En kaxig kämpe med ständiga problem och sviktande njurar

Jack London 1902 (coloriserat foto)

Som John Griffith föddes han av en ensamstående och ofta ganska så förvirrad mor i San Francisco år 1876 men fick per omgående krigsveteranen och lantarbetaren John London till styvfar. Själv kallade han sig alltid Jack – Jack London.

Den sju år äldre styvsystern Eliza och en lika varmhjärtad som voluminös negress, Jenny Prentiss, fick huvudansvaret för den blivande kioskvältarförfattarens tidigaste drill och dressyr. Men Jacks uppväxt blev inte odelat lycklig. Familjemedlemmarna drog åt olika håll, de finansiella bekymren var kroniska, och man bytte adress lika ofta som underkläder. Som vildvuxen 17-åring framstod London jr minst av allt som Guds bästa barn – eller ens som det näst bästa: han tjuvfiskade ostron i San Francisco-viken, svor som en borstbindare, råkade oavbrutet i slagsmål, var ”hård på fruntimmer” och spottade sällan i glaset.

Men anmärkningsvärt nog var unge Jack lika intresserad av de lokala bibliotekens sköna värld som av hamnsjåarnas inspirerande sällskap. I hela sitt vuxna liv plöjde han böcker i jämna strömmar och lade tidigt en stabil grund för sina läsrutiner. Hans oerhörda viljestyrka torde ha närts av skammen för den illegitima härkomsten; han brann av revanschiver med en diamanthård låga bakom de stålblå ögonen redan som helt liten.

Att slita hund för brödfödan lärde han sig av nödtvång som parvel, och före 20 års ålder var han nära förtrogen med dussintalet yrken. Efter sin karriär som ostronfiskare på den lagliga frånsidan jobbade han en tid som båtpolis och sedan ytterligare ett halvår i en tvättinrättning för en spottstyver och för rena sängkläder. Nyss fyllda 17 mönstrade han som besättningsman på fångstfartyget Sophie Suther-land, en 80-tons skonare med jättelik stormast, och gav sig av till Sibirien och Berings Hav för att jaga säl. Från och med nu var sjömansjaget en av Londons många identiteter. Även som vävare gjorde han drängtjänst men hatade de långa arbetspassen och det instängda fabrikslivet.

Inte heller tillvaron som lösdrivare, bettlare, fågelfri vandringsman och tågluffande gratispassagerare förmådde skrämma våghalsen Jack. I omgångar genomkorsade han det amerikanska fastlandet i olika väderstreck, slöt upp bakom de stridsberedda arbetslöshetsarméerna och logerade i åratal under bar himmel. Vid den stora guldrushen 1896 reste han givetvis till Klondyke för att skära ädla metaller och gröna skogar med täljkniv. I sin ryggsäck medförde han John Miltons Paradise Lost, det första bandet av Kapitalet och Charles Darwins On the Origin of Species.

Med den sortens litteratur byggde han upp sig i tältlampans skimrande ljusflöde.

Något guld fann han inte, men den årslånga och strapatsrika vistelsen i Klondyke fick ändå avgörande betydelse för Skärar-Jack. Om han inte traskat runt i klippavsatserna, på isvidderna och i smältvattnet däruppe i norr, så skulle hans tidlösa berättelser från Alaska rimligtvis aldrig ha skrivits ner, i varje fall inte med samma frejdiga egensinne, spänst och vitalitet som nu blev fallet.

Jack London insåg tidigt att han skulle bli författare: blott 23 år gammal komponerade han sina första noveller, men föret i portgången var jämförelsevis trögt, och den förväntade avkastningen i klingande mynt och prasslande sedlar uteblev – till skillnad från de otaliga förlags- och refuseringsbrev, som alla skrivits med kall hand. Men problem fanns till enkom för att övervinnas. Bitvargen Jack kämpade på i skrivarlyan i Oakland med sin ordinarie dos om 1500 ord per dag. Han skrev nästan alltid med samma lätthet som vanliga döda andas. Med succé-romanen Skriet från vildmarken (1903) kom erkännandet och det publika gensvaret.

Londons ideologiska värld är ett kapitel för sig och det främsta skälet till mitt intresse för honom. Han bekände sig till socialismen, den revolutionära varianten, gick som tonåring med i USA:s socialistparti – kandiderade rent av som detta partis presidentkandidat vid ett tillfälle – och breven till sina vänner avslutade han vanligtvis med frasen ”Yours for the Revolution”.

Den speciella tematik som var kärnan i Jack L:s socialism varieras i många av hans verk med Järnhälen (1908) som själva arketyphistorien. Om vi får tro Anatole France, så är den boken ”en av de vackraste och samtidigt mest skrämmande böcker som någon har skrivit”.

Beklagligt nog var Jack Londons tänkande utpräglat deterministiskt. Hans idealsamhälle skulle en dag förverkligas oberoende av människors och politiska aktörers önskan, mer eller mindre likt en naturlag. Till den föreställningen adderade han i skilda sammanhang och i växlande proportioner sentimentala, våldsromantiska, socialdarwinistiska och renodlat nietzscheanska tankefragment.

Han trodde på Övermänniskan och hennes företrädesrätter och tycks ha uppfattat sig själv som en av de utvalda, i synnerhet när framgångsvågorna sköljde över honom som intensivast. Å andra sidan var han en kämpe, om inte av renaste vatten så i vart fall av saltaste havsspad. Inte minst kom han, vid ca 30 års ålder, att på gott och ont tona fram som ”den förkroppsligade framgångssagan” made in USA – ja, på mycket gott och mycket ont.

Själv ser jag historierna om Varg-Larsen (1904) och Martin Eden (1909) som Jack Londons ideologiskt mest splittrade och kanske just därför intressantaste arbeten. I både det ena och det andra fallet ville författaren göra upp med individualismen och slå ännu ett slag för socialismen, men på något sätt lät han sig förhäxas av såväl den fasansfulle sjö-vargen Larsen som av den oupphörligt kunskapssökande proletären Eden – vars namn Jack L stal rakt av ifrån en kärnsvensk utvandrare, kroppsarbetaren Mårten Edin från Kramfors. London tog parti inte bara för solidariska klasskämpar ur samhällets bottenskikt; i lika hög grad ägnade han den simpla vargstyrkan (Larsen) och viljefanatismen (Eden) sin underdåniga hyllning. Hans socialism hade barbariska våldsinslag, och dess mänskliga ansikte skymdes ofta av det bart huggande svärdet.

Kanske är det signifikativt att såväl Lenin som Trotskij tillhörde Jack L:s beundrarskara. På Lenins sista viloläger läste man f ö upp London-novellen Kärlek till livet för den döende.

Jack London var av födseln de stora Projektens man. Under några år i början av det förra århundradet rankades han som Förenta Staternas högst betalde och den gamla världens mest läste författare. Icke desto mindre drabbades hans privatekonomi av oupphörliga muskelryckningar; om han beviljades ett förskott på 60.000 dollar, så investerade han gladeligen drygt 70.000 redan innan hanen gol. Generös som få andra lånade han dessutom ut pengar i närmast industriell skala till släktingar, vänner, fiender och partibröder. Bara någon promille av de aktningsvärda beloppen kom sedan i retur.

Frikostighet och ekonomisk liknöjdhet var för den rastlöse JL två sidor av samma ideologiska mynt.

Under 1900-talets första årtionde ingick London två kamratäktenskap i tät följd och erhöll lika många döttrar men aldrig den son – tronpretendent – som han längtade efter med hela sitt väsen. Hustru nr två genomdrev skilsmässan från hustru nr ett och ledsagade i ur som skur sin make ut på en spektakulär världsomsegling, åren 1907–09, med nötskalet Snark. Denna otympliga farkost var en av Jacks många ögonstenar, byggd av honom själv, namngiven efter Lewis Carrolls The Hunting of the Snark och mera dyrköpt än något som ägaren tidigare kostat på sig.

Åter på torra landbacken ägnade London sina dagar åt jordbruk och boskapsskötsel på den gigantiska Beauty Ranch, där tidvis så mycket som 500 anställda hade sin bärgning. Den forne landstrykaren och nyblivne lantmannen kämpade idogt vidare med sina 1500 ord per dag, samtidigt som han planterade 140.000 eukalyptusträd för totalt 47.000 dollar på sina ägor. Det palatsliknande ”Varg-huset” för hela 94.000 skulle bli hans kombinerade livförsäkring och aristokratiska residens på ålderdomen.

Så blev det nu inte. Natten till den 18 augusti 1913 brann Varg-huset ner till sista takbjälken. Än i dag vet ingen om branden var anlagd eller ej.

Blott tre år senare gick Vargen själv ur tiden. Sannolikt dog han en naturlig död i njursvikt och inte för egen hand, som det har påståtts i decennier. Jack London och Martin Eden var nämligen aldrig en och densamme.

Dela detta inlägg...
  • 10
  •  
  •  
  •  

  4 kommentarer for “En kaxig kämpe med ständiga problem och sviktande njurar

  1. Bengt Svensson
    2018-04-10 kl. 18:42

    Kör man en åtta mil norrut genom Sonomadalens vindistrikt, kommer man till Jack London State Historic Park, ett område på över fem kvadratkilometer, utanför det idylliska Glen Ellen. Man kan följa en snitslad bana och bl a besöka J L och hans hustrus gravar. Där, ute i ödsligheten, fanns redan två småbarnsgravar som inte hade något med JL att göra. Ruinen av Wolf House står kvar. Betydligt mer än 94.000 dollar har lagts på att bevara ruinen i ursprungligt skick, så att säga. Huset var nästan färdigt när det brann ner p g a “spontaineous combustion”, d v s en massa oljeindränkt trassel hade lämnats i en hög över helgen och tog fyr spontant efter ett tag.

    Eukalyptusträden står fortfarande och skräpar över hela Kalifornien. Mängder av dem har sågats ner i ett försök att återställa den ursprungliga floran och faunan.

  2. Mats Parner
    2018-04-11 kl. 14:46

    Bengt Svensson!
    Skriv gärna ytterligare några rader om Jack London och dela med dig av ditt vetande. Jag är övertygad om att du har mer att komma med!

    Du är för övrigt den ende jag känner som har besökt Jack L:s grav men även bevistat den soldränkta plats i Tanzania, där Henry M Stanley en gång i tiden fann David Livingstone. Imponerande meritlista! Respekt!

  3. Bengt Svensson
    2018-04-11 kl. 21:25

    Nja, det är mest turistkuriosa jag kan erbjuda. Från San Francisco kan man ta en färja och kliva iland efter 40 minuter nära Jack London Square i Oakland. Där står han staty liksom en varg som vaktar “the cabin where he wrote all his books” (enligt en kommentator).

    Men det första man ser när man landstiger är USS Potomac, Franklin Roosevelts “flytande Vita Hus”. Den ägdes ett tag av Elvis Presley; numera kan man hyra skutan för privata fester.

    Men kanske är JL mer känd bland mina svenska jämnåriga än bland dito amerikanska. Dock finns en liten gatstump, Jack London Alley, i SF.

    Under en kort tid nyligen hette San Franciscos borgmästare London, men i förnamn. Det är ett flicknamn. Än roligare vore väl om Londons borgmästare hette San Francisco.

  4. Bengt Svensson
    2018-04-11 kl. 22:51

    En annan Jack och en annan gatstump är Jack Kerouac Alley intill City Lights Bookstore, grundad av några gamla beatpoeter, av vilka Lawrence Ferlingetti nyss firade sin 99-årsdag och fortfarande vandrar på stans gator.

    Jag läste På väg (On the Road) för ca 50 år sedan. Obotligt småborgerlig som jag är tyckte jag det blev lite tjatigt efter halva boken. Jag tappade väl intresset för huvudpersonernas ansvarslösa olater. Jack K hade en dotter, vars moder han skiljde sig från före födseln. Det tog nio år och ett blodprovstest innan han erkände sitt faderskap. Jan Kerouac kom att leva ett kort, spännande, kringflackande och drogberoende liv, men hon fick ett par självbiografiska böcker publicerade innan hon dog i njursvikt, 44 år gammal. Hennes berömde far, som hon träffade summa två gånger, visade aldrig något intresse för detta sitt enda barn. Jacks sista år var också tragiska. Han söp inte ihjäl sig utan dog av inre blödningar några dagar efter att ha fått stryk på en bar i Florida.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.