En okänd dramatikers nödrop

Shakespeare på Ystads teater sommaren 2019

Under hösten som gått har jag följt teaterdebatten i DN Kultur där frågan ställts om varför kulturcheferna sällan går på teater.

Frågan är prekär på en mängd sätt; kanske på fler än vad de syns vara. Björn Wiman påstår att det har med den långa förläggningstiden att göra vad gäller pjäser med nyhetsvärde och politisk udd. Svaret är därför det ofta mediala ointresset. Nyhetsvärdet har försvunnit när det är dags att stiga in i salongen.

Det finns också en annan vinkel på problemet: nämligen utbudet, åtminstone på Sveriges stora scener. Hur länge sedan var det Dramaten eller Stockholms och Göteborgs stadsteater spelade en nyskriven pjäs av ett ännu oprövat namn?

Idag är det nästan omöjligt att komma till en institutionsteater med ett nyskrivet drama, och fråga om möjlighet till samarbete. Särskilt om en inte har ett känt klingande efternamn.

Därför har jag i början försökt med teaterförlag, så som Columbine och Draken, och även med ett danskt, gällande mitt nyskrivna drama Leken är granne med gud. Det danska var ärligt – teatern i dagsläget skall helst stryka folk medhårs, roa, och kanske väcka ett uns eftertanke bara. Aldrig skaka om som en pjäs kan göra om den skildrar den framväxande högerextremismen och sätter en Sverigedemokrat på scenen.

I samband med kyrkovalet 2017 när SD ville värna den patriarkala kulturen inom vår kyrka, och jämförde Koranen med Mein Kampf, skrev jag dramat Leken är granne med gud. Temat är ett övergrepp på en minderårig kvinna i sakristian, som begås just av en Sverigedemokrat och hans kompis, en kyrkovaktmästare.

I centrum står samtidigt en lek när den utsatta spinner fram intriger med en Jo-jo. Det är ett drömspel där den minderårige kan förvandlas till mås och flyga ut över landsbygden, för att se vilka som är på väg till undsättning. Det blir en Swedenborgsk bön, sprungen ur en av hans änglar, om man vill se det så.

Men det finns tyvärr ingen efterfrågan på den typen av pjäser, och på teaterförlagen går det till ungefär så här: Många scener i landet vänder sig till dem för att beställa en pjäs av lagom längd, ett begränsat antal skådespelare, ett säljbart tema, och på landsorten gärna en handling som berör just den bygden. Men för att bli antagen av ett teaterförlag är villkoret för det mesta att dramatikern haft två dokumenterade uppsättningar tidigare, helst på etablerade scener. Vilket är omöjligt eftersom scenerna mest gör beställningar från teaterförlagen och annorstädes, och knappt bryr sig om ett okänt namn som kommer med ett nyskrivet drama.

Se där det moment 22 som den nya dramatiken utsätts för i idag.  Dörrarna är så gott som stängda.

Vad gäller det danska teaterförlaget gjorde jag ett experiment innan jag skickade mitt drama: Jag döpte om mig till ett känt skådespelarefternamn, men med ett kvinnligt förnamn så att en släktskapsassociation skulle uppstå. Förlaget satte energiskt igång att googla efter dramatikern, men gav sedan upp när de inte hittade något om henne.  Det var en av de stora anledningarna till att deras intresse svalnade, men även det svarta och absurda ämnet i Leken är granne med gud.

Jag har även gått till Dramaten, Stadsteatern och Västgötateatern. Men det verkar inte finnas plats för den här typen av dramer där. Åtminstone inte för ett okänt namn.

Under en reading i Allhelgonakyrkan som Peter Oscarsson ledde, påpekade vår regissör att jag borde ta hänsyn till att var femte väljare är Sverigedemokrat. Han befarade upplopp i salongen ifall dramat iscensattes. Man kan tycka att han är feg.

För frågan blir ju: Skall vi ha det som i Polen där fria teatergrupper hånas och förföljs i sociala medier med Lag och rättvisas samtycke. Vingslagen från vårt grannland har nu nått Sölvesborg där begreppet ”Menskonst” myntats. Men fegheten försämrar naturligtvis teatern liksom den förflackar konsten. Ytterst har det med demokrati att göra när den tvingas in i fållor av ”verklighetens folk”, och av vinstintressen.

Så varför inte en William Shakespeare istället för Leken är granne med gud. Det är ju en dramatiker de flesta känner till och som garanterar stor publik.  Eller varför inte ett antikt tema som Dramaten nu har för andra året i rad. Att gå och se Antigone eller Ifigenia väcker inte några samtidsfrågor, mer filosofiska förstås, där individens relation till staten problematiseras.

Kanske är det därför teaterintresset bland kulturredaktörer svalnat? En sak är jag emellertid säker på: en pjäs som sätter en Sverigedemokrat på scenen skulle få nyhetsvärde och mer därtill i dagsläget.

De polska tendenser som vi sett i Sölvesborg skulle öka, och det är kanske den kulturkamp vi ändå måste ta. Så teatrar: sätt igång att skaka om istället för att mest roa och modernisera äldre dramer!

Ulf Nygren är författare och dramatiker

  3 kommentarer for “En okänd dramatikers nödrop

  1. Bror Kajsajuntti
    2019-12-13 kl. 4:10

    Jag stiger upp på natten och kollar lite e-post, där jag finner artikeln ovan. Jag har jobbat med amatörteater i Tornedalsteatern och Hertsöteatern, under professionell ledning, med Håkan Rudehill som författare och Ulla Lyttkens som regissör. De har långa rötter i den teater som växte fram under 1970–80-talet.

    Främst arbetet med Tornedalsteatern blev något av en teaterrevolution under 1980–90-talet, vilket är mycket omskrivet. Pjäserna fick fina recensioner och var omskrivna redan innan, även med artiklar i rikspress. Det som hänt på senare år är att lokalpressen skriver en förhandsartikel i ett reklamblad. Sällan en recension. I Luleå ligger ju även det lokala reklambladet som går till alla hushåll under Norbottensmedia, som äger både NSD, NK m fl och ligger under ägaren tidningsfabriken Norrköpings Tidningar.

    Allt detta är papperstidningarnas strategi för att överleva. Likadant som för olika Skånetidningar, som Helsingborgs Dagblad, som hade en bra Kulturredaktion. På Helsingborgs Dagblad, skrev bland annat Sören Sommelius. Detta är omskrivet i bland annat Ulrika Kärnborgs bok Klickokratin. Detta om tidningarnas ändrade politik och resurser.

    Det Ulf Nygrens artikel handlar om är teaterförlagen, något som jag inte vet mycket om. Jag förstår dock att situationen för institutionsteatrarna är liknande som den inom amatörteatern. Inom amatörteatern växte det fram något som kallas Community TheatreGemenskapens teater runt om i världen. Som det finns mycket skrivet om. Att göra teater som engagerar och berör folk.

    Själv har jag inte skrivit teaterpjäser och inte tänkt på hur det går att försörja sig på skrivande om man inte först är ett “känt namn”. Vi har från 60-talet stora erfarenheter av teater, som engagerade folk, men det behövdes en kulturrörelse som spred teatern, arrangerade föreställningar och sålde biljetter. Det är ett enormt arbete, när högst 10% av befolkningen går på teater eller läser en bok.

  2. Mats Loman
    2019-12-16 kl. 12:47

    Ulf Nygren är rätt rolig. Troligtvis oavsiktligt. Han undrar varför kulturcheferna inte går på teater så ofta och varför det inte tas in så mycket nytt material på teatrarna. Och så nämner han ett sådant angeläget, nytt och misskänt material, nämligen hans eget:

    “I samband med kyrkovalet 2017 när SD ville värna den patriarkala kulturen inom vår kyrka, och jämförde Koranen med Mein Kampf, skrev jag dramat Leken är granne med gud. Temat är ett övergrepp på en minderårig kvinna i sakristian, som begås just av en Sverigedemokrat och hans kompis, en kyrkovaktmästare.
    I centrum står samtidigt en lek när den utsatta spinner fram intriger med en Jo-jo. Det är ett drömspel där den minderårige kan förvandlas till mås och flyga ut över landsbygden, för att se vilka som är på väg till undsättning….”

    Tja, Ulf. Är detta ett typiskt nytt material som tvunget måste in på repertoaren, tror du? I så fall tror jag att de skolkande teaterdirektörerna får sällskap av hela resten av publiken…

    Jag har förresten ett bättre förslag. Det bygger på Ulfs opus men innehåller en liten ändring som avsevärt kommer att bättra på verkets dragning på publiken. Det blir garanterat en braksuccé.

    Vi skiter i det där swedenborgska inslaget med offret som gör om sig till mås och för in en superhjälte istället. Feministen Leda Fi.

    Så här gör vi: SD-arna står där i sakristian och tittar lystet på sitt offer och ska just ta fram könen ur byxorna när det säger “scchhvuppp” och Leda Fi liksom ejakuleras in i rummet genom ett av de jättesmå fönstren, hur det nu ska gå till. Leda landar med ett tjut, iförd högklackat (hon är rätt lik Gudrun Schyman). Gör en häftig och gärna lite sexig pås. Och så tar hon fram sin motorsåg. Och för att publiken nu ska fatta att det är en verkligt häftig superhjälte som griper in och räddar offret, så låter vi henne yttra en replik på engelska. På amerikanska. Precis som Tiina Rosenberg på den där galan, ni minns… Leda skriker “Gottcha, madderfacker…”

  3. Ulf Nygren
    2019-12-22 kl. 15:00

    Mats Loman!
    Ser ditt inlägg och vet vilken tidning du i vanliga fall skriver för: därav din nedlåtande och föraktfulla ton. Jag antar att du själv är Sverigedemokrat och därför skriver klatschiga och populistiska ytligheter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.