En ny ekonomisk världsordning, varför inte?

Slaget vid Prag 1648 på Karlsbron, som avslutade 30-åriga kriget. Bilden och installationen skapad till Pragutställningen 1891.

Ingen tror längre på ”folkrätten” eller på någon som helst regelbaserad ordning i världen. Men alla är ändå överens om att något slags paket av övergripande normer bör gälla för mellanstatligt umgänge. Lyckas man inte samla sig till något sådant är vi snart tillbaka i mörka medeltiden – fast med kärnvapen.

Trump och Netanyahu anfaller Iran, Mertz och Starmer sluter upp bakoom Israel och USA. Maria Malmer Stenergard säger att det är ”en svår fråga” … att ”det är en mycket tydlig målkonflikt där vi å ena sidan har en förfärlig regim som inte får tillåtas utveckla kärnvapen. Å andra sidan måste all våldsanvändning ske i enlighet med folkrätten…”. Men det är ingen ”svår fråga”. FN-stadgan ger inte några öppningar alls för det aggressionskrig som nu inletts. Magdalena Andersson säger att det ”är en väldigt oroväckande utveckling”, som ”riskerar att ytterligare destabilisera en redan instabil region” … och att den iranska regimen ”bär ett väldigt stort ansvar för situationen”, att det ”iranska folket förtjänar att själva bestämma över sin framtid” och att hon hoppas ”ayatollans död [ska] bli en vändpunkt för Iran och iranierna”. Alexander Stubb säger däremot att ”USA och Israel slagit till mot Iran, säger att ”vi för närvarande ser ett USA som långt agerar utanför ramarna för internationell lag.” Spaniens premiärminister Sanches och Sveriges f d utrikesminister Carl Bildt anser att det är ett klart brott mot folkrätten, men Bildt har inget att säga till om längre. Nu har det det svettigt våra ledare.

Men det finns gränser

Ingen i Väst verkar heller längre tro att gränser mellan stater är till någon nytta. Det är närmast hädiskt att tala om nyttan av tydliga och klara gränser. Hela EU-projektet byggdes på principen om ”fri rörlighet” – gränslöshet (inom Schengenzonen) – samtidigt som man ignorerade riskerna med att hålla den yttre gränsen öppen. Hur det gick med det vet vi alla, men det talar vi inte om.

Den tappade kontrollen över människors, kapitals och varors fria strömmande över gränser har skapat ett Klondike för all sorts kriminalitet. I kombination med sociala nedskärningar och arbetslöshet växer helt organiskt ett rövarsamhälle där allt bara handlar om pengar.

Men, gränser mellan stater är av enorm betydelse för att möjliggöra ett rimligt folkinflytande över lagstiftning, skatter, polis, försvar m m. Det här har inget med konservatism att göra, det är bara en fråga om vanlig mänsklig anständighet, som ju är grunden för en fungerande demokrati.

Nu håller dessa bisarra förhållanden även på att leda oss in i ett nytt europeiskt storkrig.

Gränser är alltså viktigt att slå vakt om. Problemet idag är att stater i Västerlandet över huvud taget inte bryr sig om folkrättens förbud mot att blanda sig i andra staters inre förhållanden – utanför sina egna gränser. Respekt för andras självbestämmande innebär att lämna den saken därhän i allt officiellt mellanstatligt umgänge. Det är grundläggande.

Vår värld är ju en brokig mosaik av kulturer, religioner, ideologier och politiska styrelsesätt och kommer så att förbli. Det enda som är möjligt att vara överens om är just respekten för varandras gränser, vilket är vad man försökt åstadkomma sedan den nya tidens gryning, då världen började delas upp i olika stora och små väldefinierade statsbildningar.

Vad vi idag skönjer är det totala sammanbrottet för denna den enda möjliga principen för att undvika krig. Vi är på väg tillbaka till medeltiden då den starkes rätt gällde oinskränkt.

Tillbakablick

Jag läser på lite om Westfaliska freden som slöts i oktober 1648 och som avslutade det europeiska trettioåriga kriget. Då började den här gränsdragningsprocessen bli tydlig.

Tuppfäktning pågick i flera år innan de stridande parterna till sist kunde enas om tid och plats för ett möte för riktiga förhandlingar (i städerna Osnabrück och Münster i Westfalen i det tyskromerska riket).

Ett av de stora problemen var att en av de stridande parterna inte ville ha fred, nämligen Sverige. Man hade krigat på kredit och var i princip bankrutt sedan länge och hade under många år finansierat sitt krigande med franska lån, brandskattning och plundring i områden man erövrat. Men alltså, dessa inkomster skulle genast upphöra om det blev fred. Därför dröjde förhandlingarna.

Lösningen blev att svenskarnas istället anföll Prag. Där fanns nämligen stora skatter samlade, som (den nyligen förskjutne och mördade) härföraren Wallenstein samlat på sig under det långa kriget. Detta enorma rov betalade Sveriges krigskrediter och gjorde många svenska höga officerare stormrika. Genom att svenskarna rövade åt sig vad Wallenstein rövat från andra, blev freden möjlig.

Alltså, Sverige hade inte råd att sluta fred, för då skulle hela konkursboet kollapsa. Slaget om Prag räddade Sverige den gången.

Vad är det vi ser idag?

Ser vi inte något mycket snarlikt idag, fast nu i världsmåttstock; USA (och Europa) har inte råd att avsluta Ukrainakriget, för då måste man upphöra med att låna, brandskatta och plundra de områden man behärskar ekonomiskt och militärt och därmed riskerar den stora bankrutten.

Hoppet står faktiskt till resten av världen, att de ska ta lärdom av hur illa det gått för de gamla imperialistmakterna med USA i spetsen och skapa en ny ekonomisk världsordning.

Så här sa Olof Palme i regeringsdeklarationen 10 januari 1975, fyra månader före USA:s nederlag i Vietnam:

”Sverige stöder de fattiga folkens krav på en ny ekonomisk världsordning. De växande problemen kring världens försörjning med råvaror, livsmedel och energi, skyddet av miljön och befolkningsutvecklingen kräver samverkan mellan alla världens stater. I arbetet på att lösa dessa globala problem och trygga fred och säkerhet måste Förenta nationerna spela en central roll. I detta perspektiv framstår FN:s extra generalförsamling 1975 som särskilt betydelsefull.”

Vilken europeisk politiker skulle våga säga något liknande idag? Ingen! Så blev han också mördad.