En kryssning till Vilda Östern

st-petersburg

“Viking” Line och “Silja Line” har ni hört talas om, men “Peter Line”? Det hade i alla fall inte jag, men den seglar på St Petersburg från Stockholm, Helsingfors och Tallinn. Så när den just före jul erbjöd billiga kryssningspriser till St Petersburg så tog jag chansen. I kombination med en tur och returresa med Viking Lines Gabriella till Helsingfors gick det på drygt 1000 kronor.

Stockholm till Helsingfors
Under färden från Stockholm till Helsingfors låg jag i hytten och pluggade det ryska alfabetet. Från en tidigare resa till Ryssland visste jag att kan man de ryska bokstäverna så förstår man mycket mer av skyltar o.dyl. än vad man tror. I Uppsala hade jag köpt en “fickordbok”. Jag skriver så ty den är så stor att den inte ryms i en normal ficka och är tre gånger så tjock som min italienska fickordbok. Använder ryssarna tre gånger mer ord än italienarna?

Jag somnade och drömde om ryska bokstäver som såg ut som IO och som uttalas [jo], ett bakvänt R  [ja] och X med ett vertikalt streck igenom [zje].

I Helsingfors
I Helsingfors sken solen och jag gick från ankomsthamnen i Skatudden till centrum. Passerade Senatstorget. Där står fortfarande Tsar Alexander II staty och gatan som löper bredvid bär hans namn. Jag undrar om finnarna håller honom i beredskap som en påminnelse om forna dagar då det kanske inte var så dåligt att fungera som ett ryskt Hongkong? Bitterheten emot EU och euron är utbredd och när det för några år sedan var möjligt att öppet diskutera att, om euron kollapsar, ansluta sig till den svenska kronan, är allt möjligt i framtida scenarior.

På torget var det livlig julhandel. I en stuga såldes knivar, fina knivar. En stor skylt förkunnade “Tarjous! 30 euroa: Lasten ensin puukko”. Utlänningar som lärt sig lite finska kan med detta få sina fördomar underblåsta: “Fynd! 30 euro: Barnens första kniv”.
– Ska vi köpa en till Emilia, undrade en farfar.
– Nej, det passar inte hennes stil, svarade farmodern.

I Hufvudstadsbladet kåserade en finlandssvensk återigen om hur de finsktalande uppträder oförskämt mot dem. Nu hade hans dotter fått höra av en grupp flickor att hon borde resa tillbaka till Sverige:
– Mene takaisin Ruotsiin!
Det nya i sammanhanget var att de som skällde var en grupp assimilerade somaliska töser.

Helsingfors till St Petersburg
Färjan “Princess Maria”, eller “Finlandia” som den heter på 1980-talet med andra ägare, var väl utrustat och fullt i klass med det bästa hos sina finländska kollegor. Det enda som stötte mig var en stor utställning i entrén om den gamla romanovska tsarfamiljen. Kanske fanns den där för att för en del passagerare, till exempel amerikanare, göra klart att de inte var på väg till gamla Sovjetunionen och Leningrad.

I restaurangen hamnade jag med Jarmo och hans svåger Pekka. Jarmo var på väg för att kolla ett hem för föräldralösa barn på Ledmontovskye prospekt 51. Han hade för en del år sedan varit med att bygga upp det med kyrkligt donerade pengar. Nu ville han kolla om det fanns kvar – eller hade det omvandlats till hamburgerbar, strip-tease-club eller något ännu värre? Föräldralösa barn är ett stor problem.

Vi tog en öl, vi tog två och kanske tre. Jarmo började mer och mer tala om sin “finska identitet” och hur den hotades i det globala samhället. På mig verkade han inte alls vara speciellt tystlåtet “finsk” med sin iver att diskutera och sina målande berättelser. Jag kunde inte avhålla mig från att berätta om de finsktalande somaliska flickorna i Helsingfors, som uppenbarligen redan hittat sin “finska identitet”.

I St Petersburg
I “Pietari”, som Jarmo och Pekka på finskt vis kallade staden, skulle jag träffa en kollega, Eduard. Honom hade jag lärt känna 2007 när han hjälpte mig med observationer från St Petersburg i mars 1809. Det var då som Alexander I:s generaler, som med sina arméer stod på isen utanför Stockholm, skickade falska väderrapporter till Petersburg för att slippa invadera Sverige. Men nu hade Eduard med kort varsel kallats till Moskva så Katja och Nadja från hans institution blev mina värdinnor.

Nadja pluggade statsvetenskap, internationella relationer samt freds- och konfliktforskning och skulle efter nyår på stipendieresa till USA. Med sig hade hon en bok av två författare, med kyrilliska bokstäver förstås. Mitt nattliga pluggande av dessa bokstäver betalade sig nu:
– Jomen, den andre är ju Lennart Samuelson!
– Känner du honom?
– Nä, men hans artiklar om sovjetisk historia har jag haft stort utbyte av (bland annat dessa).
Titeln på boken lät sig med min “fickordbok” lätt översättas till Sovjetisk-svenska förhållanden: från andra halvan av 1940-talet till början av 1960-talet och, förutom Samuelson är skriven av Aleksandr Rupasov. (Tyvärr finns boken bara på ryska).

Jag fick träffa en grupp studenter. De var från alla delar av Ryssland. En av dem, Jana, hade kommit ända från Jakutsk, som ligger i nordöstra Sibirien, där “Kalla Sibirien” är som kallast vilket vintertid är -40° som typiskt och -60° som värst.
– Men om somrarna kan det vara upp till +40°, sade Jana. Och där bor 300 tusen människor och vi har också universitet!

I mitt stilla sinne undrade jag om hon i längden skulle stå ut med det “maritima” klimatet i St Petersburg, “bara” -20° på vintrarna och +30° på somrarna …

st-petersburg-daghem

Finländske Jarmo och ryska Tatjana, föreståndare för det hem för föräldralösa barn i St Petersburg som Jarmo varit med om att bygga upp med finska frivilliga donationer.

St Petersburg till Helsinki
På båten återförenades jag med Jarmo och Pekka. Jo, hemmet för föräldralösa barn fanns kvar och drevs i ypperlig regi. De hade blivit varmt välkomnade och stannat i två timmar, lekt med ungarna och diskuterat med personalen, i synnerhet föreståndaren Tatjana.
– Jaha, sade jag, dom kunde engelska?
– Nää, sade Jarmo, bara ryska.
– Men inte kan du någon ryska?
– Nä, men det gick bra ändå, försäkrade Jarmo. Vi pratade finska, engelska och lite svenska och dom pratade ryska, och på något sätt förstod vi varandra ändå!

Förutom den ryska “fickordboken” hade jag på resan med mig Anna-Lena Lauréns bok De är inte kloka, de där ryssarna från 2008. Det är inte bara en av de bästa böcker jag läst, den är den oöverträffade guiden till den ryska folkmentaliteten. På sidan 161 skriver hon något som jag också kan bekräfta från mitt tidigare besök:

Om man visar känslor i Ryssland går det i allmänhet att bli förstådd. Att le, skratta, böna, be, gråta eller skrika är ett språk som ryssarna förstår bättre än finländarna. Ryssarna är nämligen inte lika bokstavliga som vi. I stället är de intuitiva och känslomässigt bildade.

Uppebarligen  var Jarmo, han som ansåg sig vara “typisk finsk”, inte så typisk eftersom han kunde leva upp till Lauréns krav på intuition och känslomässighet.

Jarmo hade varit mycket i Namibia för att med finska kyrkliga donationer bygga upp sjukhus och annan infrastruktur. Vad som kom som en fullständig överraskning för mig var när han berättade att Finland spelat en stor roll i Namibias utveckling redan från början av 1870-talet. Den drivande kraften hade varit den rysk-finske prästen Martti Rautanen (1845-1926). Finlands insatser för Namibia hade varit så omfattande att en del personer i ledande ställning i dagens Namibia talade finska efter att ha fått utbildning i Helsingfors.

Tillbaka i Helsingfors
Besökte “Akademiska bokhandeln” vid Boulevarden. När jag bodde i Helsingfors 1980 hjälpte jag en gång Stefan Lindgren med ett specialnummer om Finland för FiB/K. Ute på stan tog det mig två timmar att leta fram lika många “scoop”, ett om hur försvarsmakten via ombud gjorde gatupropaganda för gerillaförsvar, det andra om det “Ryska rummet” på “Akademiska bokhandeln”. Där fanns nämligen då norra Europas största samling förbjuden rysk litteratur, samizdat. Det tog hus i helsike när artiklarna publicerades och jag hängdes ut i konservativa “Uusi Suomi”.

Idag hittade jag inget “Ryskt rum” men väl en finsk biografi om den svenske generalen Johan August Sandels. Till min glädje återfann jag min egen bok om kriget 1808 i litteraturförteckningen. Det är förunderligt vilken ställning den helsvenske Sandels (född i Stockholm 1764 och död där 1831) har i det finländska medvetandet. Förutom en mängd gator uppkallade efter sig har han sedan länge fått ställa upp för ett hyggligt öl lanserat av bryggeriet Olvi.

Helsingfors till Stockholm
Tillbaka på “Gabriella” tänkte jag att jag som sängfösare i “Taxfree” skulle införskaffa en av de där 5 cl småflaskorna med konjak, whisky, gin eller vodka. Glasflaskan med Koskenkorva verkade innehålla betydligt mer än de andra, så hur kunde det vara en 5 cl flaska? Mysteriet tätnande när det visade sig att den enligt deklarationen bara innehöll 4 cl. Hur kan 4 cl se ut som 6 cl? Jo, här kommer den “välutbildade finländaren” in i bilden. Genom att efter noggranna studier använda sig av optikens lagar och göra flaskan av tjockt glas kommer man genom ljusets brytningar inte att se glaset, bara vätskan.

Hem mot Uppsala
Det hade varit en bra resa. Det hade varit kul med meteorologerna i St Petersburg. Stämningen hade varit glad och uppsluppen, ungefär som det hade varit i Amerika. Ryssland som Amerika – men i öster? Inte “Vilda Västern”, men kanske “Vilda Östern”? En tripp till Vilda Östern.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  5 kommentarer for “En kryssning till Vilda Östern

  1. 2015-12-20 kl. 13:57

    En av de klassiska ledarna i den namibiska frihetsrörelsen SWAPO heter Toivo, ja Toivo, vilket ju låter finskt!

  2. Anders Persson
    2015-12-20 kl. 18:04

    finska Wikipedia kan man få veta att Herman Andimba Toivo ya Toivos fader jobbade oå en finländsk evangelisk-lutheransk missionärsstation och att Toivo ya Toivo/b är det samma som det finska Toivo Toivonpoika, dvs Toivo Toivosson. Så kanske hette hans pappa också Toivo.

    Se även här.

  3. Martin Kullberg
    2015-12-20 kl. 22:28

    Jag reser mycket med båt, det är ju trots sina problem miljövänligare än flyg och kanske framför allt, billigare. Tar man en båt över till Estland eller Lettland, kan man mycket billigt ta mycket bekväma bussar vidare ned i Östeuropa. De östeuropeiska busslinjerna har ofta oslagbart benutrymme och vissa erbjuder en personlig skärm för att titta på dubbade filmer, som i Lettland var dubbade med en enda röst för alla skådespelare.

    Jag har varit medveten om linjen som går till St Petersburg en tid, men det har inte hunnits med att prova. Det tidigare rederiet som trafikerade sträckan var ett verkligt skumraskbolag som fick sin färja kvarhållen i Stockholm. Roligt att höra att det verkar vara bättre ordning numera, då skall jag sannerligen ta mig en tur till St Petersburg.

    Som barn på Rödmosseskolan i Göteborg på 80-talet bakade vi näringskakor att skicka till Namibia för att hjälpa emot någon svält. På den tiden fick man, på vissa skolor, redan som barn ett internationellt sinnelag och känsla för ansvar, inte bara för de närmast utan för alla världens människor. Något sånt har jag aldrig hört talas om idag.

  4. Mats Larsson
    2015-12-21 kl. 2:05

    Anders P!
    Jag tror inte att tsar-utställningen var en tillfällighet, inte heller att det var en anpassning till amerikanska turister. Snarare en del i den nya postsovjetiska beskrivningen av den ryska historien, där tsarfamiljen har sin givna plats.

    Ett bra exempel på omvärderingen av den ryska historien är filmen “Admiral”, som har den vita generalen Kolchak som huvudperson. Tsaren framställs i filmen i en mer positiv dager än sovjettidens politiker i andra postsovjetiska filmer.

    Ett bra exempel på det senare är dramaserien “Zjukov”, där det framgår med all önskvärd tydlighet vem som ska ha äran av segern i det stora fosterländska kriget. Stalin framställs kusligt övertygande (inklusive accent), men på ett sätt som givetvis var otänkbar på Stalintiden. I en suverän scen från politbyråmötet som slutar med att Berija arresteras av Zjukov framställs hela politbyrån i negativ dager. Mötets ordförande Malenkov är tjock, nervös och förefaller ganska korkad, Berija allmänt obehaglig, Krusse, ja ungefär som man kan tänka sig, Molotov färglös, och överlevaren Mikojan som vanligt hållande en låg profil så länge han inte vet vilken sida som ska vinna. In några scener i dramserien skymtar en ung Brezjnev, framställd som precis så obetydlig som han var på den tiden.

    Ett annat exempel är dramaserien “Brezjnev”. Den är också intressant för att man får en inblick hur förhållandevis enkelt även den högsta ledningen i Sovjet levde. I en scen kommer högsta sovjetledningen till Brezjnevs datja. Man äter runt ett enkelt bord, dricker vodka (givetvis), och när stämningen blir för låg beställer Brezjnev fram en dragspelare. Hela sällskapet sjunger den fina ryska folkvisan “Kogda b imel zlatye gory”, men varken Andropov eller Gromyko kan texten, så en nervös medhjälpare till Brezjnev tillhandahåller texten (Andropov var vid tidpunkten nr. 2 i Sovjet). Brezjnev kan texten men orkar inte riktigt hålla ut i första versen; han är redan på väg in i zombiestadiet.

    Den försämrade ekonomin för det ryska folket kan avläsas i St Petersburgs trottoarer [sic]. Stadens prostituerade annonserar sina telefonnummer genom avtryck i asfalten, och antalet annonser har ökat ganska påtagligt under det senaste året.

  5. Anders Persson
    2015-12-21 kl. 10:00

    Som jag utvecklade i en eller två artiklar i Clarté kring 1989 må Berija ha varit en obehaglig figur, men icke desto mindre den som ville införa Gorbatjovs politik redan 1954, d v s bl a återförena DDR med Västtyskland och införa mer kapitalism i Sovjetunionen. Detta skrev jag på grundval av vad som var känt innan arkiven i Kreml blev tillgängliga och har i stort bekräftats av fynden i dessa.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.