Det meddelas att Per Gahrton är död, född 1943. Samma år som Keith Richards och Mick Jagger. Alltför nära åldersmässigt där jag själv befinner mig. Och jag reagerar med min sinnesstämning som omedelbart förmörkas. Ständigt dessa förbaskade påminnelser om att livsresan måste upphöra.
Jag träffade Gahrton en gång IRL. I Göteborg 2001 i samband med EU-toppmötet där. President Bush på plats, kravaller utbröt. Polisen avlossade verkanseld mot demonstranterna, träffade en ung man i ryggen. Göran Persson tackade de uniformerade för god insats med varsin röd ros.
Jag minns att Gahrton från början var folkpartist. Detta i mina ögon egendomliga parti, numera omdöpt till Liberalerna, som på nordamerikanskt kampanjvis har försökt att locka väljare med halmhattar och andra jippon. Långt före Ian och Berts spektakulära kampanjmetoder.
Sedan var han med och drog igång Miljöpartiet. Ett av partiets första språkrör.
Spretigt så in i baljan detta den klimatupplysta medelklassens parti, inbyggda konflikter mellan fundamentalister och realpolitiker. Ända från start. Samma mönster som hos moderpartiet Die Grünen i Tyskland. I väljarnas ögon ett förvirrande intryck av politiskt kaos.
Gahrton representerade mp i Europaparlamentet fast han var EU-motståndare. Hur förstå detta? ”Den långa marschen genom institutionerna”, studentrevoltören Rudi Dutschkes idé om att erövra de borgerliga institutionerna genom infiltration? Revidera kolossen inifrån? Nä, det är det ingen som tror på. Inte ens v. Antar jag.
Vad ska vi ha detta överstatliga EU till? För att försörja avdankade politruker som Ylva Johansson som oblygt på foton sitter och stickar på ”arbetstid”? Uppbär en månatlig inkomst på närmare 300.000 kr. Du och jag betalar. Inte tillfrågade. Swexit, tack!
Lundensaren Gahrton skrev – använde den vedertagna vetenskapliga metoden deltagande observation – en kontroversiell avhandling i sociologi som det blev ett herrans liv omkring. Om än godkänd efter uppmärksammade turer.
Om jag inte minns helt fel handlade det om hur litet riksdagsmännen egentligen ”arbetar”. Apropå sitta och sticka under ett uppdrag. Det ville ingen höra av bänkvärmarna. Förstås. Stör oss inte i vår bekväma politikertillvaro.
Vännen Gert Nilson på Bokförlaget Korpen gav ut en bok om EU som Gahrton skrivit. Vet inte varför Gert tryckte den i en mycket stor upplaga. Hoppades han på att många miljöpartister skulle köpa den?
Den fanns påpassligt nog tillgänglig i samband med en kongress som partiet höll. Hjälpte inte. Boken sålde inte.
Jag minns Gahrton, den officiella Gahrton, som en ettrig och slagfärdig person i debatter med humorlösa blekfisar. De senare finns det för många av. Tretton på dussinet. Ur det perspektivet var Gahrton uppfriskande.
Inte minst när han rök ihop med Israelvännen Per Ahlmark, någon som kommer ihåg honom?
Vad beträffar det senare. Per Gahrtons bestående insats, det jag främst vill minnas av honom, är hans starka engagemang för Palestina. Israels skamliga ockupation av Västbanken verkar ju världssamfundet i praktiken fullkomligt strunta i. Förutom pliktskyldiga protester från FN mot att de illegala bosättningarna bara fortsätter.
Vila i frid!
Lyssnade en gång på Per G när han föreläste om Egypten. Måste ha varit på 1980-talet när jag var aktiv medlem i Borås Föreläsarförening. Han kunde ju arabiska så han var välinformerad. Ja du Lasse, vi är några stycken här på lindelof.nu som är i livets höst. Men dummare lär vi
inte bli med åren.
Benjamin T, Roger S och Tommy S!
De uppmuntrande tillropen värmer den åldrade mannens hjärta, stort tack för dem. Cornelis yttrade vid ett tillfälle: ”Andra har hockey och sporter som hobby, jag har döden.” Så skulle jag inte uttrycka det, men ända sedan barndomen har jag ”sysslat” med döden. Tror att det började med att min mormor gick bort samma år som jag fyllde tio. Plötsligt blev jag medveten om att döden finns, insikten har stannat och hållit sig kvar i mitt medvetande. Jag bearbetar, som terapeuterna säger, insikten genom att skriva. Och måste tillägga: eftersom jag överlevde, genom skickliga specialister på Ackis i Upsala, ett livshotande tumörangrepp för mer än tjugo år sedan är jag glad och tacksam för livet. Varje dag. Tar inte livet för givet.
Strindberg hade inga illusioner, han sa ”det är bara att köra så länge tygen håller och sen får ni slänga mig på dynghögen”. Jan Myrdal pratade och skrev om döden från 60-årsåldern och framåt. Han fick 92 år, aktiv in i det sista. Min farsa blev 79 år och mor 88 år, är själv inställd på 83-84.
Kommentarer om liv och död kan läsas här, men andra synsätt finns. En sammanställning om forskning och kunskapsläge finns i boken Barns minnen från tidigare liv av Göran B Johannesson. Information finns på författarens webbplats. Där finns material om och från boken, extramaterial samt en länk till en recension.
Bland mycket annat kan ett kapitel om födelsemärken, och vad de kan peka på, rekommenderas till läsning.
Här kan också nämnas något som i boken skymtar fram ibland, nämligen att det finns de som är förvissade om reinkarnation. De bygger på kunskaper från tusentals år av iakttagelser kan man förmoda.
Mot slutet av boken gör författaren en jämförelse med årstider: sommar och vinter växlar oupphörligt. Eller med dygnet: dag och natt växlar oupphörligt. På liknande sätt kan möjligheten finnas att en människas existens växlar oupphörligt mellan fysisk kropp och något annat. Det är som om hela boken pekar fram till detta. Raden av fallbeskrivningar, och resonemang före och efter dessa, blir en bas från vilken möjligheten läggs fram.
Det går att tillägga att författaren har genomfört ett närmast otroligt arbete med denna omfattande sammanställning. Han har genomfört ett folkbildningsarbete med den största betydelse, och vi tackar och tar emot.
Fakta sparkar hårt, eller vad det är man brukar säga.
Tyvärr Roger jag är född 1949 men ärligt talat så vet vi inte när vi dör. Carl-Henning Wijkmark skrev en bok om döden. Tror det var där han presenterade en ironisk text om att man skulle bestämma när människor skall dö.
Känner mig ung till sinnet, drar mig inte för att skoja med barn när tillfälle ges. Vid en busshållplats så blev jag vittne till när en kille i 10-årsåldern bråkade med sin lillasyrra. Då sa jag till killen, vill du boxas så kom igen bara och så kommenterade jag vår ”match” till omgivningens stora förtjusning. Rätt var det var så stoppade killen och tog en godispaus mitt i matchen, otroligt, det har jag aldrig varit med om. Jag kommenterade allt som hände ungefär som Jack Nicholson gjorde i ”Gökboet”.
Sån´t kan man väl bjuda på, jag är ingen robot.
Begåvats med kunskap är jag tveksam till, all kunskap är resultat av hårt självbildningsarbete.
Tyvärr har Mick Jagger (född -43) gått in i dimman och återfinns numera på WEF.
Livet är ett lån av evigheten. Som bekant måste lån återbetalas. Går det då inte att spä ut lite grann och på så sätt förlänga lånet en smula. Möjligtvis, men det lånade blir på så sätt mindre värt varför allt trixande med avsikt att bedra evigheten är meningslöst.
Mick Jagger kan slänga sig i väggen. Min nye favorit är 12!-årige Fionn Whelan, gatusångare. Vilken röst när han sjunger Leonard Cohen.
Roger S!
Första gången jag lyssnade så tänkte jag att en liten rödhårig kille har väl inget att komma med. Vilket självförtroende utan åthävor bara sjunga och spela utan minsta tvekan. Är tveksam om han är dom stora galornas man.
Den ende jag kommer på som var bra redan som 12-åring är Stevie Wonder som hade sin första hit med ”Uptight” som 14-åring och Stevie Winwood som hade eget band som 8-åring och var den stora stjärnan i Spencer Davis Group som 15-åring.
Satt igår kväll och lyssnade på en jubileumskonsert på John Lennons 82-årsdag med en massa okända amatörmusiker vid Strawberry Fields Park. Mycket upplyftande och jag satt och funderade samtidigt på alla skjutningar i Sverige. Både vid gatukonserten i Dublin och i Liverpool såg man inte skymten av några aggressiva handlingar. Det kanske vore en strategi att ta tillbaka våra offentliga miljöer från dom destruktiva krafterna med att förlägga musikutbudet till städernas centrala miljöer.