Nyligen genomförde Nato i samverkan med bland andra Sverige den största krigsövningen till havs sedan andra världskriget, Baltops 15, med 17 länder. Det skedde inom synhåll från den ryska kusten.
För någon vecka sedan skedde en liknande militärövning i Natoregi i Norra Sverige och Norge – Arctic Challenge Exercise – där flygstridskrafter från 9 olika länder deltog. Även den utspelades ett stenkast från Ryssland.
I helgen övade svenskt jaktflyg tillsammans med amerikanskt bombflyg över Östersjön.
Tidigare i vår har också amerikanska Natotrupper med pansarvagnar paraderat några hundra meter från den ryska gränsen i Estland och genom andra östeuropeiska länder.
Nyligen uppgav också New York Times att Pentagon planerar att skicka stridsvagnar, pansarfordon och annan tung utrustning för upp till 5000 soldater till Östeuropa.
Till det kommer att Nato har ett pärlband av militärbaser runt Ryssland från Europa genom större delen av Asien. Ryssland har för övrigt en enda militärbas på utländsk mark. Så vem hotar vem?
I fredags publicerade Dagens Nyheter ett debattinlägg av en av våra främsta utrikesexperter Sven Hirdman som bland annat varit ambassadör i Moskva. Han varnade där för den enögda syn vi i väst har på Ryssland.
Sven Hirdman har varit moderat statssekreterare i försvarsdepartementen och kan knappast beskyllas för att har någon vänsterpolitiskt flummig syn på det säkerhetspolitiska läget. Men såväl han som jag som bägge är genuint borgerliga kan inte låta okunskap och kalla-krigsretorik prägla åsikterna på vår nära omvärld. Lika lite går det att förstå dagens Ryssland om man tror att landet är någon kosmetiskt förvandlad version av det kommunistiska Sovjetunionen.
Det finns inget ryskt hot mot några grannländer i Europa. Att tro att landet skulle hota Sverige är något mindre begåvat än att tro på gröna män från mars. Ryssland är trots senare års upprustning militärt svagt, landet skulle på sin höjd kunna stå emot Nato en eller två veckor vid en militär konfrontation. Egentligen är Ryssland alldeles för svagt med tanke på landets enorma gränser från Europa bort till Stilla havet, dessutom omgivet av flera skurkstater och länder där fundamentalistiskt islam vunnit mark.
Den kloke Sven Hirdman sammanfattar läget väl enligt följande:
”Sannolikheten för oprovocerad sådan rysk aggression är mycket liten. Ryssarna har haft nog av krig med väst. Kärnvapenbalansen är en starkt avhållande faktor. USA och Nato tryggar säkerheten för Natos medlemsstater. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är helt osannolikt. Det har inget strategiskt värde utan bara kostnader.”
Alla ryssar lever i dag, efter Natos massiva framflyttning av sina positioner i Östeuropa, med vetskapen att USA 20 minuter bort har kapacitet att förstöra Moskva och de flesta ryska storstäder. Det är en destruktiv utveckling vi därmed bevittnar när Europa agerar dörrmatta åt amerikanska militära intressen och maktambitioner. Något borde vi väl ha lärt av hur USA genom sin okloka politik skapat inbördeskrig i en rad av arabvärldens länder och i Afrika och skickar både flyktingströmmarna och flyktingnotan hit.
Lars J Eriksson
Jag var skam till sägandes dåligt underrättad om Lars J Eriksson. Rekommenderar hans tidnings nyhetsartikel vid hans utnämning 2012. Det kan vara bra att veta, om och när drevet emot honom sätter igång.
Historiska paralleller verkar vara populära. Här är en till:
1939 var Polen en otäck stat, hel- eller halvdiktatorisk med annektering av Tscheschenområdet från det nyligen underkuvade Tjeckoslovakien, utbredd antisemitism och trakasseri av den tyska minoritetsbefolkningen. Man hade också efter sin självständighet 1919 militärt erövrat och annekterat stora delar av icke-polsk (litauiskt och vitryskt) territorium.
Ända var det 1939 var mans hederliga plikt att solidarisera sig med polackerna och den polska staten emot krigshetsarna i Berlin.
Mycket bra skrivit, stämmer precis.
Det skrivs nu mycket om ryssarnas åtgärd att förstöra hundratals ton av mat importerad från EU. Usch, tänker alla rättsinnade. Putin är grym som offrar sitt folks välmående på det här sättet.
Men sanningen är, återigen någon annan. Tidigare kunde Ryssland köpa in en massa livsmedel från EU tack vare sina oljerubler. Detta hade den nackdelen, i det numera icke-kommunistiska landet, att jordbruket kom i svårigheter. Nu, äntligen, har ryskt jordbruk fått en chans att utvecklas och det lär göra det ordentligt.
Själv har jag alltid varit orolig för politiken i Norden att lägga ner åkerbruk och förlita sig på import från sydliga EU-länder.
1939 sade Per-Albin att ”vår beredskap är god”. Han menade då INTE militärt utan just försörjningsmässigt. Jag undrar om en statsminister i dagens Sverige skulle kunna säga detsamma?
Ett av mina intellektuella andningshål är Stefan Lindgrens ”Ryska Posten”. Men när jag läste sista numret undrade jag om han ändå inte blivit vilseledd av ”rysk desinformation”. Det påstods nämligen, okänt för mig, att Europarådet i fredags med överväldigande majoritet beslutat att erbjuda Ryssland att förnya sitt deltagandet med full rösträtt. De baltiska staterna, Polen, Georgien och Storbritannien motsatte sig beslutet, som ju innebär ett bakslag för USA:s splittringspolitik.
Källan till denna välkomna nyhet visade sig vara en estnisk nyhetsbyrå som förmälde att Estlands f d president Thomas Ilves ansåg att alla länder som röstade för Rysslands återinträde borde lämna organisationen! När jag letade på nätet fann jag att t o m russofoba UNT hade haft nyheten – dock försiktigtvis bara på nätet.