Två av mina vänner från förr, 1970-talet, ledde mig till lindelof.nu. Den ena vännen, Anders Persson dog för två år sedan; om någon vecka. Lindelofen själv, Knut, har jag träffat ett par gånger här ner i det mörka Småland. Första gången var det jag som tog initiativ till träff, efter att jag först rådfrågat Anders, som redan var bekant med Knut och redan hade publicerat ett antal artiklar på lindelof.nu.
Jag började läsa bloggen när Anders höll på med sitt 1917-projekt om Ryssland. Men det var ett intresse för Kina, snarare än Ryssland, som förenade Anders och mig, precis som den andre vännen från förr. Det är detta stora intresse för Kina som jag nu åter tagit upp sedan jag mer eller mindre lämnade det sedan att jag blivit övertygad om att Kina klart slagit in på en kapitalistisk väg då den ”speciella ekonomiska” zonen Shenzhen upprättats.
Jag har nu skrivit två artiklar på steigan.no i en debatt om Kina, och jag ”har i huv´et” två till. Knut delar mitt Kinaintresse och var för några år sedan i Kina där ytterligare en gemensamt vän var reseledare Kinaresan – Vad ser man och vad lär man?
Så det var första varvet kring fatet med den heta gröten.
Knut och jag har även haft kontakt telefonledes och via diverse mejl. Vid ett par tillfällen har det hettat till. Jag har här på lindelof.nu i en kommentar nämnt det, och i och för sig är det inte konstigt med kontroverser.
Men mitt senaste mejl till Knut var förmodligen väl grovt. I varje fall tyder svarsmejlet på det. Så ”den kaxige gamle mannen” får be om avbön. Ordet kaxig kanske antyder att avbönen inte är ärlig nog, men så får det vara.
Jag slutar med ett porträtt som tack för de 5+ år som jag fått delta i verksamheter på lindelof.nu.
Vinjettbild: Bertil Carlman (Foto: K Lindelöf)
För Kina-intresserade kan jag rekommendera Kinamedia, som görs av Jojje Olsson, om den inte redan är bekant.