En kvarts rädisa är inte att leka med (2)

öndag kväll alltså, min dotter och jag var nu på väg med bil mot Huddinge sjukhus. Dottern tar sig koncentrerat fram genom Stockholms södra regioner, begränsad trafik, vi pratar inte. Endast Google-rösten utstöter då och då: “Om 600 meter sväng vänster in på…” och liknande sakliga uppmaningar. Någon liten hostning då och då, men jag försöker andas lugnt genom näsan och inte hetsa upp mitt redan ned-medicinerade blodtryck.

Jag har nu förstått att pipande andning av en kvarts rädisa, som av misstag hamnar i lungorna, måste snarast tas om hand av specialistläkare.

På Huddinge akutmottagning är det trots allt ganska lugnt, inte många i första väntrummet. Mottagningssköterskan meddelar att vi först måste till kirurgakuten för undersökning för att där få en remiss till “öron”. “Sådana är våra regler, jag kan inget göra åt den saken”. Dottern suckar och förstår att då förlängs väntetiden med minst tre timmar. “Jag fixar en remiss, jag är nämligen läkare” upplyser hon lucksköterskan, som ser lite förvånad ut, men accepterar.

Så ringer dottern en kollega på sin arbetsplats som inom ett par minuter har skickat en remiss in i journalsystemet. Vi återvänder till luckan, och mycket riktigt, remissen kommer upp på sköterskans skärm. “Ja, allt är ok, varsågod, då kan ni gå direkt in till ‘öron'”. Där får vi visserligen vänta en dryg timme i ett nerslitet och lätt orientaliserat väntrum (vi är ju i Flemingsberg).

Väntrummet på Huddingeakutens öron-mottagning, söndag kl 19.01 den 5 maj.

Jag blir undersökt med fiberoptik genom näsan av akutens öronspecialist. Men denna hittar ingenting. Andningen piper fortfarande. Då måste den vara längre ner i lungan förstår jag, vilket innebär inläggning, röntgen nästa morgon och sedan sövning och bronkoskopi, en omfattande och besvärlig behandling.

Bara att gilla läget. Blodtrycksmätaren visar 184. Nu är jag alltså räddare än jag kan känna med förnuftet. Jag fick en så kallad “infart” på utsidan av högerhanden för provtagning, eventuell medicin och dropp. Jag hade nu inte ätet eller druckit på 9 timmar.

Inhalation av adrenalin, ännu inget dropp.

Det fanns inte en enda ledig vårdplats på hela sjukhuset, så jag fick ligga på det lilla akutmottagningsrummet med en tunn bomullsfilt och utan kudde. Jag kommunicerade en del med omvärlden via telefonen, och som tur var hade jag lånat dotterns laddningssladd. Jag sov några timmar trots allt.

Vid sjutiden följande morgon kom en sköterskan och satte dropp och gav mig en dos förebyggande antibiotika mot den väntade lunginflammationen. Andningen pep fortfarande. Röntgen var bokad till 07.45.

Jag fick åka sjuksäng den långa vägen genom korridorer och väntrum till röntgenavdelningen. Två hyggliga killar körde sängen. Jag fick ligga och vänta utanför röntgensalen en stund. Där låg jag och kände mig helt frisk (trots den pipande andningen) samtidigt som andra sängtransporter defilerade hit och dit med till synes mycket sjuka människor. En märklig känsla, kanske var jag trots allt sjuk?

Röntgenläkaren visade mig de fina bilderna, t o m en liten film där man kunde se mina lungor andas. Men ingen rädisbit! Samma hyggliga killar körde tillbaka min rullande sjuksäng, trots att jag utan problem skulle kunna ha gått för egen maskin.

En ny akutläkare – som tagit över på morgonen – kom in efter en stund och meddelade att inget hittats på röntgen. Han tittade aningen misstänksamt på mig och jag tolkade blicken som ett försiktigt tvivel på att jag verkligen hade en kvarts rädisa i mina luftvägar. “Men du hör väl hur det piper”, sa jag och demonstrerade. Han såg lurig ut och den assisterande sjuksköterskan hade ett liknande frågande uttryck i ansiktet. Trodde de att jag simulerade?

Plopp! “Där kom den!”

“Sätt dig upp och dra upp skjortan så ska jag lyssna på lungorna igen”, sa läkaren. “Och andas djupt!” Då gjorde jag det; ett andetag, två andetag och tre…

Plopp! “Där kom den”, sa jag, satte handen till munnen och spottade ut kvartingen, som jag stolt visade upp.

Vi brast i skratt alla tre och förbrödrades. Jag blev överlycklig över att jag nu kunde andas obehindrat och för att det förbannade pipandet försvunnit, men även för att jag kunde visa dem att jag inte var en simulant.

Jag tog lite bilder och jag tror trots allt att de trodde mig. Inte minst för att man inte frivilligt uppsöker akuten en söndagskväll. Men helt säker är jag inte att de inte trodde det var ett illusionstrick – som när man plötsligt drar ut en kanin ur hatten.

Rädisan snuvade nästan ett helt dygn av mitt liv. Men som det brukar vara med oväntade händelser, så ger de även erfarenheter och denna gång ett gott skratt på slutet.

  7 kommentarer for “En kvarts rädisa är inte att leka med (2)

  1. Petter Richardsson
    2019-05-14 kl. 7:53

    Att inte röntgenapparaten såg någonting, kan det har berott på att hela patienten var en “rädisa”, d v s röd utanpå, men vit inuti?

  2. Knut Lindelöf
    2019-05-14 kl. 8:32

    Så kan det kanske vara 😉

  3. Henrik Linde
    2019-05-14 kl. 10:42

    Min hustru, som är aktiv inom SPF i Strängnäs, har flera gånger fått tips om följande åtgärder när någon satt något i vrångstrupen.

    Flera av hennes pensionärsvänner har också berättat om att de varit med vid tillfällen när dessa enkla åtgärder gett resultat.

  4. Knut Lindelöf
    2019-05-14 kl. 12:33

    Ingen jag mötte i sjukvården pratade om att vidta någon åtgärd typ de som visas i Henriks kommentar. Lite märkligt.

  5. Anders Persson
    2019-05-14 kl. 12:40

    Inom mitt fält i vetenskapen, den matematisk-naturvetenskapliga, har jag märkt en modern tendens att alla är så ivriga att lära sig de senaste avancerade teorierna, hypoteserna eller metoderna att de försummat den elementära och, som den verkar betraktas, “banala” kunskapen.

  6. Leif Stålhammer
    2019-05-14 kl. 16:39

    Eller, som man säger inom mitt fält, teatern: Slutet gott, allting gott.

    PS. Uppriktigt sagt — är det inte så att vi alla äro röda inuti och vita utanpå (här i Norden, alltså) …vågar man därtill antyda att uti Afrika äro folk också röda inuti men bruna utanpå, om man säger… i Kina, däremot…nej hallå! Detta leder fel!

    Emellertid: Glöm inte att glömma rösta i Neuropa-valet!

  7. Bror Kajsajuntti
    2019-05-14 kl. 23:54

    Jag fick lära mig att fatta tag om den drabbade bakifrån och trycka till i mellangärdet, så att luften pressar ut det som fastnat i svalget. Så gjorde jag med min mor, som fått delar av det sega aubergin-skalet när jag gjorde moussaka i Kopparberg, som hon besökte 1983, när jag bodde där.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.