Elegant bokstöd i form av Nils Ferlin.

Att 7-årige Nils Johan Einar Ferlin skulle bli en mönsterlärjunge i den nystartade dansskolan i Karlstad ansågs närmast som en självklarhet i det ferlinska hemmet i kvarteret Klara. Den blott tvärhandshöge pysen hade emellertid en annan uppfattning i den frågan än familjens tongivande kretsar.

En iskall januaridag 1906, så berättas det, begav sig mamma Elin Natalia med raska steg och med den förtretade sonen i släptåg in till Karlstads centrum och inhandlade de specialskor som danslärarinnan godhetsfullt rekommenderat. Lille Nils erbjöd sig chevalereskt att bära hem det värdefulla skopaketet och lät orden följas av handling. Men halvvägs uppå Klarabron lämpade han sina nya skor överbord – så diskret som bara en parvel i hans ålder förmår – och lät dem flinkt uppslukas av Klarälvens ostyriga vattenmassor. Det blev ett liv och ett kiv och därefter räfst, rättarting samt indragen veckopeng (men lyckligtvis ingen dansskola…).

Med tiden utvecklades Nils Ferlin likafullt till ett dansande barfotabarn och till en driven steppdansör på nöjets estrader.

Episoden med de skeppsbrutna 7-årsskorna är icke desto mindre typisk: också i vuxen ålder framstod Nils Ferlin som en styvsint och egensinnig gestalt med tycke av rättshaverist och med lätt anarkistiska sympatier. Han ägde i hela sitt liv en imponerande förmåga att driva sin vilja igenom. På samma gång var han bottenlöst ärlig både mot sig själv och emot andra – omedgörlig glädjedödare och oskrymtad glädjespridare huggen i ett enda stycke. Folke Isaksson såg honom som en ”marknadsgycklare plågad av hopplöst tungsinne” och har sagt att det är i spänningsfälten mellan förtvivlan och uppsluppenhet, mellan avsmak och medkänsla, som Ferlins litterära originalitet finns.

Sverige har ”aldrig haft en diktare med så sorgsna ögon som Ferlins”, noterar Olof Lagercrantz i en av sina essäer. ”Han är en främling i tiden och har ställt sig utanför samhället men befinner sig ändå mitt uppe i det”, påpekar i sin tur Artur Lundkvist.

Mitt eget intresse för diktaren med den vemodiga blicken föddes i det ögonblick då jag första gången tog del av hans samlade betygsdokument ifrån realskolan i Filipstad. Ytligt sett var gossen Nils vitsord rätt så slätstrukna med ett förödmjukande B i ”flit och framsteg” och därutöver Ba som median-, typ- och snittvärde … dock med två uppseendeväckande undantag: i gymnastik och i kristendomskunskap hedrades Nils Johan Einar med laudatur – betyget A – således högsta möjliga.

Jag fann denna betygskombination lika avväpnande som intagande, och jag funderade mycket. Snart hade jag läst de flesta av den värmländske döddansarens många visor och skaldestycken.

Ferlin var bibelsprängd och använde sig påfallande ofta av religiösa motiv i sina rimsmiderier. För den skull bekände han sig inte till kristendomen; därtill var han alltför mycket av klentrogen skeptiker. Ett beständigt tvivel förblev hans livsluft.

Hans regelbundet återkommande balansnummer mellan den här världen och en hinsides, mellan tro och trolöshet och ytterst mellan livet och döden, får ett av sina mest kärnfulla uttryck i nedanstående avskalade och flitigt citerade dikt från samlingen Goggles (1953):

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

På den politiska scenen uppträdde Ferlin närmast som ett slags revolutionär om än med förbehåll. De trasproletära skikten – slinkor och skarn, slödder och flarn – har, som alla vet, bärande roller i flera av hans dikter. ”En konstnärs främsta uppgift just nu är att avslöja allt det falska” skrev Ferlin den 7 april 1940 under trycket av det pågående världskriget.

”För min del har jag helt och fullt riktat in mig på att vara negativ. Att riva ner är den första formen av uppbyggnad.”

Man läser ofta att Ferlin kompenserade sin ångest och sitt svårmod med genuina stråk av galghumor. Stig Järrel talar rentav om den ”svarta humor” som florerade bland Klarabohemerna i Stockholm. Det är i och för sig riktigt; hos Ferlin är skrattet och gråten två sidor av samma trekronorsmynt. Emellertid var de ferlinska skämten långt ifrån alltid kolsvarta eller dödsmärkta. Där fanns också betydligt ljusare strimmor av burleskeri och slapstick, som påminner starkt om en extra knipslug Tage Danielsson.

Låter det osannolikt? Nåja, de följande raderna om Karin Månsdotter, Jöran Persson, greve Sture och riksrådet Sten Eriksson Lejonhufvud skrevs faktiskt av märket F-n under devisen ”Vara eller inte Vara, det är frågan”. De publicerades i det renommerade nyhetsbladet Oxhälja i Filipstad på sensommaren 1925, då Nils Johan Einar ännu var en yngling på bara 26:

Och tvenne riksens herrar och drottning Karin satt
med Jöran Persson uti Uddevalla –
på ett hotellrum sutto de en hemsk oktobernatt
när alla höstens vindar blåste kalla.

De sutto uppå Gästis och festade på gröt
och liten Karin kvad: Det här var smasken!
Sant talat, sade Jöran, then gröt var ganske söt,
men tomt, så tomt det är i tobaksasken.

Då suckade grev Svante och Lejonhufvud så,
att liten Karin sad: Vad är å fara
Ah, svarte Lejonhufvud, jag bara tänkte på
hur vi ska kunna taga oss till Vara.

Som poet kan Ferlin inte rankas som en av våra största, men han är tveklöst en klassiker i det mindre formatet – eller en ”minor classic”, som Göran Hägg skriver i sin svenska litteraturhistoria. Visserligen är det inte rimsmeden Nils F som graderas på det sättet av Göran H, utan den snart (12 mars) 88-årige uppsaliensaren Owe Thörnqvist. Men det hade kunnat vara Ferlin. Eller är jag alltför snål nu? Det kan nog inte uteslutas att den gänglige exegeten och gymnasten med de sorgsna ögonen trots allt är värd ett tredje laudatur.

Föregående artikelTrump sviker nu sina vallöften
Nästa artikelLiberaler mot Nato?
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

2 KOMMENTARER

  1. Laudatur utan tvekan och non sine allra minst för denna korta presentation.

  2. Vi gick i andra ring, som det hette då. Vi plågades av föranmälda och icke föranmälda tentor, flera dar i veckan. Biologin var ett andningshål, men icke. Förrädaren till magister delade en dag ut en oförberedd tenta. Mitt i en vecka bland förberedda.

    När vi kom ut ur salen anförtrodde en kamrat: Det här var det enda jag skrev:

    Inte ens en grå liten fågel
    som sjunger på grönan kvist
    det finns på den andra sidan
    och det tycker jag nog blir trist

    Inte ens en grå liten fågel
    och aldrig en björk som står vit –
    Men den vackraste dagen som sommaren ger
    har det hänt att jag längtat dit.

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.