En mobbare och slagskämpe

En lektion för Anti-Expansionister; visar Onkel Sam som expansionist. Först som sist och i alla tider.
Bild av Victor Gillam, JUDGE, 1899.

USA HAR EN lång tradition av att uppföra sig som en mobbare och slagskämpe mot länder vars inrikes och/eller utrikes politik misshagar dem. Och man döljer inte avsikten och metoderna för sin mobbning. En rapport från RAND Corporation år 2019, ”Overextending and Unbalancing Russia”, redogör i detalj för hur arbetet bör bedrivas, vilka målsättningarna för arbetet bör vara och vilka riskerna och möjligheterna till framgång för olika åtgärder bedöms vara. Man säger där:

”Denna korta sammanfattning av en heltäckande rapport som undersöker icke-våldsamma, kostnadskrävande alternativ som Förenta staterna och dess allierade kan bedriva mot ekonomiska, politiska och militära områden för att påfresta – överbelasta och få ur balans – Rysslans ekonomi och väpnade styrkor samt regimens politiska ställning hemma och i utlandet. Några av alternativen är helt klart mer lovande än andra, men samtliga behöver utvärderas i förhållande till den övergripande amerikanska strategin för att hantera Ryssland, vilket varken rapporten eller denna korta sammanfattning försöker göra.”

Ekonomiskt kostnadskrävande alternativ för att utöva politiska påtryckningar på Ryssland. (Ur RAND:s rapport år 2019)

Man säger också att maximen att ”Ryssland är aldrig är så starkt eller så svagt som det verkar” fortsätter att vara lika sann under nuvarande århundrade som den var på 1800-talet och 1900-talet. RAND:s forskare har därför genomfört en kvalitativ bedömning av vilka ”kostnadskrävande alternativ” som kan överbelasta Ryssland och få landet ur balans.

Geopolitiskt kostnadskrävande alternativ för att utöva politiska påtryckningar på Ryssland. (Ur RAND:s rapport år 2019)

En utrikespolitisk användning av erfarenheter från skolgårdsmobbning där det gäller att också få andra grupper på skolgården att ansluta sig till mobbningen. Vad det gäller den nuvarande situationen med kriget i Ukraina har man lyckats långt över alla förväntningar. Hela västvärlden, inklusive Sverige, har med liv och lust anslutit sig till mobbningen utan att tänka igenom vad de långsiktiga konsekvenserna kan bli av alla åtgärder man vidtar.

Men liksom på en skolgård har det i det politiska livet visat sig att många drar sig undan och vägrar att låta sig dras med av den upphetsade stämningen. Det gäller givetvis Kina, numera Rysslands nära allierade, men också Indien och i stort sett alla länder som ingår i vad vi kallar den tredje världen.

USA har en flera hundra år gammal tradition av att vara skolgårdens mobbare och slagskämpe genom att föra krig mot andra länder. Under drygt tvåhundra år har landet så gott som ständigt varit i krig. Och alltid fört de oprovocerade krigen på andra länders mark.

Ständigt beväpnad till tänderna. Ständigt sökande efter nya fiender; Theodore Roosevelts aggressiva utrikespolitik smädas med hans byst och namnet “The big stick” i stäven på skeppet och “Fred till alla nationer” i skorstensröken. Bild av Emil Flohrie, Judge 1907.

Hur skall det kunna innebära någon trygghet för Sverige att ansluta sig till denne oförbätterlige krigshetsares kompisgäng Nato?

... är läst 919 gånger!

  10 kommentarer for “En mobbare och slagskämpe

  1. Arne W Andersson skriver:

    Kekkonen glömde nog uppfostra sina ättlingar.

    Finland har förlorat de två senaste krigen mot ryssar. Det allra senaste i allians med Nazi-Tyskland, då de bidrog till att under flera års belägring döda en miljon människor i Leningrad.
    Nu är de på väg att åter alliera sig med den aktuella stormakten på dekis. Ivriga att boka plats på Titanic efter att hon kolliderat med isberget.

    Hur står det till med den geopolitiska analysen?

  2. Dennis Nilsson skriver:

    Så här beskriver ”Stars & Stripes” situationen i Skandinavien ”Crucial NATO decisions expected in Finland, Sweden this week”:

    To join or not to join? The NATO question is coming to a head this week in Finland and Sweden where Russia’s invasion of Ukraine has shattered the long-held belief that remaining outside the military alliance was the best way to avoid trouble with their giant neighbor.

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Arne W!
    En som var med vid båda krigstillfällena, den svenske ställföreträdande riksbibliotekarien Harry Järv, värderar det hela som ”oavgjort i två krig”. Vad har du för information som toppar den och dömer Finland som dubbel förlorare i dessa krig, det ena ett anfall från Sovjetunionen och det andra ett anfall från Finland.

  4. Arne W Andersson skriver:

    Hur deltagande i krig – eller de som ”var med” – väljer att beskriva förlopp och resultat är ofta givet.

    Utifrån resultaten av fredsförhandlingarna är det svårt att förstå annat än att Finland förlorade.

    Med tanke på att Finland allierade sig med den stora förloraren och bidrog till att ta livet av en miljon civila ryssar – under osannolikt vidriga förhållanden (vilka få civiliserade människor kan förstå) – anar jag att även fredsförhandlarna insåg att Finland kom lindrigt undan.

    Beskrivningen tar ingen hänsyn till att den berör ett grannland.

  5. Dennis Zackrisson skriver:

    Arne W!
    Naturligtvis fanns många röster för att Finland ”kom lindrigt undan”, som du skriver. En ”hedersam” förlust kanske det finns en del som tycker. Frågan vinst/förlust framställs gärna som en cupmatch i fotboll, d v s vinna eller försvinna, men i den krigiska verkligheten blir det lätt en förenklad analys.

    Vi kan ju i alla fall enas om att Finland kunde förlorat mycket mer, t ex sin självständighet, som slutligen kom till stånd 1918 efter ett sekel under ryskt tsareri och dessförinnan svensk överhöghet sedan begynnelsen av ordnat samhällsliv på nuvarande finskt territorium. Det finns andra statsbildningar som det vid tillfällen gått betydligt sämre för under den europeiska historiens lopp.

  6. Kenneth Lundgren skriver:

    Det så kallade finska vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 när förhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland om de territoriella andra krav på Finland som den sovjetiska ledning hade. De säkerhetspolitiska krav som Sovjet hade var bland annat:
    – Finland skulle arrendera ut Hangö udd på trettio år för en flottbas.
    – Sovjetflottan skulle få använda Lappvik nära Hangö som ankarplats.
    – Finland skulle överlämna några öar i Finska viken, däribland det befästa Björkö.
    – Den finsk-sovjetiska gränsen på Karelska näset skulle flyttas västerut.
    – Befästningar på Karelska näset skulle förstöras.
    – Finland skulle överlämna västra delen av Fiskarhalvön vid Norra ishavet.

    Finnarna stred tappert i cirka tre och halv månad, Statsminister Ryti kom i spetsen för en förhandlingsdelegation till Moskva den 7 mars 1940. De blev tvungna att godta de sovjetiska kraven på; Karelska näset, Viborg, Kexholm samt rätt att få arrendera ut Hangö udd.

    Alltså i stort sett vad Sovjet begärde innan kriget som upphörde den 13 mars.

    Fortsättningskriget, eller som det borde kallas ”Det finska anfallskriget på Sovjetunionen” som utgjorde den norra krigsflanken i Nazitysklands storkrig mot Sovjet inleddes 25 juni 1941, alltså 3 dagar efter den 22 juni 1941 då Tysklands inledde sin Operation Barbarossa. Det var inte så att Finland snubblade in i kriget, utan Tyskland och Finland hade naturligtvis kommit överens om sitt partnerskap långt tidigare. Kriget slutade 19 september 1944.

    – Fredsvillkoren var: Finland överlät de områden som förlorats i Vinterkriget samt Petsamo. Därtill skulle Porkala utarrenderas till Sovjet på 50 år.
    – Sovjetunionen skulle ges fri tillgång till området via finskt territorium.
    – De tyska trupperna skulle fördrivas från landet och tysk egendom skulle överlämnas till de allierade.
    – Finland skulle krympa sin armé till 42.000 man.
    – Finland skulle betala 300 miljoner USA-dollar i krigsskadestånd under en period om 6 år och ersätta all egendom som förstörts eller erövrats från de överlåtna områdena.
    – Antisovjetiska och ”fascistiska” organisationer skulle permanent förbjudas.
    – Krigsförbrytarna skulle dömas.

    Krigsskadeståndet var då alltså 1944 300 miljoner dollar i dagens värde cirka 460 miljarder dollar.
    Jag vet inte om det kan kallas ett oavgjort krig i något av fallen. Men man kan säga att Sovjetunionen vann de båda kriget och Finland kom i bägge fallen som god tvåa.

  7. Dennis Zackrisson skriver:

    Tack, Kenneth L, för din genomgång av krigsresultaten, både från Sovjets och Finlands anfall, vid den finska gränsen mot Sovjet 1939–1944. Mycket talar i dagens läge för att resultatet av Rysslands angrepp (miltära operation) kan bli något liknande. Vem som vinner vad och vem som förlorar vad kan vi ju ännu inte ha någon bestämd uppfattning om, men ”oavgjort” kan det mycket väl bli när vi räknar ner kostnaderna och förlusterna, både emotionella, ekonomiska och militära, till sista raden. I en annan, parallellt pågående diskussion här på bloggen har Mats Larsson pläderat för att vi ska rikta blickarna framåt.

    Det kan synas vara ett klokt råd och i förgrunden ska väl då stå det förändrade säkerhetsläget i Europa och de följder det kan få för fredsrörelser och alliansfrihet. Att nu, som flertalet politiker (s), oupphörligen tjata om att ”det säkerhetspolitiska läget har drastiskt förändrats efter 24 februari i år” är ju enbart tokdumt. Denna, så omtjatade förändring, har pågått i (minst) 25 år och är fortsatt inbegripen i förändringar på flera punkter.

  8. Mats Larsson skriver:

    Dennis Z!
    Jag gick igenom i minsta detalj segerparaden 9 maj för två år sedan. Då fick fortfarande standarten från de fyra ukrainska fronterna (armégrupperna) visas upp, givetvis utan veteraner. Under de mest krtiska skeendena av kriget 1943/44 satte Stalin in Röda arméns fulla pansar för att befria Ukraina. Min frus far och farbror stred båda i dessa avgörande strider.

    Jag gick igenom segerparaden i år. En påtagligt sjuklig Putin, och inga standar från de ukrainska fronterna, eller från de vitryska fronterna heller, såvitt jag kunde se. Lukasjenko var inte på plats. Såg ingen ”hjälte” som omgav Putin.

    Så hur blicka framåt? Just nu är ju skämtet i Ryssland att Putin är Nato-agant!

  9. Arne W Andersson skriver:

    Tack! Kenneth Lundgren!
    Fredsavtalet 1944–1947: Vad står det uttryckligen, ordagrant om att Finland förbinder sig att ”för evigt” vara neutrala?

  10. Sven-Eric Holmström skriver:

    Anledningen till att Finland gick med på fred 1940 var att Herman Göring uppmanat dem att acceptera de sovjetiska fredsvillkoren eftersom de av Tyskland skulle få tillbaka de förlorade områdena senare. Bara några få i den finska ledningen var invigda i detta.

    Myten om att Finlands motstånd sommaren 1944 räddade landets självständighet är just precis en myt eftersom Finlands öde som självständig stat hade avgjorts redan på Tehran-konferensen i december 1943.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.