En ljusgestalt med ett antal mörka fläckar

Paul Mohn

Att handikapp och svåra sjukdomar kan bestämma en människas hela levnadsbana är väl ingen nyhet men förtjänar ändå att påpekas från och till. Enligt min mening är den hjärtslitande ”Mohn-sagan” en av de vackraste och samtidigt en av de mest tänkvärda.

Paul Erik Alfred Mohn föddes i Stockholm av schweiziska föräldrar våren 1898 och växte upp i ömsom Sverige, ömsom Holland och Schweiz. Sjutton år gammal blev han student vid Nya Elementar och fick sedan, efter en tids juridiska studier, en kanslisttjänst vid den svenska beskickningen i Konstantinopel av alla ställen. Där kom han att slå rot i drygt 2,5 år. Redan vid den tiden framstod Paul Mohn som ett födgeni, språkligt begåvad som få, energisk som inga andra och välsignad med en påtagligt spekulativ intelligens; en karriär som vetenskapsman tycktes utstakad för honom.

Vid några och tjugo återvände Mohn till Sverige i och för militärtjänstgöring vid Kronobergs hed. Men då slog ett grymt och obarmhärtigt öde till med full kraft: Paul M insjuknade i lungtuberkulos och gick ner för räkning. Allvarliga komplikationer tillstötte, och i sex år kom Mohn att vistas i dödens väntrum på en rad olika sanatorier i Sverige och Tyskland. Någon del i efterkrigstidens sjudande utveckling och i ’the roaring twenties’ fick han aldrig.

Mohn saknade inte sjukdomsinsikt. ”Trots långtgående ansträngningar”, anförtrodde han sin dagbok, ”skulle jag aldrig komma loss från lungtuberkulosen. Den hade vuxit ihop med mig och visade sig som mörka fläckar på varje skärmbild. Bäst att först som sist ge upp planerna på en karriär, en egen familj och på att över huvud taget kunna föra ett normalt liv. Fåvitska drömmar om framgångar och ära fick skrinläggas. Säkrast att hålla sig till de nedre trappstegen.”

Paul Mohns första steg nere i källartrapporna kom att stavas Afghanistan.

Året var 1928, månaden augusti, och konung Amanullah – reformvännen – hade tagit plats på tronen i Kabul. Paul M forsade fram på den sibiriska järnvägen över Tiflis, Buchara och Samarkand med frack, smoking och lackskor i sin tross-packning och med avsikten att bli den officiella kontaktlänken mellan Sverige och det muslimska stamsamhället ”i världens mitt”; hans mission var i all korthet att upprätta diplomatiska förbindelser och främja handeln mellan oss och dem. I sina mörka fläckar gav han tusen djävlar. Hellre lyss till den sträng som brast!

Den 6 november beviljades Mohn audiens hos Amanullah i regeringspalatset. Överläggningarna löpte utan problem mellan de båda förhandlarna, och det mesta talade för att Sverige och Afghanistan från och med nu skulle knytas närmare varandra. Men än en gång ingrep ödet och gäckade de högt ställda förväntningarna: alldeles i början av 1929 störtades konungen av sjinwari-stammen med analfabeten Bacha-i-Saqau”Vattenbärarens son” – i spetsen. ”Genom denna händelse förvandlades min uppgift i det karga bergslandet från succé till ett rent fiasko”, noterade Paul M lakoniskt. Vattenbärar-sonens känslor för Sverige och det svenska var allt annat än översvallande.

Åter hemma i Stockholm igen satte Paul M all tro och lit till sin gamla Halda-maskin och skrev en nära 400-sidig bok – Resa till Afghanistan (Norstedts, 1930) – om sina många särpräglade upplevelser i det fjärran Orienten. Skildringen är med rätta klassisk; författarens stora respekt för muslimska sedvänjor och afghanska kulturyttringar löper som en röd tråd genom arbetet och förstärks av ironiska grimaser och obetalbar humor. Gott språk och gensträvigt temperament förhöjer läsvärdet.

Också de kommande 25 åren blev världsarenan Paul Mohns arbetsfält.

Som attaché och diplomatiskt sändebud gjorde han värntjänst bland annat i Rumänien, Italien, Israel, Frankrike, Spanien, Grekland, Palestina, Förenta Staterna och i Korea, överallt på gång och på språng, infallsrik och målinriktad, en arbetshäst av Guds nåde, besjälad av att göra så värdefulla insatser som möjligt trots de mörka fläckarna.

I Aten fick Mohn i uppgift att organisera de allierades livsmedelshjälp till en svältande befolkning mitt under det brinnande världskriget. Han skred till verket med sedvanlig energi och kunde, som chef och högste ansvarig för Greklandshjälpen, rädda livet på hundratals (kanske rentav tusentals) människor. ”Grekland hade ingen Quisling”, antecknade han stillsamt. ”Aldrig såg man någon av landets döttrar i sällskap med en officer ur de tysk-italienska ockupationsstyrkorna.”

Till sist blev Paul Mohn upphunnen av tuberkulosen. Vid 58 års ålder gick han bort på Clinica S. Anna i Lugano i Schweiz. Hans samlade minnesanteckningar utgavs postumt och fick den underfundiga titeln Krumelur i tidens marginal (Norstedts, 1961). Vilket väl är en hederstitel så god som någon!

PS: Vid årsskiftet 1928–29 stod en blott 23-årig men ovanligt begåvad tysk arkitekt i begrepp att resa till Kabul på majestätet Amanullahs särskilda inbjudan för att arbeta i några år. Den unge och lovande arkitekten och hans lika unga hustru hade redan hunnit skaffa giltiga färdbiljetter, inställt sig på själva flygplatsen och kontrollvägt sitt bagage – när de fick besked om statskuppen mot konungen. Därmed tvangs de äkta makarna avbeställa den tilltänkta resan. Mannen, som hette Albert Speer, kom istället att bländas av korpral Hitler, attraheras av nazismen och drömma om tusenårsriket. Den 1 mars 1931 skrev han in sig i NSDAP som medlem nr 474 481. Resten är historia.

Nej, Paul Mohn och Albert Speer träffades aldrig i Kabul – bara nästan. DS

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.