stimulerade han ens eget tänkande.
Hans radikalt annorlunda analyser, aldrig först fingret i luften, aldrig något hänsynstagande eller inlindande, gjorde det inte lättare för en att förhålla sig till världshändelser, tjänade inte den intellektuellt lättjefulle.
De röda khmererna i Kambodja. Massakern på Himmelska fridens torg. Man tvingades tänka ett varv till, ordentligt och kritiskt granska hans omedelbart provocerande uttalanden, problematisera sin egen behändiga ideologiska förförståelse.
Han var nyttig för ens huvud, det huvud som behöver motstånd för att inte fastna i försanthållanden och trygg politisk hemvist.
Jag hörde honom senast våren 2019 i ABF-huset i Stockholm, under ett seminarium ägnat honom, när han en passant menade att kvinnorna haft det bra i DDR. Jag hörde honom däremot aldrig tala till försvar för dissidenterna i DDR och deras rätt till systemkritik.
Hans försvar för förintelseförnekaren, som han förenklande och förminskande rubricerats, litteraturprofessorn Robert Faurisson, hans rätt till sina åsikter och att yttra sig, provocerade förstås de rättänkande som har klart för sig på förhand hur det är och hur man bör ställa sig i olika frågor. Utan vidare diskussion och tvivel.
Handgripligen attackerade de Faurisson, inbjuden till Stockholm för att tala. Han skulle hålla käft, enligt de rättänkande. Basta. Knytnävsslag utdelades.
Och så när Myrdal medverkade i en av alternativmedias publikationer! Brunsmetning omedelbart. Strunt samma vad han skrev, det avgörande var den rysliga, icke rumsrena publikationen han medverkade i, det räckte för att fördöma. Pestflagg fram!
Läsa kritiskt vad han skrev, varför det? Som så ofta: attack mot personen Jan Myrdal, snarare fantombilden dekorerad med okvädesord och nedsättande omdömen. Enklast så.
Hos mig stannar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell kvar som hans viktigaste verk. Hans idoga försvar för den illojale och refraktionäre, den illojalitet gentemot makten som kännetecknar varje sann intellektuell. Illojalitet som ett hedersbegrepp.
Men vi har förstås inte många intellektuella i Sverige, däremot pipor som makten blåser igenom som Myrdal skrev. Själv konfronterades jag med piporna inom högskolevärlden, tretton gick det på dussinet.
Stora öron riktade uppåt, predikande lojalitet och underkastelse gentemot organisation och stat framför lojalitet mot profession och kritiska tänkande. Värda förakt och inget annat.
Det blir bara tristare och tristare i detta land.
Hösten 1967, i Gävle, köpte jag en murrigt grön bok. Den kostade nio kronor och femtio öre och hette Samtida… och på den vägen är det…
Åsa Linderborg är kvinna dock – hon finns med bland dem som talat om Jan Myrdal.
En efter en… Sven Fagerberg borde få vara med i sådana uppräkningar av dem vilkas frånfälle gör landet tristare. Men han försvann i förtid. Eller ”blev försvunnen” av de tongivande skulle man kunna säga.
Åsa Linderborg borde verkligen ha fått Leninpriset, trots att Jan M inte ville det. Att hon, som chef för honom ett antal år, inte föll till föga jämt när han kritiserade hennes ingrepp i det han skrivit, ja bara det visar att hon ofta arbetade i rätt anda: ”författare eller konstnär som verkar i Jan Myrdals samhällskritiska och upproriska tradition”.
Körde förbi Snidaregaten, häromdagen.
Såg det lysa över bokhyllorna.
Hörde av särbon några dagar senare, att han gått bort.
Ni förstår, msm är ett par steg bort numer, därför kommer ”nyheter”, ibland sent.
Far min hade Jan Myrdal i bokhyllan.
Samtida?, en serie?
Läste iaf om hans relationer.
Sedan?
Obegripligt om Pol Pot.
Dock mot slutet, när han blev ”BRUN”, blev han mycket begriplig.
Och nu suckar ni då, när var och en går bort, och det blir tomt.
Jamen varför sörjde ni inte för efterlevnaden?
Var det kanske en mäktig hand, som ej längre gav er kraft?
Var icke vänsterns projekt alltid knutet till den ”Stora Penningpungen”, The Great Purse.
Ser man bara män så kan seendet vara selektivt. Varför tiga om Cecilia Cervin?
Varför skriva så Christer L? Varför inte skriva ”Cecilia Cervin har…”? Det viktiga är väl ändå inte könsperspektivet? Men jag vet, det kan vara svårt.
Trots att jag är fostrad ganska matriarkalt med en hemmaarbetande mor och fyra systrar, så har jag emellanåt lätt för att högre värdera det män säger, och det har mina systrar också (men naturligtvis i mindre grad).
Något är det biologiskt. Män är kraftigare och har mörkare röst, vilket ger pondus bland alla primater. Vi måste använda vårt intellekt i denna fråga, precis som när vi värderar folk utifrån deras plats i det kapitalistiska produktionssystemet, inte utifrån deras språk, hudfärg eller nationalitet.
Men det är svårt, som sagt, speciellt som det borgerliga samhället av självbevarelsedrift med kraft motarbetar detta vårt intellekts arbete. Vi ser ju också hur oerhört framgångsrikt det borgerliga sättet att tänka är.
Eller om Gun Kessle…
Lasse Ekstrand har onekligen rätt i att de som skrivit efter Jan Myrdals död nästan alla har varit män med grått, vitt eller obefintligt hår. Jag tror inte han förteg några kvinnor med det. Och jag tror att ginge man till läggen och läste artiklarna efter PO Enquist eller Tomas Tranströmer såge man en annan ålders- och könsfördelning. Vad det nu kan bero på.
Jag tillhör dem som enbart granskat VAD Myrdal skrev, inte VAR. Och att det är moraliskt förkastligt att försvara Pol Pot-regimen hindrar inte att det är riktigt att påpeka den fruktansvärda situation som rådde i Kampuchea 17 april 1975; en sönderbombad landsbygd runt en groteskt överbefolkad huvudstad.
Myrdals mest obegripliga ståndpunkt var dock en annan: försvaret av Khomeinis fatwa över Salman Rushdie. Jag har mejlväxlat med honom om den frågan, och hans argument var beklämmande svaga. Det var enda gången jag blev direkt besviken på honom.