En märklig expedition i österled

DEN 4 JULI 1873 kommer tre svenska medicinare och forskare från Stockholm till Åbo med ångaren Constantin. Det är docenten Gustaf Retzius (1842 – 1919) och läkarna Christian Lovén och Erik Nordenson. Uppdraget är att i rasbiologisk anda mäta skallar på tavastlänningar, savolaxare och karelare. Gustaf var son till den kände rasteoretikern Anders Retzius (1796 – 1860) som hade konstruerat ett ”skallindex”. Båda far och son verkade på Karolinska institutet. Man kan förmoda att fader Retzius fungerade som någon form ”projektledare” för gruppen.

Antropologen Gustaf Retzius i färd med att mäta härjedalssamen Fjellstedts huvud. Bild: Nordiska Museet

Skallmätning som vetenskaplig metod var på modet och ansågs evidensbaserad. Den levde kvar som
metod långt in på 1900-talet och beskrivs bland annat i filmen ”Sameblod”.

De svenska forskarna kom att stanna i Finland i tre månader. Vid återkomsten till Stockholm hade de med sig ett antal människoskallar från olika orter i Finland som fortfarande ligger förvarade i papplådor på Karolinska Institutet.

De svenska forskarna sökte stöd för hypotesen om att svenskar var högre stående och finnar kortskalliga, tröga, lågbegåvade och missmodiga. Detta skulle bekräftas via skallmätning.

Svenskarna skulle påbörja sitt projekt på fängelset i Tavastehus. Fångarnas olika bakgrund var dock störande för det vetenskapliga projektet så färden gick vidare till Tammerfors. Även där var det svårt att hitta renrasiga finnar, så man sökte sig ut på landsbygden.

I Pälkäne sydost om Tammerfors hittar forskarna vad de söker. En förfallen kyrka där kyrkgolvet hade brutits upp och blottlagt gravar och kistor. Det vetenskapliga ”bytet” blir 55 kranier. Resan går nu vidare i optimistisk anda till Karelen. Gruppen gör skallmätningar på 91 levande människor under allmänna hälsogranskningar vid tingsdagar där bönderna samlas som under höstmarknaden i Viborg. I minutiösa kolumner antecknas skallmått, färg på hår och ögon, ända fram till listans femtiofemte mått som var bröstvårtornas afstånd från varandra.

Det hade varit en stor hungersnöd i Finland 1866–1868. I ett torp fick Retzius och hans expeditionsmedlemmar smaka på barkbröd som bestod av 1/3 råg och 2/3 bark. Även bastubad ingick i upplevelsen.

Namn och siffror på alla mätta publiceras också på franska för världsutställningen i Paris 1878, som tydligen var en ”marknadsplats” även för vetenskapliga ”bedrifter”.

De finländska skallarna hade också förevisats vid det allnordiska studentmötet i Sverige 1875. Den finländska tidningen Suometar skriver om ”den förträfflige doktor Retzius” och hans vetenskapliga bedrifter. Tidningen ansåg dock att det var en skam att Finland självt som ”ett bildat land” inte tog vara på samlingen.

Oberoende av skallmätning konstaterade Anders Retzius 1873: ”Tavastlänningen är ej vacker, bland tusende kvinnor kan inte en enda betecknas som skön.” Sonen Gustav skrev i den vetenskapliga rapporten 1876: ”Ett sjutumshuvud hade tavastlänningen i snitt, kortare på höjden än svenska och germanska skallar.”

Gustaf Retzius kom sedan att göra en lysande vetenskaplig karriär. Han var en av Sveriges mest kända och respekterade personer. Han levde i en tid då naturvetenskapen och medicinen gjorde stora framryckningar. Han hade fått en auktoritär och stenhård uppfostran hos fadern Anders. Fortsättning följde i skolan. I sina memoarer skriver Gustaf hur han som sjuåring omöjligen kunde lära sig rabbla 53 latinska verb med objektiv i dativ. Trots pedagogik i form av prygel kunde de infernaliska latinska verben inte fastna – fastna gjorde emellertid avskyn för utdöda språk. Latinet var en plåga för unge Gustav och tyska språket var en terror. Långt in i ålderdomen drömde Gustaf Retzius mardrömmar om en satanisk magister som med rotting i hand satte skräck i eleverna.

Gustaf Retzius var besatt av hjärnor och skallar. Skallmått togs från svenska rekryter, finnar och samer och egyptiska mumier. Det vetenskapliga värdet konstaterades i efterhand vara lika med noll. En viktig slutsats visade emellertid Gustaf Retzius arbete. Inga elitistiska eller rasistiska slutsatser var möjliga att dra.

Gustaf Retzius och hans hustru Anna Hierta, som var dotter till publicisten och Aftonbladets skapare Lars Johan Hierta var ett dåtida ”Powerpar” med hög kändisfaktor.

Gustaf Retzius avled 1919 och donerade sin egen hjärna till forskningen. Den simmar runt i en spritburk på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet. Samma år som han avled köade människor utanför Konstakademin i Stockholm för att se Herman Lundborgs 700 porträttbilder av vanliga svenskar från norr till söder. Budskapet var att människor i Sverige behövde lära sig förstå betydelsen av rasskillnader. Utställningen turnerade sedan vidare och drog fulla hus även i Uppsala, Göteborg, Visby och Gävle . Det besökaren fick se var ansikten. 700 fotografier på det enligt vad Lundborg menade var olika ”rastyper” i Sverige: svenskar, finnar, samer, valloner, judar och zigenare, tattare – och så förstås de som var rasblandade.

Herman Lundborg lyckades – trots många försök – aldrig bli vän med Gustaf Retzius, trots att man rörde sig inom samma rasbiologiska fält. Lundborg gjorde också ”skallmätningsexpeditioner” främst i Lappland.

De finska skallarna berör fortfarande. Nu kräver en grupp sverigefinländare att de ska återlämnas. Dialog pågår med Karolinska Institutet.

... är läst 558 gånger!

  3 kommentarer for “En märklig expedition i österled

  1. Leif Strandberg skriver:

    Roll K!
    Spännande text! Här kommer en kanske udda kommentar.

    När det finska inbördeskriget var över skedde något med skallar från döda rödgardister. Jag minns inte var jag läst om detta, men någonstans har jag sett en text där det berättades att skallarna till ledare ur de röda leden dekapiterades och skickades för analyser till den tidens hjärnforskare. Man var väl på jakt efter upprorsgenen?

    Det var ju inte helt ovanligt att forskningen på den tiden trodde mer på hjärnvindlingar än sociala- kulturella – historiska betingelser för människors beteenden. Märkligt nog ville de dialektiskt-historiskt-materialistiskt skolade bolsjevikerna undersöka Lenins skarpa hjärna. Om jag inte minns fel tillkallades en svensk neurolog för att undersöka den stores hjärna, som för övrigt var så skadad av alla hjärninfarkterna att projektet måste avlysas.Men röntgenbilder togs och finns dokumenterade.

    Alltså, vet Rolf K om detta med rödgardisternas skallar från 1918 är en skröna eller om det är sant? Om sant, var finns dessa skallar nu?

  2. Bengt Svensson skriver:

    Intressant artikel! Läkaren Samuel George Morton samlade på sig 900 skallar, mest från indianer. som han ju hade god tillgång till. År 1839 publicerade han mätresultat och slutsatser i sin bok Crania Americana. USA:s muséer har ca 500.000 ”remains”, hela eller delar av skelett från landets ursprungsbefolkningar inkl Alaska och Hawaii. Enbart The Smithsonian i Washington har 18.500 skallar och andra benrester i sina lager. Processer pågår för att återlämna eller begrava en del av alla dessa samlingar. Ett av problemen med mätningar av kraniers storlek och hjärnors volym är att de inte har något att göra med människans intelligens. Storväxta människor har stora hjärnor, småväxta har små hjärnor.

  3. Björn Nilsson skriver:

    Förr i tiden var man inte så rädd för att säga hur det var, även om det kanske sved i en del. Sålunda meddelar ett lexikon från 1800-talet (Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige) angående kvinnfolket i Jämjö (då Jemjö) socken i Blekinge denna observation: ”Qvinliga befolkningen deremot gör här, efter flera resebeskrifvares utsago, undantag från den skönhet, hvarför Blekingsflickan i allmänhet är känd.” Tydligen lika illa som i Tavastland alltså. Farfarsfar lämnade Jämjö och hittade en säkert väldigt stilig donna från Grangärde i Dalarna i stället.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.