Ja, nu är även Bengt Göransson borta. Åsa Linderborg har i Aftonbladet skrivit den ultimata texten som fångar Bengt Göranssons unikum. Jag bara instämmer, men vill ändå tillägga några saker ur mitt gräsrotsperspektiv, som bara ytterligare stärker Linderborgs ord att ”han var fri”.
Trots att han var socialdemokrat och statsråd 1982 till 1989 var han ingen partigängare, inte en i S-maktens inre kärna. Han fortsatte vara vidsynt, intresserad och prövande, även under åren som statsråd. Det var faktiskt Bengt Göransson som i början på 90-talet gjorde mig till socialdemokrat efter 25 år på vänsterkanten, mesta tiden utan partianknytning. Om han kan vara sosse, så kan jag också vara sosse, var min enkla tanke.
Han var spegelbilden av maktpartiet Socialdemokraterna. Bland partiets gräsrötter lärde jag emellertid känna många andra små Bengt Göranssonar, som trodde på folkbildning, som lyssnade, var politiskt intresserade med hjärtat på rätt sida i huvudet. Men alla jag lärde mig uppskatta var helt maktlösa i maktpartiet. Det fanns inga kanaler uppåt, bara uppifrån och ner.
Nå, ända sedan den 4 januari har jag saknat Bengt Göransson, eftersom jag då upplystes om att slutet närmade sig. Då skrev Agneta Göransson, Bengts fru, följande på Facebook:
Till alla er som är Bengts vänner på FB vill jag meddela att Bengt på grund av ålder och sjukdom inte längre kan hantera sitt FB-konto och således inte svara på förfrågningar, göra inlägg eller tacka för gratulationer osv. Jag vet att han uppskattat kommunikationen med sina FB-kontakter och vill därför å hans vägnar tacka er för hur ni bidragit med diskussionsinlägg, kommentarer och hälsningar under årens lopp.
Han var mycket aktiv på Facebook, och man kunde alltid nå honom via Messenger. Han tänkte, reflekterade och diskuterade oavbrutet med alla som ville samtala, tills han inte längre kunde hålla reda på tangenterna. Han hade nästan 5000 följare. En mycket lång rad kondoleanser strömmar nu in på hans sida, vilket visar vilken stor betydelse han haft för många. Hans ord hade makt att förändra och fördjupa tankar om människans och världens beskaffenhet.
Ja, han talade med och intresserade sig för alla som ville föra prövande samtal. Han var ingen snobb, utan en som trodde han skulle kunna lära sig något av varje mänskligt eller skriftligt utbyte. Till och med mig ägnade han tid åt. Han skrev en baksidestext till min bok Kunskapsrörelsen 2009, där han ärligt berättade att han ändrat uppfattning om mitt skrivande om bland annat skolan. Så här skrev han:
Jag har under åren följt inlägg av Knut Lindelöf i skilda ämnen, främst i frågor som rört skola och bildning. I början såg jag honom som en besviken socialdemokrat, som gjorde upp med dem som inte var de han trodde och med det som inte blev som han hoppats. Snart insåg jag att det var en alltför enkel uppfattning. Lindelöf är som samhällskritiker inte helt vanlig. Han är inte besviken – han känner sorg. Och sorg är en djupare känsla än besvikelse. Den som känner sorg kan inte vända sig bort, avvisa eller fly. Hen måste leva vidare och bearbeta sorgen. Det är det Lindelöf gör i den här boken. Han är därtill inte bara genuint påläst, han vet vad han talar om och har praktisk erfarenhet av det. Det gör hans bok viktig också för dem som har sina förhoppningar kvar.
Dessa ord är jag förstås mäkta stolt över. Tack Bengt Göransson!
Författaren Bengt Berg skrev igår på Facebook: ”Han var unik i sin språkliga precision, också. Inget bludder utan i stället genomtänkta åsikter formulerade med skärpa och trovärdighet.” Ja han hade en förmåga som få att formulera komplicerade kulturpolitiska problem som fördjupade och förde vidare. Som detta exempel i bokpärlan Tankar om politik från 2010:
Jag är fortsatt starkt kritisk mot personer och grupper som har den totala och slutliga lösningen i beredskap. De undertecknar hellre en ärorik reservation än stöder en möjlig kompromiss. Jag hoppas att en eller annan gång kunna förmå den som har att fatta beslut att tänka en stund till och att nyansera beslutet. Det är farligt om beslutspotens får ersätta tankeverksamhet. Tänkandet – och det egna skrivandet – är förutsättningen för varje ledarskap.
Jag förmodar att han ibland tyckte att FiB/K (inklusive undertecknad) tog munnen lite onödigt full. Men han talade med oss och intresserade sig för vad vi sa. Han öppningstalade på en stämma en gång på 90-talet och mötte oss med respekt. Ett knivskarpt citat ur ovan nämnda bok, som fördjupar diskussionen om FiB/K:s paroll för en folkets kultur mycket bättre än vi klarade själva, är följande:
Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik, vilket förvånansvärt många tycks tro. Att de som har de politiska uppdragen tror det är inte konstigt. Märkligare är att också så många konstnärer och andra kulturarbetare gör det. Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare.
Det är mycket tänkvärt… Någon får gärna ta upp den tråden.
Vad som är mindre känt är att Bengt Göransson i delar av socialdemokratin var mycket illa sedd. Jag har mött personer som indignerat skyller hela det svenska skolhaveriet på Bengt Göransson. Man beskyller honom för att vara den som – på Olof Palmes uppdrag – bröt med den sant progressiva socialdemokratiska skolpolitiken från 70-talet och införde nyliberalismen i den svenska skolan. De inom S som kände sig överkörda var pionjärer som Stellan Arvidsson, Åke Isling med flera, de som organiserade sig i den skolföreningen Daks (Föreningen för en demokratiserande och aktiverande skola). Om detta kan man läsa i min bok Kunskapsrörelsen. Jag har också publicerat bokkapitlet här på lindelof.nu. Fortfarande förundras jag över att så få intresserar sig för denna historia. Det var i realiteten här det svenska skolhaveriet avgjordes på 80- och 90-talet. Där var enligt min mening Bengt Göransson en klok bromsande kraft.
Men andra krafter hade redan tagit över inom partiet, som begravde frågan och släppte loss de stora strukturreformerna; det fria skolvalet, skolpeng, kommunalisering och friskolor. Med detta föll den rimligt likvärdiga svenska grundskolan samman.
Nu är han borta, saknaden känns tung. Med hans bortgång dör allt hopp om en socialdemokrati som ska resa sig och återvända till folket och ta nacksving på högerpopulisterna. Jag har i år slutat betala min medlemsavgift. Inte muntert.
En liten uppmuntran till sist:
Lyssnade på honom i Göteborg för länge sedan. Han berättade från sin ungdom då han varit på möte med nykterhetsrörelsen. Bengt och ungdomarna tyckte att föreningen skulle inrätta ett bibliotek och avsätta en summa för detta ändamål. Ordföranden gick emot och fick mötet med sig, och föreslog att de som ville kunde ju ordna en insamling. Sagt och gjort och efter mötet samlade ungdomarna in pengar. Då kommer ordföranden fram och skänker pengar. Bengt undrar då varför han som var emot biblioteket nu stöder det. Föreningens pengar måste vi vara försiktiga med, våra egna kan vi däremot göra vad vi vill med.
Tänk om det tankesättet också kunde gälla i fler sammanhang.
Knut L!
Anders Person ”tog upp den tråden” på din blogg den 16:e september i fjol, i en artikel om tidskriften Trailer. Anders skrev där bl a: ”När Stefan [Lindgren] och jag reagerade som vi gjorde på Trailer var det, tror jag, inte för att vi intellektuellt och teoretiskt hade Myrdals och andra fibbares diskussioner om vad som utgjorde och inte utgjorde ’folkets kultur’ i minnet, utan vi gick på ren magkänsla. På samma sätt förhåller det sig med en poet, författare, konstnär o s v som ska skapa något. Han eller hon går inte först och tänker på vad som kan vara eller inte vara ’folkets kultur’ för att sedan skrida till verket. Inte heller ställer sig han eller hon efter förrättat värv framför objektet och ställer sig frå[ga]n: – Är detta ’folkets kultur’?”
Anders inställning slöt väl an till Bengt Göranssons:
“Kulturen är inte ett resultat av att det förs en kulturpolitik… Även utan någon som helst kulturpolitik skulle människor skriva, skapa och framföra musik, gestalta upplevelser och tankar på scenen och så vidare.”
Till skillnad från mig prenumererade Anders inte på Fibban. Vi diskuterade det ett antal gånger och han var ganska ointresserad av det jag påpekade: att tidskriften bl a saknade reklam och var oberoende, att den sedan ett antal år blivit mycket mer, låt mig kalla det estetisk, m m. Helt överens var vi dock om en sak. Vad sjutton innebär parollen ”För en folkets kultur”? Och som jag ser det finns samma fråga i det insiktsfulla citatet av Bengt Göransson.
Om man söker på ”folkets kultur” på dig blogg Knut L, hittar man ”Av Knut Lindelöf 2016-03-14 17 kommentarer”. Du inleder: ”Ansträngningar görs nu för att vitalisera Folket i Bild/Kulturfront. Tidningen har fått en helt ny skepnad, mycket fräscht och lockande. Den klassiska loggan är tillbaka, vilket ser helt riktigt ut. Nu är det åter en seriös tidskrift till formen, inte längre som [en] blandning av reklamblad och Hemmets Journal. Innehållet var sig förstås ganska likt, men även det hade vid en hastig genombläddring lite mer kulturprofil än utrikespolitiskt tyckande.” Avslutningsorden här stämmer ännu bra efter fem år. Frågan om vad det är för vits med parollen kvarstår dock.
Jag läste för länge sedan en artikel i ABF:s tidning Fönstret av Bengt Göransson. Den skrevs redan innan han blev minister, troligen på 70-talet.
Han skrev om att motsättningen inom socialdemokratin gick mellan vad han kallade ”kommunalister och folkrörelsedemokrater”. Han varnade för att kommunalisterna, d v s politiker som ville att kommunerna skulle ta över mer och mer av det folkrörelserna och föreningslivet sysslat med. Det kunde röra sig om små saker, som att kommunen tog över skötseln av den lokala fotbollsplanen från idrottsföreningen.
Det var naturligtvis frestande för de ideella krafterna i föreningens styrelse att tacka och ta emot men det innebar också att det ideella engagemanget minskade i betydelse och därmed utarmning av demokratin.
Detta insåg Göransson och varnade för följderna som att kommunalskatten ökade och att invånarna förvandlades från medborgare till kunder, som förväntade sig service av kommunen. ”Vad fan får jag egentligen för pengarna!”
Utvecklingen har fortsatt sedan dess och idag finns det inte längre några folkrörelsepartier, som s men även c en gång var. Håkan Juholt var den siste socialdemokraten som försökte knyta an till folkrörelsetanken men han misslyckades kapitalt. Idag har ”kommunalisterna” helt tagit över och politiken blivit ett yrke och valen en popularitetstävling a la melodifestivalen, som det gäller att vinna för att bli kvar vid köttgrytorna. Därför är alla politiker idag medietränade och lärt sig ett innhållslöst pladder som ”vi tar människors oro på största allvar”.
En politiker av Bengt Göranssons kaliber, intellektuell, påläst och eftertänksam kommer vi tyvärr inte att få se på riksnivå i fortsättningen.
Bertil C!
Ja, FiB/K:s paroll ”för en folkets kultur” skapar problem för många på vänsterkanten. Anders Persson begrep inte vitsen, inte du heller som det verkar. Det finns hur mycket som helst av diskussioner om hur man ska se på denna paroll. Jag har försökt vara djupsinnig många gånger i mina försök att själv kunna göra klart vad som är så viktigt med denna paroll, men få är intresserade av detta teoretiserande. Parollen är som tvålen i badkaret, den smiter undan så fort man tycker sig ha fått grepp om den. Men jag gör det numera enkelt för mig.
Det Bengt G säger uppfattar jag som något grundläggande, som Myrdal många gånger var inne på, ”kulturen” är som syret i luften, syns inte men livsviktig för oss för att kunna leva.
Kulturpolitik är däremot ett synnerligen suspekt begrepp. Man kan med statliga eller kommunala finansiella insatser underlätta livet för människor på olika vis. Allt är egentligen kulturpolitik. Men när ”kulturpolitik” uppfattas som att de ”sköna konsterna” (ibland ganska osköna) göds med statliga bidrag tar man sakta död på kulturens eget liv. ”Kulturpolitik” har inskränkt kulturen till en slags ”bransch” som omsätter pengar och ska vara försörjning för ”kulturarbetare”. Denna inskränkning av begreppen gör att vi inte längre ser eller tänker på vad som utgör vår kultur (syret).
Tankemönstren, handlingsmönstren i livets olika skeden styrs av kulturen. Dessa mönster skiljer sig mellan olika samhällsklasser, men är delvis klassneutrala, nationsöverskridande, men delvis nationsöverskridande etc…
En folkets kultur i FiB/Ksk mening är socialt betingat, alltså inte i första hand klassöverskridande. Folkets kultur står i stor utsträckning i motsättning till herrarnas kultur (tanke- och handlingsmönster).
Så blev det lite teoretiskt i alla fall…
Tack för ett rejält svar Knut, det är bra! Fast jag ser ditt inlägg mer som ett resonemang om kultur snarare än försvar av själva parollens roll.
Det som emellertid inte är bra, det är att jag ser ett mycket lågt deltagande i debatten, både på din blogg och på fib.se, samt både nu och tidigare, och av det drar jag slutsatsen att fibbare i gemen inte är så vidare bekväma med parollen. Dock kan kanske denna slutsats vara fel, helt eller delvis, och det är mig ingen stor sak om så skulle vara.
Apropå luften vi andas. Jan Myrdal strävade hela tiden att skriva fram detta med vad kulturen är. Här följer ett favoritcitat som jag använde i en av mina böcker om Vygotskij. (Varken JM eller jag kunde spåra dess ursprung – den eminenta kretsen i denna blogg kanske kan hjälpa mig.)
”Kulturen är ingen prydnad. Ingenting yttre. Vi ser inte av oss själva. På egen hand är vi som det nyfödda barnet; vi ser färgfläckar. Vi lär oss alltså att se. Vi ser i den bildvärld som formats långt innan vi föddes. Vi tänker med ord som människor format i arbete och klamp under årtusenden. Det är inte bara så att den som söker det ursprungliga hamnar i barbari; den som söker det naturliga i människan finner alls ingenting, ty det som är människa är kulturellt format.
Orden som – av sig själv tycks det – kommer oss på läpparna är konstprodukter. Och vi tänker dem inte ett och ett. Vi tänker i ordspråk och ramsor och berättelser. Och dessa berättelser är avsiktligt formade. Tradition och historia tänker åt oss i våra ord. Ingen av oss kan kasta loss från detta. Vi kan lika litet kliva bort ur sammanhangen som vi kan lämna vår tid.
[…]
Vår kultur sitter i bakhuvudet. Den strukturerar oss. Den ger oss de ramverk i vilket vi lever och utan organiserad struktur finns inget liv. […] Förmågan att tvivla öppnar medvetenheten om detta och ger oss styrförmåga.”
Vad som händer med detta ”bakhuvud” när vi idag dagligen utsätts för attacker mot det som varit vår svenska historia och kultur (ex på Nationalmuseum) kan vi återkomma till. Nu ville jag mest spinna vidare på Knut och luften vi andas.
Lysande! Tänk om alla tog till sig detta… Vi är inte, vi blir!
”ty det som är människa är kulturellt format”
Så vitt jag begriper är den tesen till mycket mer än 50 procent fel. Kanske 80–90.
“Det är inte bara så att den som söker det ursprungliga hamnar i barbari”
Det är i och för sig riktigt att om vi sökte det ursprungliga skulle vi snart stöta på träldom, analfabetism med mera. Men jag är ändå av annan mening. Jag menar att det i kulturen (och naturen) som skulle ha kunnat göra livet värt att leva är till nästan 100 procent förstört, så att det meningsfullaste livet är att försöka återskapa, rädda, rekonstruera.
Jan Arvid G!
Är det du senast skrev inte bara en klurig omskrivning av den gamla parollen; ”tillbaka till naturen” (Rousseau)?
Citatet ”ty det som är människa är kulturellt format” är lysande. Det som inte är människa i Homo sapiens är nämligen apa, eller däggdjur eller hur man nu ser det. Andas, sova, klia sig på myggbett, fisa och så vidare. Men var gränsen går är svårt att säga. Hur och när man fiser, och hur det betraktas, det är kulturellt format.
När min syster var på en finare middag satt hon bredvid mig. Plötsligt kände hon att en fis var på väg. Hon greppade stolsitsen för att försöka sig på en ”smygare”. I stället blev det ett ljudligt mjeeeww. Nästan som när man blåser med ett grässtrå mellan tummarna. Hon blev illröd och alla runt bordet tittade upp. Vår far log och sade ”Det var en riktig en”, varpå alla började skratta, även min syster om än ganska prövande, då hennes kultur sagt henne att hon gjort något dåligt.
Knut L!
Nej, inte ”tillbaka till naturen”. Jag vet inte om du syftar på hela min kommentar eller bara sista delen. Men i alla fall:
Schimpansarten Homo sapiens tillvaro bestäms till större delen av ett arv från den biologiska evolutionen. Att vi djälvas med varann skulle nog inte kunna åtgärdas genom en samhällsomdaning.
Jag menar inte att det vore en förnuftig tillvaro att lägga merparten av våra krafter på att återskapa vårt vandaliserade natur- och kulturarv. Men en betydligt större del än nu skulle behövas. Jag tycker att det är litet av en blind fläck hos västern: vår nuvarande tillvaro är så genomförfulad så att en demokratisering av vår värld inte skulle göra så stor existentiell skillnad. När åt vi kalvadans senast?
”Kalvdansen är kulturell formad”, säger en bondpojke från norr.
Parollen ”För en folkets kultur” är det närmaste ”klasskampsparoll” FiB/K, som är partipolitiskt och religiöst obunden, kan komma!