En oplanerad resa…

arlandabussen

Arlandabussen på stationen i Märsta, dock en igår kväll.

Igår kväll skulle jag delta i ett stort offentligt möte på ABF i Stockholm med Peter Gøtzsche om psykiatrins funktion i våra högt utvecklade västerländska samhällen, övermedicineringen med psykofarmaka, läkemedelsindustrins pådrivande roll…

Men alldeles före Märsta station stannade tåget och i högtalarna meddelades att en människa omkommit framför ett pendeltåg vid Märsta station och att det kunde ta en halvtimme, kanske till och med upp till en timme att komma vidare. Där rök mitt möte.

Istället fick jag en påtaglig illustration av ovanstående samhällsproblem, som blir alltmer mer akut. Människor orkar inte med, klarar inte att reda ut sina liv, saknar tid och goda relationer för att hantera sina kriser – allt oftare klassade som  “psykisk ohälsa” – och vågen av psykofarmaka. Det här leder – i vad som verkligen kan kallas “slutändan” – till att allt fler inte orkar, och alltså – när allt bara är svart – avslutar sina liv på eget initiativ.

Om det här var ett självmord är ännu oklart läste jag i tidningen idag. Men att i suicidalt syfte kliva ut framför tåget är vanligt, det är uppenbart. Det var alltså just det här som mötet på ABF skulle handla om.

Jag blev första halvtimmen sittande med min bok och min mobil. Märkte att jag hade svårt att koncentrera mig på att läsa. Det var svårt att hålla bort tankarna på att en död och trasig människa låg någonstans utanför fönstret alldeles nära oss. Men alla satt där snällt och väntade, tills vidare instängda i vagnen. Ingen sa något, inga samtal uppstod. Lite mummel i mobiler här och där med vänner eller anhöriga om att kvällens planer kanske måste inställas.

Efter lite villrådig väntan, en äcklig grillad med mjöliga strips, så hamnade jag på en buss till Arlanda för att där kunna hitta ett tåg hem till Uppsala. Jag frågade en kvinna om hon trodde jag stod på rätt hållplats för att ta mig till Arlanda. Det visade sig att hon också skulle till Uppsala, så vi kunde följas åt. På den ödsliga Arlandastationen nere i berget tillstötte en annan kvinna som vi kände igen från bussen. Vi började småprata om vad som hänt varpå ett allt mer innehållsrikt och eftertänksamt samtal utspann sig. Det började i självmordet framför tåget och fortsatte om livets svårigheter i allmänhet, psykisk ohälsa, vikten av att ha någon att tala med och lita på, om jobbet – den ena var tågvärd på SJ, den andra jobbade på Akademiska – glädjen med barn och barnbarn, och att man måste våga tala om egna och lyssna på andras svårigheter.

gotzschke

Bokomslag och författaren. Klicka för beställning…

Denna oplanerade och oönskade kväll på allmänna kommunikationer i höstrusket mellan Uppsala och Märsta blev något helt annat än vad jag tänkt mig, men ändå en mycket tydlig illustration till det som var den allvarliga bakgrunden till det missade ABF-möte; vårt samhälles orimligt hårda levnadsbetingelser för allt fler, som inte kan avhjälpas med fler diagnoser och psykofarmaka.

  1 kommentar for “En oplanerad resa…

  1. Dennis Nilsson
    2016-11-24 kl. 6:55

    Tack för att du delade med dig av din upplevelse och erfarenheter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.