Anna-Lena Laurén  Bild: klippt ur intervjun i Kunskapskanalen
Anna-Lena Laurén
Bild: klippt ur intervjun i Kunskapskanalen

Intervjun i Kunskapskanalen med Anna-Lena Laurén om hennes och Peter Lodenius bok Ukraina – gränslandet, som jag flaggade för i en kommentar 23 april, blev intressantare än väntat. Lika väl som jag skulle vilja att hennes bok från 2008 De är inte kloka, de där RYSSARNA delades ut till alla hushåll i Sverige, skulle jag vilja att alla såg intervjun med henne.

Den kom att till 1/3 handla om Ukraina, 1/3 om själva boken och 1/3 om debattklimatet i Sverige som hon aldrig upplevt så polariserat:

Vi har fått ett debattklimat där det sitter olika falanger och letar fram information som enbart stöder deras egna åsikter. Sen bombarderas vi korrespondenter med en massa länkar som de anser bevisar att de har rätt. Det kan vara ett foto på Twitter som ingen vet källan till…

Anna-Lena är alltså finländska men har svenska som modersmål, och har lärt sig finska i skolan, som de flesta som läser det här har lärt sig engelska. Det är dock något ”icke-svenskt” över henne som jag har svårt att precisera. Kanske att hon framför åsikter, med mycket temperament, utan att bekymra sig om de överensstämmer med vad man för närvarande ”ska tycka”.

Mycket om EU, lite om Nato
I själva boken står Lauren för de journalistiska ögonblickreportagen och Peter Lodenius, från ”vänstertidningen” Ny Tid för bakgrundsfakta och analyser. I dessa figurerar EU till 95% medan NATO knappast nämns. Någon gång i mars 2014 skrev SvD:s föga ”putinistiske” ekonomiredaktör att det som oroade Ryssland var inte så mycket Ukrainas närmande till EU som till Nato.

Efter att ha följt Laurén i Hufvudstadsbladet och SvD måste jag nog säga att hon i boken är lite mer konventionell än i sina reportage, bloggar och krönikor. Kanske beror det på en vilja till samstämmighet med medförfattarens okontroversiella analyser. Lauréns styrka ligger i reportaget där olika bitar, tagna ur verkligheten, inte nödvändigtvis hänger 100% logiskt ihop.

Svensk och finländsk 60-tals vänster
I ett avseende vill jag kraftigt korrigera Laurén när hon skriver (s.103) att de som ”stöder Putin” är före detta kommunister eller aktiva vänsterdebattörer som ”frustande av återseendets glädje har skuttar tillbaka ner i sina gamla skyttegravar”. Det kan möjligen avspegla en finländsk politisk verklighet där det på 60- och 70-talet fanns en vänsterradikalism som, unikt i världen, hade Brezjnev som idol (bland dessa kunde man hitta nuvarande Nordeachefen  Björn ”Nalle” Wahlroos).

Ganska få från den gamla vänsterkanten i Sverige ”stödjer Putin”, de vill bara inte delta i hetsen mot honom och Ryssland. Dessutom kommer många av dessa från det ”maoistiska” eller ”mydalistiska” hållet, de som under 70- och 80-talet utgjorde bland det mest uttalade sovjetkritiska uppfattningarna. I Finland fanns i stort sett inga ”maoister” och Jan Myrdal ansågs vara något som katten släpat in.

Respekt för Ryssland och ryssarna
Liksom Laurén i De är inte kloka, de där RYSSARNA redovisar de mindre trevliga sidorna av ryskt vardagsliv, kultur och politik utan att få oss att tappa respekten för folket, så redovisar hon mindre respektabla sidor hos de ryska myndigheterna utan att det rubbar de politiska proportionerna mellan det relativt svaga Ryssland å ena sidan och det överlägset kraftfulla USA/Nato/EU å den andra.

Tankeväckande är hennes slutord, där hon återger ett samtal med en rysk krigskorrespondent:
– I början fanns det inget hat mellan ryssar och ukrainare, sade han. Därför gäller det att snabbt få slut på kriget.
– Vad händer annars? undrade Laurén.
– Människor börjar hata varandra. Sedan är det för sent att göra något.

Föregående artikelEn produktiv solitär
Nästa artikelEn balanserad syn på krisen i Ukraina

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.