En femtioårings historia (3)

Firma Leine & Linde AB i Strängnäs. Företaget grundades år 1967. Fyller nu femtio år.

Inför firmaöverlåtelsen hade Ulf Hedlund visat mig sina prognoser för försäljningen. ”Ja, det kan du ju inbilla dig” tänkte jag, men sa inget. Och det blev han som fick rätt. Försäljningen och personalstyrkan rakade i höjden. Utvecklingsavdelningen fick flytta ut i ett par arbetarbodar som ställdes upp på tomten.

När tioårsperioden i badhuset var till ända stod firmans nybyggda lokaler bredvid Vasavallen klara för inflyttning. Leine & Linde fortsatte att växa och hade år 1987, efter tio år med Ulf Hedlund som ägare, nära hundra anställda.

För att klara denna expansion hade Ulf likt Faust varit tvungen att sälja sin själ till Mefistofeles. Denne Mefistofeles var en lång man med vänligt utseende som dök upp i samband med styrelsemötena. Där Leine också fått en plats – som fick samsas med alla hans övriga engagemang. Jag trodde till en början att Mefistoteles skulle vara intresserad av att se lite av vad som hände på firmans utvecklingsavdelning, men han skyndade alltid förbi lika vänligt leende. Så småningom insåg jag att han tillhörde den människokategori som Jan Guillou mycket träffande kallat räknenissar. Som med samma tillfredsställelse säljer precis vad som helst. Vinkelgivare eller tvål kvittar lika. Kanske är det till och med roligare med tvål som man vet vad den kan användas till.

Efter tio år skulle Mefistofeles ha sin betalning. Ulf Hedlund klarade inte längre kraven utan fick lämna det han byggt upp. Man kan säga att jag var tvungen att kasta in handduken eftersom jag alltid ville hålla igen. Ulf fick göra det för att han aldrig kunde hålla igen och nu följde ett antal oroliga år med flera chefsbyten.

Vi fick först en ny verkställande direktör som jag föredrar att kalla doktor Jekyll. För inför mig var han alltid doktor Jekyll. Visade alltid sin goda sida och vi hade aldrig några samarbetsproblem. Men alltför många personer som jag litade på talade om för mig att han också var mister Hyde.

Det här var en besvärlig tid för många ur personalen. Några som inte stod ut slutade. Till slut ställde jag frågan direkt till doktor Jekyll: “Är du inte också mister Hyde?”, men han förnekade det bestämt. Så ställdes frågan på sin spets. Hela försäljningsavdelningen sa ”han eller vi” och det blev vi. En måndagsmorgon utlöste styrelseordföranden fallskärmen och doktor Jekyll fick helt sonika vända i dörren.

Men för den skull var inte bekymren över. Sverige gick in i en lågkonjunktur och plötsligt föll försäljningen till hälften. Nu måste yxan fram. Den som fick hålla i skaftet var Erik Meyer och man kan tycka vad man vill om den här formen av avverkningar, men när Meyer hade kvistat färdigt så stod trädet där hälften så stort som förut, men tuktat och ansat efter alla konstens regler och med en väldig växtkraft.

Det hela avslutades med att Meyer blåste eld upphör i den långa striden med storebror Heidenhain. Den man inte kan besegra får man lov att köpa upp kanske direktörerna i Tranreut tänkte när de fick erbjudandet. Men köpte de kanske Leine & Linde av pur nyfikenhet? Det kan man ju kosta på sig när man har en massa miljoner som man inte vet vad man skall göra av.

Det första köparna sa när de skrivit på kontraktet var: ”Nu vill vi se våra mönstermaskiner” och så tågade alla iväg till vårt mörkrum.

År 1978 hade firman köpt sina första datorer som många år gjorde tjänst vid sluttesten och i mörkrummet. Grundkonstruktionen för mönstermaskinerna höll och snart stod de där på rad i mörkrummet, uppfräschade med elektronblixtlampor och nya datorer.

Leine & Linde gick nu – med bibehållet och väl inarbetat namn – in i sin tredje utvecklingsfas. Ett modernt välutvecklat företag med för varje år ökande försäljning av nyutvecklade produkter inom givarområdet, varav en stor del går på export. Det har de fyrtio som fick lämna skutan under de kritiska åren ingen glädje av brukade jag tänka när siffrorna presenterades. Jag tror att det är många fler än jag som ägnar dem en tanke ibland.

Vår försäljningschef Björn Zetterlund blev företagets nye VD och han kunde varje år sätta upp ett nytt diplom på väggen som intygade att firman under det gångna året skött sin ekonomi oklanderligt. En samarbetspartner för våra kunder att lita på.

Per-Olov Leine (1929-1999).

En februaridag år 1999 ringde Leines hustru Ylva och meddelade att hennes make avlidit. Han hade som vanligt varit sysselsatt med nya projekt men känt sig lite trött och lagt sig ovanpå sängen. Där hittade Ylva honom, med skorna på, som hon sade. Han dog mitt i full verksamhet.

Som alltid fylld av nya idéer om radikala tekniska lösningar och dessutom i färd med att skriva en bok med nya teorier om varför runstenar restes.

Själv började jag närma mig pensionsåldern och valde att trappa ned till sex timmars arbetsdag. Jag konstaterade att jag nu mer effektivt utnyttjade de arbetade timmarna och dessutom klockan tre på eftermiddagen kunde cykla hem, sätta på en kopp kaffe och i lugn och ro läsa dagstidningarna. Den 31 mars 2001 blev min sista arbetsdag på firman. Dagen efter fyllde jag sextiofem år.

Jag har inte längre mycket kontakt med företaget, men vet att teknikens utveckling nu gjort att mina mönstermaskiner inte längre används i produktionen. De konstruerades för att ge största möjliga flexibilitet men när företaget nu tillverkar trehundra givare per dag är kravet i stället en rationell massproduktion. Givarna tillverkas nu i dammfria renrum med noggrant kontrollerad temperatur och luftfuktighet. Så går teknikutvecklingen vidare.

När jag fortfarande arbetade på Tekniska högskolan, och Per-Olov Leine och jag hade börjat planera för att starta firman, såg jag en helsidesannons i en av de tekniktidskrifter som gick på cirkulation. Det var ett företag som tillverkade resolvrar, en annan typ av vinkelgivare, som såg sin chans när den komplicerade elektronik dessa krävde skulle kunna göras betydligt billigare med de nya halvledarkomponenter som nu kom på marknaden.

Annonsen visade en gravsten med texten ”Optical encoders” som de menade nu skulle gå i graven. Men med Mark Twain skulle vi kunna säga ”att ryktet om de fotoelektriska vinkelgivarnas död var betydligt överdrivet”. Det fanns plats för båda typerna av givare på marknaden. Vi lät oss inte avskräckas, utan startade företaget inom ett område som ständigt expanderar och finner nya tillämpningar.

Henrik Linde

Nu kan jag glädja mig åt att det ibland dyker upp en positiv artikel om Leine & Linde i lokaltidningen. Ett litet högteknologisk företag på en mindre ort i Sverige. Varför skall all verksamhet klumpas ihop i storstadsmiljö när människor mår så mycket bättre av småskalighet och närhet till naturen? Och som kan glädja sig åt att ha sin arbetsplats inom cykelavstånd.


Så här presenterar Leine & Linde i dag sin verksamhet och sina produkter
på elva olika språk.

... är läst 209 gånger!

  3 kommentarer for “En femtioårings historia (3)

  1. Leif Strandberg skriver:

    Tack för en fantastiskt fin berättelse – om vetenskap, ingenjörskonst och företagande. Imponerande livsgärning Henrik (och mitt i allt detta ditt stora engagemang för våra rörelser av olika slag).
    Tack!

  2. Hans Andersson skriver:

    Tack för en synnerligen trevlig historisk resa med ett företag och din egen arbetslivshistoria också med kopplingar solidaritetsarbetet gällande Vietnam och även kampen mot den sovjetiska imperialismen.
    Företagets utveckling under ett halvt sekel drygt med innovationer och teknikutveckling, den första datoriseringen och fram till nu.

    Som lärare i samhällskunskap tar jag alltid upp den svenska industriella utvecklingen på olika sätt, hur etableringen av järnvägen genomfördes, de svenska stålverkens historia och de olika metoderna och processerna samt sockerbrukens utveckling till nuvarande enda bruk i Örtofta någon mil från Lund där jag arbetar.

    Mina exkursioner till bruket är uppskattade, efter de första inledande stönandet om lukterna vid bruket osv, så blir det alltid uppskattat och lärorikt samt nyttig kunskap i temat centralisering och begrepp som oligopol och monopol.

    Promenerade nyss med hundarna och passerade i skogen en av dessa hypermoderna skogsmaskiner som utför det mesta och hade det skett igår hade jag inte tänkt så mycket på det. Studerade noga dess förmåga att vinkla och röra sig så funktionellt i den tuffa skogsmiljön.

  3. Pia Sergel skriver:

    Vad fint Henrik! Jätteintressant läsning för mig som nu jobbat 21 år på denna trevliga arbetsplats. Vilket inte varit möjligt om det inte varit för så finurliga herrar som la grunden till Leine & Linde.

    Stort tack Henrik!

    Önskar dig allt gott / Kram från Pia, Leine & Linde.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.