En mycket vanlig dag

Igår morse sken solen. Min första tanke var att idag blir det en rask och stärkande vårpromenad.

Efter ett första bloggarbetspass med bland annat lite mek med några vilsna blogganvändares inloggningsprocedurer och en del vardagsplikter, blev det en sväng till ICA-Kvarnen på Vaksala torg. Kort handlingslista idag. Ännu sken solen.

Efter en lunch med Coops godaste müsli och skivad banan toppad med Arlas fetaste 3,8%-youghurt samt kaffe och två mackor, hade molnen börjat dra upp söderifrån (reklam ej förbjudet).

Några nödvändiga telefonsamtal, följdes av tömning av den överfulla sopsorteringskorgen i vår bostadsrättsförenings i allmänhet mycket välordnade soprum. Men idag var av okänd anledning just behållaren för plastförpackningar så överfull att rasvinkeln endast med stor svårighet kunde ökas på lite till. Och tänk att det fortfarande finns vuxna välutbildade människor i universitetsstaden Uppsala som tror att trasiga balkonglådor räknas som plastförpackningar? Eller att rangliga strykbrädor räknas som småelektronik?

Nå, efter ännu en paus från hushållsgöromål, med datorn i bloggfåtöljen, var det dags för den där promenaden. Det hade nu blivit helmulet, verkligen jämngrått och temperaturen hade sjunkit till under +10. Och när jag stack ut näsan möttes jag av ett ilsket duggregn. Men motionen är viktig för välbefinnandet och jag hade bra kläder, så jag styrde stegen raskt in på den vanliga rundan mot Fyrishov till.

Man tänker mycket när man promenerar, ofta konstruktiva och kloka tankar, tycker man själv. Ofta har man glömt allt när man kommer in. Den första spikraka gång- och cykelbanan längs järnvägen norrut, ända bort till Skolgatan, är mycket tråkig. Visserligen passerar man huset som i folkmun kallas ”Skäraton” – ett rosa sekelskifteshus (möjligen 1890-tal) – med stora fönster och högt i tak (inbillar jag mig). Där bor förresten en av de lydigaste skolledarna jag stötte på i mitt misslyckade uppsaliensiska skolledarliv. Vi hälsar inte längre när vi möts på stan. Det var väl en konstruktiv tanke?

Nunneörten hade redan slagit ut i skyddade lägen mellan villastaketen och trottoarens asfalt i Svartbäcken. Efter att ha passerat Fyrishov, med sin nybyggda – monumentalt fula – ljusgrå kartong, och vikit av söderut längs Fyrisån blåste det emot lite. Några änder simmade i strandkanten och sälgen hade redan stora feta bladknoppar (se bilden i början).

Promenadvägen från Gamla Uppsalagatan längs ån in mot stan är den bästa biten och trots dagens lilla duggregn och motvind en lisa för själen. Man passerar den gamla slottslika skofabriken, som blev Länsförsäkringar och som nu blivit något annat. Så kommer man till det nybyggda, stora och mot söder halvrunda tegelhuset med balkonger ut mot sydväst. Fina lägen, men lite nära Luthagsleden kanske. Tänk vad ovanligt det är med heltäckande tegelfasader på nybyggda hus numera. När man går här slipper man nu se så mycket av det nya helglasade polishuset ”Blanka”, vilket är skönt.

Vid denna passage har arkitekterna tänkt lite extra faktiskt. Alldeles innan man viker av från ån ner i gångtunneln under Luthagsesplanaden har man byggt en bastant mur av krossad sten i en gallerbur av armeringsjärn. Ovanpå sittvänliga plank och nedanför mot vattnet en liten nästan helt undanskymd smal brygga. Där såg jag häromdagen ett ungt förälskat par smyga sig undan i solgasset. Idag var det bara blött och kallt.

Denna sträcka har varit avstängt i ett par år, medan bygget pågick, men nu kan man passera huset och komma ner i den där gångtunneln som leder upp på Svartbäcksgatan på andra sidan Esplanaden.

Så går jag den sista biten längs åkanten längs Svartbäcksgatan, där man för ett par år sedan byggde fina bryggor med bänkar och fantasifullt formade ”solgrillar” för dyrkarna att rada upp sig på som grillkorvar. Här kan vi också avnjuta några sällsynta exemplar av Uppsalas offentliga skulpturer som lär föreställa nergrävda gräddvispar. Den sista har fått sig en törn, kanske av en vinglig cyklist.

Från denna plats har vi också den klassiska vyn upp mot domkyrkan uppe på Uppsalaåsen. Fortfarande är den ohotad herre på täppan. Fast som alltid i konkurrens med Vasaborgen som aldrig blev färdig. Det blev bara ett smalt skepp med de karaktäristiska runda tornen i ändarna och endast ett brett och innehållsrikt sidoskepp. Den berömda silhuetten frontar mot staden i öster. Men domkyrkans konkurrenter syns inte från det här hållet.

Nu är det bara en liten bit kvar genom stadens gamla utkanter. När jag första gången kom till Uppsala 1966 var det nästan landet eller gamla ruffiga träkåkar öster om Svarbäcksgatan och norr om Skolgatan. Dit begav man mycket sällan. Här rann förresten själva Svartbäcken ut i Fyrisån förr. Numera är den helt osynlig sånär som på en lite skylt som förtäljer att den nu rinner i en trumma under halva staden och faktiskt fortfarande mynnar här. Tittar man ner i vattnet kan man ana lite virvelbildning under bryggan.

På Svarbäcksgatans vänstra sida ligger Linnéträdgården och Linnémuséet. Detta ska man inte missa om man har vägarna förbi. Längs gatan in mot staden är det caféer, restauranger, hantverksbutiken, några cykelaffärer i de låga tvåvåningshusen in till St. Olofsgatan. Här lägger de nu om trottoarerna efter att under lång tid renoverat fjärrvärmesystemet. Det börjar arta sig nu. Har ligger också Café Linné där jag och några andra fibbare oregelbundet har avhandlat livet och politiken under flera år.

Här tar det trevliga Uppsala slut. Söder om St. Olofsgatan är det standard svensk köpstad ner till Stora torget, som jag får berätta om en annan gång. Jag viker av åt vänster den lilla smala Linnégatan och är sedan snart hemma igen. Jag känner att när jag kliver in i porten att fukten just börjar tränga in genom rocken, tröjan och skjortan på axlarna. Men med mitt promenadtempo höll jag värmen och hade inte ont av regnet, snarare tvärt om. Det blev alltså på alla vis en rask och stärkande vårpromenad.