I söndags tog jag mig tid att promenera runt i centrala St Petersburg och beskåda alla de självklara sevärdheterna: St Isaakkatedralen, Peter den Store statyn, Admiralitetet, Eremitaget, Generalstabsbyggnaden och Vinterpalatset. De tre sista har alltid vållat mig problem: vad är vad? Jag får återkomma till detta.
Istället vill jag berätta om lördagens promenad norrut längs Nevan, över Peter den Stores bro, till ett av de mer okända sevärdheterna – där allting med St Petersburg började.
Den första svenska fästningen?
Det var kring 1300 som Torgils Knutsson (1260?-1306) – han som grundlagt Viborg 1293 – började uppföra en fästning på en landtunga mellan Neva och floden Ochta, mitt emot Smolnyjinstitutet. Med detta ville han etablera ännu en fästning för att få kontroll över den ryska handeln via Neva. Fästningen döptes till Landskrona.
Inom kort anfölls dock fästningen, troligen av novgoroder. Anfallet misslyckas dock, trots att svenskarna inte satsade tillräckligt med resurser på fästningen. När så novgoroderna anföll igen föll den ganska snart.
Om detta krig mot ”rytzane” kan man läsa utförligt i Erikskrönikan mellan sidorna 76-88. Gå gärna in i originalet. Efter att tag början man begripa, ungefär som om det var danska. Ett par smakprov.
Det första citatet (s. 83-84) beskriver de bristsjukdomar (skörbjugg) som ansatte besättningen vintern 1300-01 där tänderna ramlade ur mun och mjölet ”brann” – kanske p g a jäsning:
Husin waro ny ok miölet war heet
ok urnade sköt [blev snart unket] – thet war them leet –
ok maltit [maltet] laa mykit saman oc bran.
Ther aff fordarffwadis marger man
The fingo tha ena kranka soot,
skörbiugh gör engom manne got.
Swa som the owir bordith satho
ok syntes helbrigda [friska], drukko ok atho,
tha fioldo [föll] thera tänder a bordith nider
– hwat menniskio matte hallas ther vider?
Svenskarna gav upp
”Rytzarna” erövrade fästningen och staden. De överlevande gav sig och gick ut ur fästning och krönikören hoppas att Gud gav deras själar asyl i himmelriket (sid 87-88):
Tha gingo the ut ok gawo sik.
Gud giffwe thera siäl himmerik,
ther tholde dödh upa then wal
ok önke thera jammerlika misfall [olycka],
at them skulle swa illa til handa ga
at hedne skuldo wald ower them faa.
De som inte slagits ihjäl blev fångar och deporterades inåt landet som trälar.
Tha fangane waro skipte [fördelade] ok thet war änt
ok haffwona [ägodelarna] bytta ok husit bränt,
tha foro rytzane alle hem
ok fangana fördo the bort med thöm.
Thet war litith ther bleff obrunnit.
Tessa leedh waar husit vunnit.
Från Landskrona till Nyenskans
Från Landskrona till Nyenskans
Nästa försök att kontrollera den ryska handeln gjordes under 1600-talet av en serie svenska kungar från Karl IX till Karl XII. På samma plats, men nu med namnet Nyenskans sökte man låsa ute ”ryssen” från världshaven: ”Det skall bliva ryssen härefter svårt över denna bäcken [Neva] att hoppa eller springa”, lär Gustav II Adolf ha sagt när han övervintrade där 1615.
Men inte heller detta svenska försök hade några möjligheter att lyckas. Inte ens med tvångsförflyttningar av bönder från Karelen, Savolax eller Sverige kunde man skapa en potential för en framtida storstad. Så under Stora Nordiska kriget föll återigen denna svenska utpost och Peter den Stora kunde ta upp hela idén och grunda sin egen stad.
”Nyenskans” idag
Att det skulle finnas ett minnesmärke på platsen hade jag hört. Men att det skulle bestå av ett litet konstnärligt miniatyrfort med autentiska svenska kanoner kom som en överraskning.
Miniatyren av Nyenskansfortet i hela sin prakt. Byggnaden i bakgrunden är det berömda Smolnyjinstitutet där bland annat Lenin och bolsjevikerna höll till under revolutionen vintern 1917-18.
Bakom miniatyrfortet pågår väldiga byggnadsarbeten och hur det kommer att se ut om några år framgick av en bild på nätet:
Såvitt jag kunde bedöma kommer de nya byggnaderna inte att inkräkta på det lilla Nyenskansfortet. Hoppas bara att de politiska relationerna mellan Ryssland och Sverige inte gör att minnesmärket betraktas som kontroversiellt.
