et vilar majestätiskt på en höjd och blickar ut över hela Ljungdalen. Det huset har fängslat mig, ja varit en passion på avstånd sedan 1970. Vi möttes tack vare att jag gifte in mig i husets släkt.

I huset föddes nämligen min svärmors mamma, som var dotter till Storjens och EmerentiaLiden. Gården hette så, en av de stora i Ljungdalen sedan mitten av 1800-talet. Huset kallades Lidbergsgården. Det finns ett fotografi med Storjens (Jöns i kyrkboken) och Emfre (som hon kallades) under det konstfullt utformade förstu-taket någon gång i början av 1900-talet.

När det runt sekelskiftet äntligen hade inrättats en riktig folkskola i Ljungdalen kom den nyutexaminerade folkskolläraren Jonas Nilsson till Lidbergsgården – som hyresgäst. Han fick Storjens och Emfres dotter Anna till hushållerska. Hushållandet mellan Nilsson och Anna resulterade snart i ett passande äktenskap (trots att Anna redan hade en pojke på några år, som hette Janne) och två präktiga döttrar. Den yngsta blev långt senare min svärmor. Folkskollärare Nilsson, som man fortfarande kallar honom, blev kvar i Ljungdalen under många år. Men det är en annan historia.

Lidbergsgården i Ljungdalen 20 augusti 2017

Husets tillkomsthistoria har jag egentligen ingen aning om. Men det byggdes förmodligen i minst ett par etapper under ganska många års tid. Storjens var enligt kyrkböckerna minst en fjärde generationens Ljungdalsbonde. Kanske påbörjades husbygget redan av Storjens´ farfar Anders Persson (född 1788), men byggdes till av Storjens´ far Per Andersson (född 1817), och blev klart när Storjens var en liten parvel på 1850-talet. Jag tycker huset ser ut att vara ungefär från den tiden med en del ålderdomliga drag, men jag är å andra sidan ingen expert.

Den förste som bar namnet Lidberg (namn efter kullen där huset ännu tronar) var Storjens (född 1849). Så, kanske var det så att Storjens var den förste som riktigt växte i det stora huset och därmed tog sig tillnamnet Lidberg. Och därför även fick smeknamnet Storjens.

Min första bild av Lidbergsgården tog jag 1974, då fortfarande med två skorstenar och spåntak.

En gång i början av 90-talet fick jag tillfälle att till och med träda in i trätemplet. Jag höll själv på att bygga en liten fjällstuga på Lidbergsgårdens fäbovall uppe mot Ljungris sommarlappviste och följde med elektrikern Göte Lidberg, som hade sitt lager för elprylar i den gamla salen – gratis lagerlokal. Jag skulle ha plaströr för elledningar att lägga in i väggarna. Jag minns hur jag försökte tänka bort alla spånskivor och hyllsystem som helt dominerade rummet. Jag kunde urskilja en spiskupa i ett hörn, men det var nästan allt. Utanför konstaterade jag att den kallmurade källarväggen i västra husänden höll på att sakta ge vika. Hela gavelväggen hade sjunkit ner en bit, men allt hängde fortfarande ihop. Det gamla spåntaket hade några år tidigare täckts med ett stilbrytande plåttak – typ ladugård – med hjälp av något kulturbevarandebidrag. Det räddade säkert huset från ett accelererande förfall, vilket man idag ska vara dj-t glad för.

Såg nu på facebook (av alla ställen) att Joni Lidberg – fem generationener rakt nedstigande från Storjens – nu tagit itu med bevarandet av denna historiska skönhet. Han driver firman Joni Lidberg Trätradition i Bruksvallarna några mil från Ljungdalen, och har satt igång ett stort renoveringsprojekt. Och han börjar förstås med det mest överhängande – grunden (eller mest grundläggande kanske man ska säga).

Jag smög dit i måndags och granskade resultatet och tog bilder. De har lyft hela västra husgaveln med domkrafter och stadgat upp bjälklaget med nya bärande bjälkar och stolpar och gjutit under stabila upplag. Sedan har de återställt kallmuren med riktig naturskiffer så att källarrummet, den kanske äldsta delen i hela bygget, nu är säkrat. Imponerande minst sagt och jag njuter sanslöst av att se hur den gamla och den nya hantverkstraditionen här möts i sann passion. Nu är det bara att gå vidare med fasader, fönster och så småningom inredning. Kanske får jag se det klart innan jag dör…

Jag känner mig ungefär lika nördig som Ulla Skoog, som i sommar vandrat runt med experter i radioprogrammet Husesyn och pratat om värdet av att bevara gamla hus, som vore de levande varelser. Ni har väl inte missat de programmen?

I måndags fick vi alltså äntligen tillfälle att i lugn och ro, utan att bli störda av något annat, ägna oss åt vår gamla passion, Lidbergsgården och jag. Och jag njöt hejdlöst av hennes tillfrisknande och goda framtidsutsikter.

Ja, det ekar verkligen från nästan tre sekler ur dessa bjälklag, timmerväggar och finsnickerier av hårt, strävsamt liv, svek, skumma baggböleriaffärer, tragik och svartsjuka, men också av tassande små barnafötter, fiolspel, dans, passion, lycka och skratt. Gamla hus lever.

Föregående artikelFlyktinghjälpen till Israel 1951
Nästa artikelESETI/ESTLAND: VAD HÄNDER MED CENTERN, OCH KOMMER SOCIALDEMOKRATERNA ATT TA MÅNGA AV PARTIETS RYSKA RÖSTER?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

2 KOMMENTARER

  1. Ett underbart hus! En sann kulturgärning att bevara det! Det verkar aldrig varit målat. Planken skimrar i guld. Dessa hus är så levande och vackra. Själv har jag enl uppgift från en släktforskare släkt i – eller säger man på – Bruksvallarna. Om det är Härjedalen det är fråga om, alltså. De heter Styffe. Släkt på min farmors sida.

  2. Tror panelen varit struken med tjära, knutar och fönster-/dörrfoder varit (är) vita. NV-gaveln är helt grånad av väder och vind, som jag tycker framgår av bilden.

    Det gäller Härjedalen förstås, som i forna tider var närmare Norge än Sverige och som influerat språk, byggnadssätt och mycket annat. Nidaros var den riktigt stora handelsplatsen man hade nära kontakter med.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.