En femtioårings historia (2)

Året hade nu blivit 1971 och jag hade tröttnat på att sitta i bilkö morgon och kväll mellan Lidingö och Solna. Vid ett besök hos min gode vän Bo Englund i Strängnäs kom vi på en promenad förbi det gamla varmbadhuset som stått tomt ett antal år. Den stora pannan i källaren hade gått sönder och det lönade sig inte att reparera den. Personalen hade i princip lagt ifrån sig borstar och handdukar, låst dörren och gått sin väg. Det här skulle väl vara en bra lokal för din firma sa min vän och det blev det också.

Kommunen erbjöd sig att reparera, måla och installera elvärme och hyra ut lokalerna på tio år. Hyran bestod av att vi betalade reparationskostnaderna uppdelade på de tio åren. Ingalill Englund, som var vår kontorist, och Eva Wesslén, en nyanställd ingeniör och FNL-aktivist, ville flytta med och grabbarna på SAKAB erbjöd sig att ta över lokalen i Solna.

Vid ett Strängnäsbesök för att se hur arbetet gick framåt fick jag höra att det inte ingick i kommunens kalkyl att de skulle avlägsna det vita kakel som satt långt uppåt väggarna i de rum som skulle bli vår monteringshall och vårt fikarum. Kakel kan vara trevligt i ett badhus men passar illa i ett arbetsrum. Ställer ni hit en container så knackar jag ned och lastar ut kaklet i helgen sa jag i ungdomligt övermod.

Sagt och gjort. Lördag morgon började jag knacka ned kakel och upptäckte snart att här hade man verkligen inte snålat med kakelfix. Den hade också bitit sig fast bra i tegelväggen. Framåt kvällen var allt nedknackat och jag stod upp till knäna i brustna kakelplattor och bitar av kakelfix, bra mör i kroppen. Söndag morgon tittade jag först ut genom ena fönstret och såg att OM jag slängde ut allting här, så skulle det hamna framför containern och kräva omlastning. Genom det andra fönstret konstaterade jag att här skulle det hamna bakom containern. Då upptäckte jag att på rätt ställe i muren fanns en gammal fönsteröppning som murats igen. Jag konstaterade snabbt att här skulle det vara trevligt med ett fönster och knackade försiktigt ut tegelstenarna och fick en öppning mitt för containern.

På kvällen var allt utlastat och måndag morgon satt jag nöjd och belåten men duktigt ledbruten på jobbet när telefonen ringde. Det var chefen för kommunens byggnadsavdelning, en man på drygt sextio som suttit minst trettio år på samma stol och inte var god att tas med ens när han var på gott humör, vilket inte hände så ofta. Nu var han fly förbannad för ryktet hade nått honom att jag knackat ut ett hål mitt i tegelväggen på kommunens varmbadhus, vilket skulle kunna resultera i svåra sättningar och kanske få överdelen av väggen att rasa. Det var skönt att lugnt kunna tala om för honom att jag bara återställt det gamla huset i ursprungligt skick. Ett välgjort valv fanns över min öppning. Det var bara att sätta in en fönsterkarm och låta huset leva vidare.

Flytt till Strängnäs
Så år 1971 flyttade firma Leine & Linde till Strängnäs. Det var jag som då ledde företaget. Leine fanns med som ett stöd i bakgrunden och ständig inspirationskälla. Och som leverantör av de små oundgängliga glasplattorna med grafisk fotoemulsion, som dock snart kunde bytas ut mot Kodak Photoplast, där den grafiska emulsionen låg på en plexiglasskiva och lätt kunde bearbetas i vanliga verktygsmaskiner.

Redan lördagen efter första arbetsveckan gick Eva och jag upp till Rådhustorget med Vietnambulletinen och insamlingsbössan. Det var full aktivitet på alla fronter från första början.

Produktutveckling
Nu var det dags att konstruera nya givare som använde lysdioder i stället för glödlampa. De skulle bli korta och tjocka i stället för långa och smala. 35 mm blev 58 och 68 mm. Modell 58 ersatte modell 35 och modell 68 hade förutom de inkrementala signalerna också en nollpuls en gång per varv. För det mekaniska utförandet tog jag hjälp av en konsult. De två nya givarmodellerna såg snart dagens ljus. Båda i blåeloxerat aluminium som skulle bli ett kännetecken för firmans givare.

Men, den nya mönstermaskinen fick jag lov att konstruera själv. Jag provade en idé, lade ner mycket tid och arbete på den, men den bevisade så småningom själv mycket tydligt att den inte dög. Det blev att börja om från början och den nya apparaten fick slutligen den där rätta blandningen av enkelhet och komplicerad funktion som karakteriserar den sanna ingenjörskonsten. Ty som Isaac Newton skrev i sitt verk Principia som utkom år 1687:

Naturen gör ingenting förgäves och förgäves är att göra med mycket där mindre är tillräckligt. Ty naturen är enkel och slösar inte med överflödiga orsaker till tingen.

Mönstermaskinen hade bara en rörlig del. Det var samma lagrade givaraxel som sedan skulle monteras i givaren. På axeländan monterades en originalskiva med ca 40 cm diameter och med pekfingret sattes det hela i rörelse. En lampa tändes under 10 sekunder och sen var det klart.

När första kodskivan, efter en intensiv arbetsperiod, sent en kväll exponerats, framkallats och godkänts, gick jag upp till min lägenhet och satte på Johan Helmich Romans Drottningsholmsmusik på hög volym. Just så kände jag mig, glad, triumferande och mycket nöjd.

Jag menar att skillnaden inte är så stor mellan utövandet av olika typer av skapande verksamhet. De sköna konsterna, ingenjörskonsten, matlagningskonsten osv. Alla äger de samma variationsomfång för såväl utövare som mottagare.

Problem smyger sig på
Samtidigt var mitt liv tungt och besvärligt. Jag led av svårighet att fatta beslut, av dåligt samvete för allt jag borde göra och bara inte gjorde. Kort sagt, jag vantrivdes med företagsledarrollen och insåg att det var nödvändigt för mig att ta mig ur den. Jag diskuterade saken med Leine och vi kom fram till att lösningen var att sälja firman.

Jag började fiska efter intresserade spekulanter men det hela verkade omöjligt – tills jag plötsligt fick ett rejält napp. Vi hade haft ett gott samarbete med firman Hugo Tillquist, men att förvärva tillverkningsföretaget Leine & Linde passade inte alls in i deras verksamhet. Men snacket gick på Hugo Tillquist, och där fanns försäljaren av magnetventiler Ulf Hedlund, för vilken kryddan här i livet var att just driva företag.

Han kontaktade mig, vi kom snabbt överens och han övertog firman med personal, firmanamn och allt. Den fast anställda personalen var fyra personer och av dem är nu bara Kaj kvar i firman. En trogen arbetare i vingården och en härlig kille att ha fått samarbeta med i så många år. Det är på hans gråa hår jag förstår att jag nog börjar komma lite till åren.

Och sen var det förstås Rutger som förtjänar ett särskilt kapitel. Jag stod ofta nere på stan på lördagsförmiddagarna. Först med FNL-bössan och Vietnambulletinen i näven och sedan allt oftare med Folket i Bild/Kulturfront. Det gick oftast trögt med försäljningen. Det fanns de som sa:

”Jag köper när jag kommer ut” och sedan raskt försvann in på Domus och sen såg jag aldrig mer röken av dem. Jag uppskattade till slut antalet till minst ett hundratal personer som gömde sig någonstans djupt inne i Domus innandömen. När Domus skulle rivas för att ge plats för Präntaren tänkte jag att nu måste de väl i alla fall komma fram. Men icke. De är och förblir försvunna. Där ser man vådan av att inte köpa Folket i Bild/Kulturfront.

Rutger brukade komma fram till mig och småprata ett tag. Kanske inledde han första gången samtalet med att stoppa en slant i bössan. Han var djupt nedgången men samtidigt huvudet högre än sina kompisar såväl kroppsligen som andlingen. En levnadsfilosof och en gatans aristokrat. Han läste mycket, konsumtionen av böcker låg väl i nivå med konsumtionen av sprit. Så småningom klämde han fram med en förfrågan om jag inte hade något jobb åt honom på firman. Han fick bli vårt postbud och inköpare av kaffebröd. Man kan ju inte säga att Rutger uppfyllde kvalitetskravet för ISO 9000, men allt förlöpte i stort sett väl om inte alldeles friktionsfritt. Han var en färgklick i vår tillvaro och upplevde sin tjänst som ett hedersuppdrag.

Martha Hedlund representerade företaget på hans begravning. Vi var en liten skara. Hans mor och syster nedresta från Uppsala samt hans socialassistent. På festen vid firmans trettioårsjubileum passade jag på att berätta om honom. Jag vet att Rutger skulle ha gillat tanken att bli ihågkommen i det sammanhanget.

Företagsutveckling
Ulf Hedlund, den borne entreprenören, gjorde snabbt om firman från en verksamhet som drivits av två uppfinnarnaturer, till ett snabbväxande företag. Själv stannade jag kvar i firman och arbetade med utvecklingsarbete, medan Ulf Hedlund satsade på försäljning och utbyggnad av produktionen.

År 1981, fyra år efter att han tagit över, löpte hyreskontraktet ut för varmbadhuset, men då stod redan en nybyggd modern fabriksbyggnad klar för inflyttning. Leine fick en plats i firmans styrelse, som nu blivit Leine & Linde AB. Till varje styrelsemöte kom han med en rejäl portfölj fullpackad med papper och huvudet sprängfyllt av idéer.

En dag fick jag veta att Leine fått en hjärtattack och låg på Löwenströmska sjukhuset. När jag kom dit låg han i sängen, med nattygsbordet fullt av tekniska manualer, och höll på att konstruera ett mikrodatorsystem som sedan under många år kom att användas både i de nya mönstermaskiner jag konstruerade och i Leine & Lindes station för slutkontroll av tillverkade givare.

Men Leine & Lindes organisation skulle utsättas för stora påfrestningar och förändringar som jag berättar om i nästa avsnitt.