En excentrisk men exemplarisk renlevnadsman

En bild, av mycket få, på Godfrey Harold Hardy

Att matematiska sanningar ofta kan tillämpas vet nog alla som har passerat genom en klassrumsdörr. I vår dagliga tillvaro är matematiken den flitigaste av vår jords alla heltidsanställda städgummor. Utan dess hjälp skulle dammråttorna ha idel glada dagar.

I skolan är det mycket riktigt matematikens skilda användningsområden, som främst intresserar elev-klientelet. ”Va har vi för nôtte å dä här?” brukade mina egna adepter oavbrutet spörja från sina olika utsiktspunkter i lektionssalen – värmlänningar som de av födsel och ohejdad vana bevisligen var – då jag gick igenom särskilt svåra kursavsnitt. ”Nôtte?” svarade jag. ”Vem har sagt nôtt ôm nôtte?”

Förutom den tillämpade matematiken finns nämligen också REN matematik, och det är den rena som är min egen skyddsling. Jag vågar nog påstå att den rena matematiken förhåller sig till den tillämpade ungefär som Kebnekaise förhåller sig till Kinnekulle eller vinbärsgelé till rönnbärssylt; det rör sig alltså om otvetydiga klasskillnader.

Den ojämförligt renaste matematiker som någonsin slagit en parabel kom till världen i Cranleigh strax väster om London i nådens år 1877. Hans namn, Godfrey Harold Hardy, är välbekant för alla som haft förmånen att insupa zeta-funktioner och liknande med modersmjölken och som tror att de komplexa talens universum är vår skapares dyraste gåva till mänskligheten.

Hardy verkade som professor vid universiteten i Cambridge och Oxford i 36 år och karakteriseras ofta som en ytterligt originell gestalt. Bland annat lät han sig nästan aldrig fotograferas, och han avskydde allt som blänkte och glimmade; snabbt som tanken avlägsnade han alla speglar, så snart han tog in på hotell. I gengäld var han lidelsefullt intresserad av bollspel – cricket, fotboll, tennis och t o m baseboll – och han sägs ha varit en stilig och intagande herre. Livet igenom betraktade han Gud Fader i himlen som sin personliga fiende, och han vägrade av strikt principiella skäl att sätta sin fot i en kyrka. Under hans tid som universitetsrektor i Cambridge fick man ideligen söka dispens för den sorts förrättningar som rektor av tradition exekverade i kyrksalen. Hardy tog varken skedar eller Vår Herre i vacker hand.

Med desto större glädje slöt han sig till varelser av kött och blod. Samarbetet mellan John Littlewood (1885–1977) och Hardy är ett av de mest fruktbara i hela vetenskapshistorien, och det pågick i många decennier. Också tillsammans med naturbarnet och sifferjonglören Srinivasa Ramanujan (1887–1920) – en gosse som jag presenterade i nummer 4/2017 av Folket i Bild/Kulturfront – nådde Hardy lysande resultat.

Denne egensinnige man ägnade som sagt alla sina krafter år ren matematik. För att ett forskningsfält skulle klassas som rent måste det – enligt hans bestämda mening – vara garanterat onyttigt och utan all praktisk användning.

Tillämpad matematik betecknades av denne puristernas purist som motbjudande, oetisk och närmast kriminell. Bakom denna uppfattning anar man Hardys vedervilja mot kriget – Första världskriget – där aerodynamik, ballistik, vapenproduktion o s v med ens blivit De orenas tummelplats. Godfrey Harolds sympatier fanns hos de pacifistiska rörelserna; anti-krigskämpen och samtidsoraklet Bertrand Russell tillhörde f ö hans intimare vänkrets.

Förutom allt annat var Hardy en bländande stilist med ungefär 300 vetenskapliga avhandlingar på sitt samvete. Allmän ryktbarhet vann han med uppsatsen En matematikers försvarstal (1940) i vilken han jämför sitt eget gebit med konstnärens och poetens – såtillvida, nämligen, att både målaren, skalden, bildhuggaren, tecknaren och matematikern är uppfinnare – uppfinnare av olika sorters mönster. Den goda matematiken, den som skyr vår praktiska tillvaro (!), består av just betydelsebärande och sköna mönster, där varaktiga idéer är de minsta beståndsdelarna. I sista hand beror skönheten på idéernas allvar.

Någon gång kan schackproblem anses vackra, heter det på ett textställe, men det rör sig i sådana fall om skönhet av enklaste slag. ”Schackproblemen är matematikens psalmmelodier.”

Redan 1910 invaldes Hardy i anrika Royal Society. Måndagen den 1 december år 1947 skulle äntligen Copley-medaljen, sällskapets högsta utmärkelse, överlämnas till honom – men samma dag löste ’Den rene’, sjuttio vorden, enkelbiljett till De saligas ängder. Själv har jag aldrig stött på någon varelse med så många uppfriskande fördomar som Hardys. Man undgår inte att ta honom till sina hjärtgemak. Sitt motto formulerade han med sedvanlig pregnans och övergav det aldrig:

”Beauty is the first test. There is no place in the world for ugly Mathematics” (På skönheten beror allt. Här I världen finns inget utrymme för oskön (dvs praktiskt användbar) matematik.

  5 kommentarer for “En excentrisk men exemplarisk renlevnadsman

  1. Torgny Forsberg
    2018-05-07 kl. 10:50

    Kan den rena matematiken hållas från att tillämpas i verkligheten det är nog ett önsketänkande.
    Se på exempelvis George Boole som ville skapa en matematik för vad som var sant & falsk.
    Han satte upp några axiom och skapade tre operatorerna ICKE, OCH, ELLER. Detta blev i en avhandling år 1854 som lade grunden för det vi kallar Boolsk algebra som till synes ej hade någon som helst praktisk tillämpning vid den tiden den var REN och fin. Hundra år senare var det bara för de som skapade de första datorerna att ta ner Boolsk avhandlingen från hyllan och skapa switchande grindar som åstadkom icke, eller, och.

    Grunden för datorteknologin och att vi har internet och kan ägna oss åt bloggande. Så övertiden har matematikerna ej någon garanti att deras matematik ”förbli ren”. Delar ej din hållning till den RENA matematiken jag ser det på den som erotiken det är en sak att få läsa om det något helt annat att få praktisera den i verkligheten.

  2. Anders Persson
    2018-05-08 kl. 8:24

    Mats P!
    Jag vill nog hävda att dina värmländska elever hade rätt att fråga: ”Va har vi för nôtte å dä här?”

    Av Hardys två specialistområden, matematisk analys och talteori, hade man redan på hans tid nytta av den första och fick senare (enorm) nytta av den senare, bl a för dekryptering, kodning av hemliga lösenord osv.

    Vidare, engelsmän använder ordet “tillämpad matematik” annorlunda än vi. Det beror på det feodala arv de har svårt att frigöra sig från, underskattningen av manuellt arbete. Medan en ingenjör hos oss har hög status gäller han där för att vara en räknekunnig arbetare. Därför köps svenska bilar mer än engelska.

    En engelsk gentleman sitter på verandan med en sval dryck medan han med papper och penna leker med matematik. Hittar han någon “vacker” ekvation så uppstår möjligen frågan om den kan “tillämpas” på något. Vi däremot sliter i vår verkstad och uppstår något problem börjar vi leta i böckerna efter någon ekvation, “vacker” eller ej, som kan hjälpa oss lösa problemet.

  3. Mats Parner
    2018-05-08 kl. 12:53

    Torgny F och Anders P!

    Det ni skriver äger definitivt sin riktighet. På s. 2120 i “Sigma, Matematikens kulturhistoria” (band 5) avfärdar Tord Hall professor G H Hardys uppfattning som “rent nonsens” och fortsätter:

    “Hardy visste med säkerhet att det var nonsens. Insatser sådana som hans är ofrånkomligen nyttiga /../. För att göra saken värre, efter hans måttstock, har det visat sig att Hardy vid ett tillfälle lämnade ett bidrag till genetiken. I en artikel i Science 1908 behandlade han ett problem rörande dominanta o. recessiva anlag i en blandad befolkning och uppställde en princip, vilken är känd som Hardys lag. Denna lag har visat sig vara av ‘största betydelse för studiet av blodets Rh-faktor och behandlingen av hemolytiska skador bland nyfödda’.”

    A la bonne heure! Men grundinställningen att matematiken är sig själv nog och att den – i likhet med så mycket annat – kan studeras för sin EGEN skull (och inte för krigisk nôtte …) finner jag charmig, häftig och vederkvickande.

  4. Anders Persson
    2018-05-08 kl. 17:28

    Mats P! Att du finner det “charmigt, häftigt och vederkvickande” att studera saker och ting för deras egen skull är din ensak, men var jag inte förstår är varför det skulle vara “krigiskt” att dra in nyttoaspekten. Den kan lika gärna tjäna “fredsbevarandet”.

    En av mina meteorologkollegor, Lewis Fry Richardson, (11 October 1881–30 September 1953) använde matematiken för att studera uppkomsten av krig med avsikt att förhindra dem.

    Styrkan hos matematiken är att den kan utvecklas helt oberoende av den världslig omgivningen. 2+2=4 inte för att experiment har bekräftat det genom observationer, utan genom matematikens inre logik.

    Men denna styrka kan också vändas till sin motsats om man söker bevisa fenomen i det verkliga livet bara matematiskt och släpper på kravet att hypoteserna ska bekräftas med observationer. Därför är jag skeptisk både emot strängteorin och Max Tegmark, som verkar se de matematiska bevisen som tillräckliga.

  5. Bengt Svensson
    2018-05-08 kl. 17:51

    Man kan ju vidga frågan om nytta. Är teologi nyttigt t ex? Är det nyttigt att be till Gud, och i så fall vilken? Alla kanske. Vad är nyttan med att springa maratonlopp?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.