En nödställd krymplings hjärtskärande enmanskrig

Torsdagen den 27 april är det 80 år sedan Antonio Gramsci avled på en klinik i Formia söder om Rom. Mats Parner tecknar här ett porträtt.

Antonio Gramsci

Han kan inte ha sett mycket ut för världen – bara 150 cm lång i vuxen ålder, puckelrygg till följd av en medfödd ryggradsskada, utrustad med ett kolossalt hårsvall, nästan alltid otvättad och högst måttligt intresserad av sitt yttre. Rösten var hackig och föga melodisk; hans enda tal i parlamentet lär ha artat sig till ett ståtligt fiasko. I gengäld ägde hans rotsystem starkast tänkbara trådar och ringlade sig fram genom Sardiniens mest exploaterade lantbruksdistrikt. Både äldre och yngre syskon fanns det många i familjen, sju stycken noga räknat.

Gramscis barndomshem i Ghilarza på Sardinien. Nu museum.

Själv fick han namnet Antonio vid födseln, Antonio Gramsci, men han kallades sällan annat än Nino.

Socialist och kommunist
Utan problem kunde Nino ha tryggat sin försörjning på mångahanda sätt från och med 20-årsåldern – som historiker, lingvist, författare, tidningsman, fri intellektuell eller politisk filosof. Men hans sinnesförfattning tillät inte något av dessa alternativ. I unga år skrev han in sig i Socialistpartiet och kom att bli de italienska svartskjortornas bittraste motståndare och argaste kritiker. År 1921 var Gramsci med och grundade Italiens kommunistiska parti. Senare valdes han i lönndom till dess generalsekreterare.

Fängslad av fascisterna
Ungefär kl. 21 den 8 november 1926, en vindpinad måndag, greps Nino Gramsci av Benito Mussolinis polisstyrkor i sitt tillfälliga hem och fördes per omgående till Regina Coeli-fängelset i den eviga staden Rom.

Regina Coeli-fängelset i Rom

Från den stunden rörde han sig aldrig mera som en fri man ute i samhället; de återstående 10,5 åren av sitt 46-åriga liv satt han internerad, fjättrad och övervakad på olika fångvårdsanstalter, denne den fascistiska nyordningens främsta vedersakare, tills han dog av hjärnblödning på en klinik i Formia söder om huvudstaden.

Gramsci var som redan påpekats svårt invalidiserad och hans konstitution jämförelsevis bräcklig. Tack vare personlig disciplin, anpassad livsföring och tillrättalagd diet – och bara tack vare allt detta – hade det varit möjligt för honom att ägna sig åt oavlåtlig intellektuell, politisk och journalistisk verksamhet. Nu befann han sig plötsligt i dödens väntrum eller dess omedelbara närhet.

Under de 3824 dygnen i påtvingad ofrihet försämrades Gramscis allmänkondition successivt och mot slutet led han alla helvetets kval i ”ett slags kroppsligt upplösningstillstånd” (för att nu låna hans egen benämning). Tuberkulos, permanent magkatarr, kronisk infektion i urinvägarna, tandlossning, ständig huvudvärk, upprepade sömnstörningar och mängder av plågsamma bölder och utslag kom att drabba honom under fångenskapen. I fysiskt hänseende var han i praktiken slut vid 40 års ålder.

Aldrig knäckt
Ändå lyckades man aldrig knäcka hans psykiska motståndskrafter. Han lät sig inte brytas ned och han vägrade konsekvent att be om nåd. Han var envis som synden, alltid stridsberedd, tapper in i det sista och rustad med en lika obändig som vitglödgad beslutsamhet. Trots all olycka blev han inte känslofull eller sentimental. Däremot kunde han vara sträv och egensinnig. Hans ”kyliga passion” för ibland tankarna till Nicolo Machiavelli, noterar Anders Ehnmark torrt i något sammanhang.

Forskning och författarskap
Nino Gramsci var beläst som få, kunnig i framför allt historia, sociologi, filosofi och språk, intellektuell i varje tum av sin gracila kroppshydda och ständigt på jakt efter nya läsupplevelser och dittills okända kunskaper. I sin ofrivilliga ensamhet bedrev han metodiska studier. Sina forskningsrön om totalt 2848 handskrivna textsidor sammanfattade han i de 32 SkrivböckernaQuadernii – som alla smugglades ut från anstalterna och första gången publicerades 1947-49.

Gramsci som fånge 1933

Brevskrivare
Men Gramsci var också en flitig brevskrivare. Ett urval av hans många fängelseepistlar utgavs 1981 av Rabén & Sjögren på Carl-Göran Ekerwalds initiativ och erbjuder, inte minst från psykologisk grundval, oskattbara inblickar i ”det kontinuerliga motståndets taktik och strategi”. Sina brev adresserade Nino till hustrun Giulia, sönerna Delio och Giuliano, vidare till mor, syskon, vänner och anhöriga, men oftast till svägerskan och språkläraren Tania Schucht, hans alltiallo och det klarast skinande ljuset i mörkret. Tania fick ideligen klä skott för Ninos ilska och hade det inte lätt. Men dessbättre var hon situationen vuxen. Det var också hon som genom sitt berömvärda lugn räddade ”Skrivböckerna” åt eftervärlden. I september 1927 vände sig Nino till brodern Carlo från San Vitale-häktet i Milano med dessa ord:

Jag har fått lära mig att man bara har sig själv och sina egna krafter att lita till. Aldrig påräkna hjälp utifrån och följaktligen inte ge vika för missräkningar – bara föresätta sig att göra allt som man orkar och förmår och gå sin egen väg. Moraliskt är min situation utmärkt.

Ungefär två år senare hette det i ytterligare ett brev, denna gång poststämplat i Turi-fängelset någon mil utanför Bari, till samme adressat:

Mitt sinnestillstånd är numera sådant att även om man skulle döma mig till döden, så skulle jag fortsätta att ta det lugnt och kanske rentav dagen före exekutionen slå mig ner och studera kinesiska.

Ett stycke längre fram i detta Carlo-brev följer det ofta citerade avsnitt, där Gramsci beskriver sig som ”en tankens pessimist men en viljans optimist”. Det är onekligen en kongenial formel.

Beundrare av Kipling
I fängelserna läste Nino Gramsci påfallande mycket skönlitteratur – planmässigt och systematiskt. En av hans favoriter var Rudyard Kipling. Det kan tyckas besynnerligt: Kipling, 1907 års Nobel-pristagare, var det brittiska imperiets högst betrodde ideolog, Mussolinis politiske uppbackare, en koncentrerad essens av engelsk högborgerlighet, ja, en pulvriserad bottensats av seklernas damm, således en minst sagt tvivelaktig gestalt sedd från de flesta utsiktspunkter. Gramsci var naturligtvis klart medveten om det bottenlösa djup som skilde hans egen livssyn ifrån Kiplings. Ändå värdesatte han de rent litterära kvaliteterna i dennes verk.

Det är betecknande att Nino i ett par av sina brev uppmanade äldste sonen Delio att läsa just Kipling: Djungelboken, Kim, Havets hjältar. Fadern ville uttryckligen att hans 9-årige son skulle växa upp till en oöm och självmedveten yngling och sköt därför in sig på ”den moraliska och viljemässiga energi” som kännetecknar de nämnda berättelserna. Faktum är att det i regel var pappa Antonio, som höll de sina vid gott mod.

Men sin yngste son fick han aldrig träffa; Giuliano föddes på fel sida om den 8 november 1926. Fängelsemyndigheterna uteslöt alla politiska markeringar i Gramscis brev. Konsekvensen blev givetvis att avsändaren tvingades till eufemistiska omskrivningar: Lenin döptes till Iljitj, Leo Trotskij kallades Bronstein och Stalin fick heta Giuseppe Besarione (Josef Visarionovitj). Inte heller upptäcker man någon marxism i epistlarna – däremot utläggningar om praxis filosofi.

Tillgång till böcker
Vid sidan av svägerskan Tania framstår den kände Cambridge-ekonomen Piero Sraffa (med bopålarna nedslagna i England) som den mest vidsynta hjälten i Gramsci-dramat. Det var denne Sraffas förtjänst att Nino fick så gott som obegränsad tillgång till böcker och skrivdon i sin ensamhet. I nära anslutning till fängslandet lät Sraffa öppna ett enskilt Gramsci-konto i en Milanobokhandel åt sin forne studentkamrat och sedan var det i princip fritt fram. Med temperamentsfulla artiklar i Manchester Guardian bidrog Sraffa, som också var Ludwig Wittgensteins förtrogne, till att Gramscis nödläge fick berättigad internationell uppmärksamhet.De 32 Skrivböckerna innehåller åtskilligt, däribland långtgående revisioner av praxis filosofi, det vill säga av marxismen. Att redogöra för Gramscis politiskt/filosofiska universum inom ramen för en text som denna är stört omöjligt; att avgöra vilka av hans idéer som alltjämt bär frukt är minst lika knivigt. Inte bara Karl Marx och Friedrich Engels inspirerade honom. Den liberale Benedetto Croce gjorde det i samma mån och även Antonio Labriola återfanns bland lärofäderna.Hegemoni-begreppet…
är centralt i Gramscis värld, likaså föreställningarna om det civila samhället och de historiska blocken. Han skilde också noga mellan organiska och traditionella intellektuella och han betraktade historievetenskapen som överordnad. Till naturvetenskapernas tolkningsföreträde ställde han sig kritisk: ”i historien är det inte säkert att ekollon ger upphov till ekar, även om detta råkar vara fallet i botanikens värld”.I en bestämd mening kom den vidriga fängelsetillvaron att bli Nino Gramscis lycka: ofriheten räddade honom från att bli ortodoxins fånge. Ja, de många åren bakom galler frälste honom från kommissarie Giuseppe Besariones pseudomarxism, kanske även från skenprocesserna i Moskva, eventuellt också från döden i Gulag.Klockan 04:10 tisdagen den 27 april 1937, för 80 år sedan, var Antonio Gramscis dagar räknade. Hans efterlämnade skrifter är dokument av stor uppriktighet, pregnans och intellektuell skärpa. De vittnar, för att tala med Carl-Göran Ekerwald, om en livshållning som måste betecknas som förebildlig.

Gramscis grav i Rom.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  1 kommentar for “En nödställd krymplings hjärtskärande enmanskrig

  1. Benny Åsman
    2017-03-26 kl. 17:51

    Tack för en givande text. Gramsci är en av historiens största och mest kreativa marxister. Hans ideologiska term, hegemoniskt block, är oumbärligt i en analys av våra samhällen.

Kommentera