En kärnkraftsolycka i Ukraina kommer förr eller senare

Se filmen

KRIGET SOM PÅGÅR i Ukraina är ett proxykrig, alltså USA för sitt krig mot Ryssland med ukrainska soldater och ukrainska civila som insats. Det säger inte bara Sergei Lavrov, det säger också Förenta staternas förre försvarsminister Leon Panetta (i bifogade intervju ovan). Denne förklarar att det är därför USA måste skicka så mycket vapen som möjligt. De är ”riktigt bra soldater”, det bästa han sett, och de ska få de vapen de behöver för att föra denna strid till sitt slut, säger han. På morgonekot säger Mike Winnerstig på FOI samma sak, om än på ett något mer nedtonat vis. I förra veckan var det Putinpropaganda att säga vad Panetta och Winnerstig säger idag.

Hittills har det från västsidan hävdats att kriget gäller Ukrainas rätt att existera som självständig stat, alltså att de bedriver ett heroiskt försvarskrig för västvärldens demokratiska värderingar. Men, successivt kryper det fram att västkoalitionen är ute efter att försvaga Ryssland tills de inte längre har råd att föra krig i Ukraina. Samtidigt inser allt fler att detta kommer att misslyckas. Istället drabbas väst och många fattiga länder av ekonomiska problem (prisökningar, räntehöjningar, inflation) av sanktionerna, medan Rysslands ekonomi visar sig robust och rubeln stärks.

Jacob Dreizin* framför i denna video en ny och helt negligerad risk med detta proxykrig – för vilket alltså Förenta staterna med allierade bär ett mycket tungt ansvar – Ukrainas kärnkraftanläggningar.

Jacob Dreizin ger sin syn på saken.

Han menar inte att faran ligger i att någon rysk missil ska landa i någon kärnanläggning, nej risken för en stor olycka i något av Ukrainas kärnanläggningar är mycket stor. Den kan inträffa i nästa vecka, nästa månad eller om ett år, men den kommer säkert att inträffa förr eller senare, säger han.

Några grunddata: Ukraina har fyra aktiva kärnanläggningar igång med sammanlagt 20 reaktorer. Landet är helt beroende av att verken levererar el. De står för 50 procent av all el i Ukraina och 20 procent av all energi. Reaktorbränsle kom tidigare från Ryssland, men nu från Westinghouse (USA). Ukraina har fått 250 miljarder dollar för ett att bygga nytt avfallslager för att slippa skicka sitt avfall till Ryssland. Den ukrainska kärnkraften är även bortkopplat från det ryska elnätet och istället inkopplat i Europas elnät.

Dreizin hävdar att olyckan kan bli mycket värre än Tjernobyl. Orsaken till den alarmerande situationen är att efter Majdan (2014) gick ekonomin i botten och budgeten kollapsade fullständigt. Alla pengar slukades av militären. Före Majdan hade man ett program för underhåll. Man byggde upp fonder med hjälp av inkomster från elabonnenterna för reparationer och kapitalinvesteringar i vanlig ordning, men pengarna försvann alltså efter Majdan. Kärnkraftsunderhållet har alltså använts för att finansiera kriget, medan de jättestora kärnkraftverken körts på högvarv, en helt ohållbar situation. Enligt Dreizin kommer något verk att krascha förr eller senare, vilket kan leda till en ”planetär katastrof”.

Det här är risker som tornar upp sig vid horisonten. Men de krigförande – inklusive Förenta staterna och Nato – tänker endast på dagsläget, inte på framtiden. Vem bär då ansvaret för detta? Vi vet nu att det i hög grad är västvärldens krig för att störta Putin. Borde man inte sluta pumpa in vapen för att förlänga detta krig, så att resurser kan sättas in för att rädda vad som räddas kan. Och för att undvika ett nytt Tjernobyl, fast denna gång i jätteformat?

Ukrainas aktiva kärnanläggningar, sammanlagt 20 reaktorer. (En inaktuell bild av vad Ryssland kontrollerar)

*Jacob Dreizin är rysk-amerikan och U.S. Army-veteran. Han har de senaste 15 åren arbetat i Washington DC, varav några år som lobbyist för Demokraterna.

... är läst 955 gånger!

  15 kommentarer for “En kärnkraftsolycka i Ukraina kommer förr eller senare

  1. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Bedömer du att där finns en realistisk sannolikhet för att alliansen Ukraina–Västvärlden kan tvinga Ryssland till reträtt på slagfältet?

    Sidofråga: Vem sade ”i förra veckan … vad Panetta och Winnerstig säger idag”, och fick till svar, av vem, att det var Putinpropaganda?

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Jan Arvid G!
    Är det särskilt intressant med olika ”sannolikhetsbedömningar” för det scenario du ställer upp; ”alliansen Ukraina–Västvärlden kan tvinga Ryssland till reträtt på slagfältet?” Det många, däribland Knut L och jag, har funderat kring är ju i huvudsak POLITISKA förhållanden och överväganden, medan det du specifikt frågar om här blir ju snarast fråga om MILITÄRA styrkeförhållanden.

    Där får ju i alla fall jag erkänna klara brister i mina förkunskaper och jag antar att inte Knut L heller betraktar sig som någon militärstrategisk expert. Men, av huvudsakligen politiska skäl, tror (sic!) jag att risken för att den ryska offensiven stegras och den militära styrkan tillåts öka (närma sig kärnvapenanvändning i någon form är säkert inte uteslutet) om det ukrainska (väststödda) motståndet hotar Rysslands mål med sitt angrepp! Men på frågan hur långt det i slutändan räcker ber jag att få passa!

  3. Jan Arvid Götesson skriver:

    Dennis Z!
    Verkligheten tvingar både ledare och politiskt aktiva medborgare att bedöma vad som är möjligt eller osannolikt. Bristande kunskaper är man tvungen att bättra på. I början av mars 1940 var alla tvungna att förhålla sig till faktumet att det var osannolikt att Finland skulle kunna hålla emot i vinterkriget.

    På liknande sätt är ledare och medborgare tvungna att bedöma vad som är möjligt i Ukrainakriget. Det avgör hur man handlar politiskt. Vad man själv hoppas på må inte påverka den nyktra analysen.

    Knut L har gjort bedömningen att Ryssland inte kan motas ut ur Ukraina. Jag å min sida fick insidesinformation om att Västvärlden planerar att (proxy)kriga fullt ut.

    Utan önsketänkande åt något håll bedömer jag att läget är som följer. Ryssland har ett fönster när tidsfaktorn är på deras sida. Viss oenighet i Västalliansen gynnar Ryssland.

    För Västvärlden talar att de har en gigantisk vapenarsenal som (tydligen kompetenta) ukrainare kan få handhava längs hela fronten. En mycket stor andel av Västs arsenal kan komma att överföras. Sanktionsvapnet kan möjligen bita. Information och spaning är kraftfull krigföring.

    Din uppdelning mellan politiska förhållanden och militära styrkeförhållanden förstår jag inte. De är sammanvävda.

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G är klar och tydlig. Han gör utifrån sin ”insidesinformation” sina bedömningar och drar sina slutsatser.

    Jag gör å andra sidan utifrån min ”insidesinformation” helt andra bedömningar. Västvärldens vapenarsenal kommer inte att nå fram till krigsfronten i östra Ukraina. Ryssarna kommer att kunna hindra det. Ukrainska armén är nu så illa åtgången att det varken finns manskap eller kompetens att hantera inkommande sofistikerade västerländska vapen. Inget annat återstår för västsidan än att med egna ”boots on the ground” blanda sig i kriget. Troligast med polska trupper i väster. Detta vore det definitiva slutet för Ukraina som självständig stat. Med detta ökar även risken för ett storkrig med kärnvapen mellan Nato och Ryssland. Polen är ju ett Natoland!

    Ursäkta mig Jan Arvid G, men jag ser dina bedömningar som starkt påverkade av västpropaganda. Men visst, bedömningar är bedömningar.

  5. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L!
    Jag gör en tydligt tudelning av min bedömning. Jag säger inte att endera vore mycket sannolikare än den andra.

    På Rysslands sida finns tidsfaktorn. Ukrainas försvarsmakt har förstås lidit förluster. Hur stora vet varken du eller jag.

    Ryssland har möjligheter att bomba transporter av vapen. Frågan är hur framgångsrikt.

    Det tar tid att lära sig nya vapen. Brist på ukrainare som har tillräcklig intelligens och kroppslig sundhet för utbildningen råder nog inte, eftersom miljoner är i vapenför ålder. Åter en fråga om tidsfaktorn.

    Ryssland kan hinna långt österut.

    Du fastslår att “inget annat återstår” än för Nato att skicka in militära förband. Jag tycker det är för tidigt att räkna ut möjligheten att en front upprätthålls under kommande månader med västliga vapen och ukrainsk personal.

    Utveckla gärna vad du menar med att polska trupper i väster ”vore det definitiva slutet för Ukraina som självständig stat”. Hur skulle vapenbrödraskap leda till slutet för ett lands tillfintlighet som självständig stat?

    Och ordet “definitiva” undrar jag också över. Ordet förutsätter en redan långt gången förlust av Ukrainas självständighet. Är Ukraina redan en i stort sett icke självständig stat? Med dina bedömningsgrunder, vilka stater i världen är självständiga stater? Är Sverige en självständig stat?

    Din insidesinformation: har du förstahandsinformation från någon som arbetar inne i staten i ett av de inblandade länderna?

  6. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack för dina klargörande kommentarer, Jan Arvid G. Självklart är det politiska och militära läget samtidigt för handen och påverkar varandra på slagfält, i uppmarschområden och i förhandlingsrummen. Vår förmåga att ”bedöma” det ena och det andra är självklart olika. Och inte blir det klarare av att mycket är propaganda från båda håll.

    Vad jag tycker man kan utläsa är en svaghet från rysk sida i analysen av det ukrainska motståndet. Den är inte särskilt ovanlig och förekom t ex under Finlands två krig i samband med VK2 mot Sovjetunionen. Du gör samma fel själv i början av inlägget 0429 08:04. Där var det ju dåvarande Sovjetunionen (många gör här en lite väl vild sammankoppling till Rysslands angrepp på Ukraina nu) som angrep Finland och många gjorde sig då skyldiga till underskattning av den finska försvarsviljan. Samma fel gjorde finnarna i fortsättningskriget 41-44 när det var de som befann sig på anfallssidan och trodde sig kunna vinna över de av tyskarna angripna sovjeterna. Resultatet blev ”oavgjort i två krig” enligt en bedömare som i uniform deltog i båda krigen, den sedermera så kände och uppskattade svenske riksbiblotekarien Harry Järv.

    Att politiska och militära förhållanden är ”sammanvävda” har du självfallet helt rätt i. Men det består ändå av två skilda trådar, som det tjänar våra analyser att hålla isär för att därefter även studera hur deras dialektiska påverkan av varandra ser ut och vad som kan komma ut av det. Det är ungefärligen så jag själv tänker för att inte glömma bort någon faktor i sammanhanget. Hoppas det blev klarare vad jag menar nu.

  7. Dennis Zackrisson skriver:

    Tillåt mig bara två små rättelser till min föregående kommentar:

    1) Järv fick aldrig titeln riksbibliotekarie, men uppträdde ofta under senare år som ställföreträdande d:o i sin tjänst som biblioteksråd vid KB i Stockholm.

    2) Visserligen har han skrivit om vinterkriget också, men han hann aldrig delta i det efter sin frivilliga anmälan till krigstjänst utan först i ”fortsättningskriget” där han tjänstgjorde som patrullman och spaningspatrullchef, ofta bakom fiendens linjer. Det finns även en film från 2004, ”Framom främsta linjen”, som i huvudsak bygger på Järvs egen berättelse från krigsåren.

  8. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Ryska underrättelsekällor har varnat för att polska trupper kan komma att invadera tidigare polska områden i västra Ukraina, Galicien t ex. Det skulle väcka helt nya motsättningar till liv mellan Polen och Banderatrogna grupper i Ukraina, vilket skulle lämna Kiev i sticket mellan Polen i väster och Ryssland i Öster. Polen är som bekant Natoland, med allt vad det kan innebära för detta krig. Nu var det bara ryska källor till detta, som vi tills vidare kan ta med en nypa salt.

    Men på något sätt kan detta krig dra in fler stater med risk att det kan sprida sig än mer. Allt pekar nu mot en rysk militär seger. Men kommer Väst att tillåta något sådant? De vill fortsätta använda Ukraina i sitt krig mot Ryssland. Priset vi alla i väst och i globala syd kommer att få betala är oanade oöverskådliga, inflation, stagnation, räntechocker… Galenskapen eldas fortfarande bara på av hysteriska politiker. När ska någon våga bryta denna förlamande koncensuskör?

  9. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L och Dennis Z, jag ifrågasätter KL:s (outtalade) uppdelning mellan ”militärt krig” och något annat slags konflikt: ”Allt pekar nu mot en rysk militär seger. Men kommer Väst att tillåta något sådant?” skrev KL.

    Det finns ju bara EN mångsidig konflikt mellan Väst och Ryssland. Om Väst ”inte tillåter” en rysk ”militär seger” (=avancemang längre västerut och sedan stabil frontlinje), då finns ju ingen “seger”, utan kriget fortsätter?

  10. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Det är precis det jag pekar på – kriget kommer att fortsätta. Eftersom Ryssland är den militärt helt dominerande parten vore en militär seger att vänta inom en snar framtid. Med en sådan skulle följa vapenvila och fredsförhandlingar. Men, eftersom detta är ett proxykrig drivet av USA/Nato/EU är nya insatser att vänta i all oändlighet. Faktum är att ”regime change” i några västländer (USA, Tyskland, Storbritannien t ex) kanske måste till innan denna mänskliga katastrof kan få ett slut.

  11. Jan Arvid Götesson skriver:

    Knut L, jag tycker fortfarande att din uppdelning är konstlad. “Militär seger” är defintionsmässigt att motståndarsidan inte vill eller inte kan skjuta tillbaka effektivt.

    Att Ryssland vore “militärt dominerande” gentemot Ukraina ENSAMT och skulle kunna vinna en “militär seger” över ett ensamt Ukraina är irrelevant, eftersom kriget är en konflikt mellan Ryssland och en allians, en allians som ålägger sig begränsningen att enbart Ukraina FORMELLT krigar på Västsidan.

    Du resonerar som om bara krigande mellan Ryssland och Ukraina vore det “riktiga” kriget, och Ryssland skulle vinna ”militär seger” i det ”riktiga kriget” om inte Väst lade sig i.

    Men det gör ju väst, och därför kan ”militär seger” bara betyda att hela alliansen Ukraina-Väst slutar att verka för att Rysslands styrkor skall bekämpas effektivt. Och det sker kanske inte utan byte av regeringar i Väst, menar du, vilket väl betyder att “en [rysk] militär seger … inom en snar framtid” inte är ”att vänta”?

  12. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Arvid G!
    Skillnaden mellan ditt och mitt sätt att beskriva läget är att jag undslipper mig en och annan förhoppning och en och annan farhåga. Du är däremot strikt logisk och bortkopplad från allt sådant. Men alltså, i övrigt verkar vi överens. Det du sist i din kommentar uttrycker håller jag tyvärr för troligt. Det du uttrycker på ditt sätt kallar jag ett proxykrig. Ukrainska folket lider fruktansvärt av att ha fastnat i brännpunkten mellan Västvärlden och Ryssland. Putin har i strid med folkrätten övergått till att försvara sina intressen med vapen, medan Väst sätter sina vapen i händerna på ukrainska soldater. Jag har svårt att se vad som är mest moraliskt förkastligt.

  13. Jan Arvid Götesson skriver:

    Tekniskt sett är vi överens alltså. Jag har inte något emot ordet ”proxykrig” i den tekniska aktuella betydelsen ”vara i krig mot Ryssland genom ombud”. “Proxykrig” betyder att en eller båda krigförande parter är (eller under konflikten blir!) stormaktsombud. Defintionen påverkas inte av vilken stormakt som är (mest) skyldig eller började kriget.

  14. Arne Nilsson skriver:

    Knut L!
    Så vitt jag förstår tycks du mena:
    ”Kriget som pågår i Ukraina är ett proxykrig, alltså USA för sitt krig mot Ryssland med ukrainska soldater och ukrainska civila som insats.”

    Om man enbart lyfter fram denna aspekt på kriget i Ukraina, ett proxykrig, ger man en missvisande bild då åtminstone två viktiga aspekter utelämnas:
    • Ryssland startade ett anfallskrig mot Ukraina och bröt därmed mot folkrätten
    • Ryssland hotar Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet

    Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari i år syftar i första hand till att tvinga bort Ukraina ur USA:s intressesfär och i andra hand, och ju längre kriget pågår, bryta loss så stora delar av Ukrainas territorium som möjligt.

    En tredje aspekt i detta sammanhang är den ukrainska statsledningen. Från och med självständigheten 1991 till februari 2014 vacklade de olika presidenterna och parlamenten mellan Väst och Ryssland utan att fullt ut ta ställning för någondera sidan. Från och med februari 2014 tog den del av eliten i Ukraina som tog kontroll över staten ett klart ställningstagande för Väst med resultatet att Krim annekterades av Ryssland och ett inbördeskrig bröt ut i Donbass. Om man, som Ukraina, har en stor och mäktig granne, som Ryssland, går det inte att köra ett eget race med hänvisning till moral, demokrati och folkrätt. Nävrätten trumfar både demokrati och folkrätt, vilket vi bland annat kan se av det nu pågående kriget. Det går inte att backa bandet. Fram till februari 2014 hade Ukraina samma gränser som 1991. Utan Majdan i slutet på 2013 och början på 2014 och den efterföljande politiken från den nya statsledningen hade inte Krim annekterats av Ryssland och det hade inte blossat upp stridigheter i Donbass. Om statsledningen i Ukraina hade genomfört Minsk II från 2015 hade knappast Ryssland anfallit Ukraina den 24 februari i år. Nu har Ukraina även förlorat Donets och Luhansk och med störta sannolikhet ytterligare områden i östra Ukraina. Om man har en stormakt till granne måste man ta hänsyn till detta.

    Det självklara kravet är givetvis: Ryssland ut Ukraina. Men detta kommer bara att ske om Ryssland besegras på slagfältet eller att den nuvarande statsledningen i Ryssland avsätts. Inget av detta verkar idag särskilt troligt, inte ens med massiv materiell uppbackning från Väst. Om denna bedömning är korrekt kommer ett fortsatt krig i Ukraina medföra att allt fler människor dödas, hus och övrig infrastruktur förstörs och Ukraina förlorar allt mer territorium. Därför borde den ukrainska statsledningen sätta sig ned vid förhandlingsbordet och med utgångspunkt från hur läget ser ut på marken göra upp med Ryssland. Om det däremot är en realistisk bedömning, vilket jag betvivlar, att det går att besegra Ryssland på slagfältet eller att det kommer att ske en radikal omläggnings av Kremls politik så skall givetvis Ukraina fortsätta att bekämpa den ryska aggressionen.

  15. Jan Arvid Götesson skriver:

    Arne N med flera!
    När det gäller ordet ”proxykrig” är det verbet som är avgörande. Förenta staterna (och andra västmakter) ”är” otvivelaktigt i proxykrig med Ryssland, eller ”ligger i” proxykrig. Dessa verb kan man använda utan att lägga skuld på någon annan än Ryssland. Ett proxykrig kan man ”hamna i” utan att själv vara skyldig, och utan att ens ombud (Ukraina i detta fall) är skyldigt.

    Substantivet ”proxykrig” är neutralt vad gäller skuld, lika neutralt som ordet ”krig”. Grekland ”var” i krig med Tyskland och Italien, trots att skulden var enbart Tysklands och Italiens.

    Om man däremot säger att Förenta staterna ”för” eller ”bedriver” proxykrig mot Ryssland lägger man skuld på Förenta staterna med verbet.

    Förenta staternas förre försvarsminister och CIA-chef Leon Panetta tycker att Ryssland är skyldigt och Förenta staterna och Ukraina är oskyldiga till kriget. Ändå säger han: ”It’s a proxy war with Russia, whether we say so or not, that effectively is what’s going on.”

    En annan fråga är huruvida båda parter i ett proxykrig skall vara ombud, eller om det räcker att ena parten är ett ombud (som i fallet Ukraina mot Ryssland). Språkbruket tyder på det senare.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.