Häromdagen skrev jag på lindelof.nu om Tysklands invasion 1940 av Norge och Danmark, med anledning av datumet 9 april. Om motstånd men även uteblivet sådant. 

Nu ”reser” jag till Marseille. Ingående i Vichyregimen 1940–1944. (Filmen Pétain från 1993 ger oss en inblick i förhållandena under regimen.) Ett Frankrike trampat av de ockuperande nazisternas stövel. Snaran dras åt allt mer för dem som nazisterna har listat i syfte att undanröja. 

Med benäget bistånd av inhemsk polis som agerade blodhundar. Ett den skamliga handräckningens mörka kapitel i modern, fransk historia. 

På Netflix ser jag under påskhelgen Transatlantic, sju avsnitt om vad som hände med många av dem som nazisterna definierade som misshagliga och ville åt. Men som av driftiga krafter, all ära och heder till dem, smugglades ut från Frankrike och räddades. Ibland i allra sista stund.

”Alla” dåtidens framstående europeiska intellektuella och konstnärliga celebriteter möter vi i serien. Den originelle skriftställaren Walter Benjamin, som dock aldrig hann undan, tog sitt liv. Fantasifulle Marc Chagall. Den skarpaste hjärnan av dem alla, Hannah Arendt. Surrealismens överhuvud André Breton

Victor Serge, fristad i Mexico efter stora svårigheter att finna en hemvist åt den revolutionäre. Hans flammande retorik, och att han inte lade band på sig, medförde att flera länder undanbad sig hans närvaro.
Den sedermera mycket uppburne ekonomen Albert O Hirschman. Jag har läst honom, främst hans Exit, Voice and Loyalty (minns att professor Ulf Himmelstrand i Uppsala puffade för boken), utan att känna till detta om hans hjältemodiga insats i Europa den gången. 

Han räddade många undan nazisterna. Med risk för eget liv. Bland de räddade propagandaminister Goebbels fiende nr 1 och som han gärna lagt vantarna på, den dråplige satirikern Walter Mehring

Jag googlar för att ta reda på dödsåret på alla dem som figurerar i serien. Hur pass långa liv gavs dem efter flykten ut ur Europa? Och, ännu mer, hur blev deras liv i exilen? Vantrivdes de, som kulturkritikern Adorno? Fostrad i den centraleuropeiska mentaliteten.

Alla återvände inte till sina hemländer efter Tysklands fall. Bland dem Arendt som stannade i USA. Bevakade i Jerusalem rättegången mot Eichmann, skrev sin omdiskuterade bok om den ”banala ondskan”.

Serien på det stora hela bra och sevärd, en nyttig historielektion. Svajar lite ibland, får vad jag nästan skulle vilja kalla musikalkaraktär. Jag kan inte låta bli att associera till Sound of Music. Men den är based on a true story. Vilket för övrigt även Sound of Music är.

Och som alltid tänker jag, utan att förstås komma någonvart eftersom det hypotetiska inte är detsamma som att ställas inför kalla fakta: hur hade jag agerat, vad hade jag vågat? Alltför lätt att med facit i hand slå sig för bröstet.

Det är en direkt obehaglig, jag finner inget bättre ord, grundkänsla som Transatlantic sammantaget förmedlar. Från allra första sekvens. Gastkramande inslag, man sitter med andan i halsen. 

Det brinner i knutarna och snart för sent för dem som måste hinna undan för att klara livhanken. Skynda, skynda!

Föregående artikelOlavi Virta – en stor liten man
Nästa artikelEtt amerikanskt dilemma: Michael Kazin och återbruket av kalla krigets liberalism
Lasse Ekstrand
Född och uppvuxen i Sandviken i skuggan av järnverket. Fångades av 70-talets vänstervåg, studerade i Uppsala, gjorde akademisk karriär och undervisade i sociologi på högskolan i Gävle.

1 KOMMENTAR

  1. Lasse E!
    Du har funderat en del över ”Hur skulle jag själv ha agerat i ett skarpt läge?”

    Vi behöver ju egentligen inte före-ställa oss (i en imaginär värld) vilka ställningstaganden vi skulle göra. Du kan redan idag välja mellan dessa:

    Frunze Saghatelyan eller Fredrik Andersson?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.