Pestalozzi med sina föräldralösa barn

an kan inte undgå att betrakta 1600- och 1700-talens pedagogiska experter som medlemmar av ett jättelikt och illa koordinerat lärarlag inför terminens början. Samtliga lagets representanter hade fullt upp med att bevaka det egna reviret och saknade helt insikt om kollegernas slit och släp. Men så med ens inträffade ett dramatiskt omslag i den didaktiska väderleken: en ungdomlig herre med vad som (i dag) kallas hockeyfrilla ställde sig beslutsamt i katedern, log outgrundligt, äskade tystnad och började sedan – lugnt och behärskat – att tala till det församlade skolfolket.

Alla lyssnade med öronen på helspänn. Ljus började tändas i det kompakta undervisningsmörkret.

Tyskt frimärke (1951) ”Mänsklighetens hjälpare”

Den okände mannen skrev sig Johann Heinrich Pestalozzi (1746–1827) och kom från Zürich i Schweiz. I pedagogikens historia har denne snillrike schweizare kommit att spela samma ärorika roll som Isaac Newton inom matematiken, Johannes Kepler inom kosmologin, Andreas Vesalius inom anatomin och Gregor Mendel, ”den fattige munken från Heinzendorf”, inom genetiken.

Pestalozzi kallas med all rätt för ”den moderna folkskolans fader”. Hans växlingsrika liv var den sanne idealistens och kantades av ständiga uppbrott.

Efter att ha avbrutit sina teologiska studier vid Collegium Carolinum i sin hemstad gifte sig Pestalozzi, 23-årig, med Anna Schulthess, dotter till en välbeställd sockerbagare och kommunalpolitiker. I nästan samma veva köpte han för sparade slantar en väldig jordbruksegendom, Neuhof, där han inredde ett mönsterjordbruk och levde i intim kontakt med den schweiziska bondebefolkningen.

I anslutning till jordbruket lät han 1774 uppföra en läroanstalt för utblottade och medellösa barn och tog därmed första steget på den väg som omsider blev hans: ett okuvligt försvar för de allra fattigaste samhällsklasserna. Pestalozzi sökte ideligen kontakt med avgrundens folk i sitt krigshärjade hemland; hans intresse för den ”förnäma ungdomens” fostran var långt mera förstrött. Men som barfota-lärare för utmärglade trashankar har denne ständigt aktive själ få om ens några motsvarigheter i annalerna.

Efter Napoleons och de franska truppstyrkornas härnadståg i Unterwald mot slutet av 1790-talet fick Pestalozzi det hela och fulla ansvaret för 80 föräldralösa och krigsmärkta barn i 5 à 10-årsåldern i den lilla byn Stanz. Hela barnaskaran inhystes i ett kloster, där de avlusades, skrubbades rena och kläddes på. I klostret genomförde Pestalozzi en rad experiment för att den vägen nå kunskap om, framför allt, intelligensens och känslolivets utveckling i de lägsta åldersgrupperna. På det viset blev han den förste experimentalpsykologen och det första ombudet för en medveten kritisk pedagogik i historien.

Den metod han lanserade är känd som åskådningsundervisning.

Åren runt sekelskiftet fick Pestalozzi fri tillgång till slottet Burgdorf några få stenkast från metropolen Bern. På ingen tid alls förvandlade han slottet till barnhem, folkskola och seminarium.

I nästa akt (1805–1825) slog den outtröttlige innovatören ner bopålarna i staden Iferten i Neuchâtel-sjöns omgivningar och lade grunden till en akademi med hela serier av skilda undervisningsanstalter. Där bjöds en vuxen publik på dagliga föreläsningar om pedagogiska metodfrågor, samtidigt som barn i alla åldrar fick reguljär undervisning.

Pestalozzis rykte hade slutligen fått vingar, och skolfolk från när och fjärran vallfärdade nu till kolonin i Iferten för att utbilda och fortbilda sig. Svensken C U Broocman var en av pilgrimerna, och han sjöng mästarens lov i dessa panegyriska – och tidstypiska – vändningar:

I Iferten vandrar Pestalozzi omkring bland sina lärjungar med själens hela ungdomskraft, vördad och älskad av alla, öppen, vänsäll, okonstlad och god, en genialisk naturmänniska, levande och verkande i kärlek och välvilja.

Till bilden hör att Pestalozzi gjorde lycka även som författare och producerade läroböcker i minut och parti om allt mellan himmel och jord. Med den brett anlagda Lienhard und Gertrud, som gavs ut i fyra separata delar, var han mannen bakom den första genuina allmogeskildringen i europeisk litteratur.

”Allt för andra men intet för sig själv” har man ristat in på Johann H Pestalozzis gravsten. ”Välsignelse över hans namn”.

Föregående artikelNUNNOR I SYRIEN MED APPELL OM SANNING
Nästa artikelATT SVÄNGA RUNT MED TRUMP
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

2 KOMMENTARER

  1. Tack för denna artikel Mats!
    Nu har jag (76 år) läst den, samt din artikel ”Betygssättning och annan bedömning”. Jag har också av min lillasyster förstått att hennes barnbarn (11 år) inte säkert (än på länge) skall behöva lära sig multiplikationstabellen ”för den kan man ju slå upp”. Jag erinrar mig också massor av idiotier som jag och andra lärare utsattes för under min aktiva lärarbana. Tanken blir: kommer det att bli bättre? Svaret blir: kanske något, men inte mer, ty skolan kommer fortsatt att betraktas som en marknad, oavsett vilken partikonstellation som styr landet. Svenska folket vill inte ha vinster i välfärden, ”marknaden” vill ha vinster i välfärden, och ”marknaden” bestämmer.

  2. Träffade mina bonusbarnbarn igår. Ett av dem går i sjätte klass. Underlaget för historieundervisningen är kopierade A4-sidor från en lärobok hophäftade till ett kompendium där en del från originalet inte finns med. Hophäftningen har inte skett i rätt ordning. Inga skolböcker, men skolan tillhandahåller datorer. En skola i förfall.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.