”I USA drivs polariseringen från toppen” är rubriken på en lång kulturartikel i DN den 19 juli av Sanna Torén Björling, som är journalist på Dagens Nyheter sedan år 2000. Hon var utrikeskorrespondent med bas i Washington 2013 till 2017. 2020 utkom hon med boken Allt vi har gemensamt – En berättelse om vänskap och ett delat USA. Jag har inte läst den, men jag förstår att hon är en USA-kännare av rang.
Hennes stora kulturartikel resonerar om polariseringens drivkrafter och koncentrerar sig på enskilda politikers attityder och handlingar med dagens huvudpersoner som fokus. Hon skriver:
”… den politiska polariseringen stimuleras inte, som man kan tro, i första hand genom ett tryck underifrån, utan från toppen. Valsystemet gynnar extrema politiker, men gör det hart när omöjligt för nya partier eller oberoende kandidater att få inflytande.”
Jag är säker på att detta inte stämmer. Jo, valsystemet har stora brister, men polariseringen nu har absolut sin grund i ett uppdämt missnöje underifrån med ett Washington-etablissemang som sedan 1990-talet bedrivit en extremt ”nyliberal (-konservativ)” och krigisk politik, som slukat nästan alla resurser till krig utomlands, som USA dessutom nesligen förlorat. Dagens polariserade politiska klimat är med säkerhet en produkt av stort tryck underifrån.
Det lustiga är också att en klok och kunnig skribent som Björling inte ser detta, och att utvecklingen i USA faktiskt är parallell med utvecklingen i Europa inklusive i Sverige. Men hon jobbar på Sveriges mest prestigefyllda tidning, där precis samma oförmåga – som det amerikanska etablissemangets, att se de grundläggande orsakerna – där sitter i väggarna. Det skymmer sikten för varför Åkesson vunnit politisk terräng i Sverige, le Pen i Frankrike, AfD och Wagenknecht i Tyskland, Meloni i Italien, Orban i Ungern, Fico i Slovakien och kaoset i Storbritannien, alltså av samma tryck som det i USA. Det tar sig lite olika uttryck i de olika länderna, men grundorsaken är densamma.
Sanna T Björling och alla i hennes omgivning styrs av ideologiskt USA-rotade känslor för vad de ser som mänskligt och demokratiskt. Vad de däremot inte ser är att dessa känslor orsakat deras egna länder enorma ekonomiska bekymmer (NordStream, avindustrialisering, inflation…), triggat igång ett storkrig i Europa med 100.000-tals döda och en allt mer missnöjd folkmajoritet. De ser alltså inte detta samband. Dessa bekymmer är smällar man får ta tycks de mena. Men politik är det möjligas konst, som Bismarck lär ha sagt. I alla fall mer än ideologier och känslor.
Hennes artikel är just en (opolitisk) kulturartikel, som inte lyckas tränga på djupet, i en värld där förståelsen av politikens nödvändighet, för att få grepp om utvecklingen i USA, Europa och världen, är helt avgörande. Det är skillnaden på t ex Macron och Orban. En politisk (fredlig) lösning på kriget och kriserna är vad som krävs. Någon ideologisk lösning finns inte.
Det är Marie Antoinette-syndromet; ser man inte människornas ekonomiska problem så finns de inte. Trots allt som skrivits det senaste decennierna om hur de ekonomiska klyftorna ökat. De har väl inte varit så här stora sedan innan första världskriget om jag inte minns fel.
Och detta skrevs väl innan Covid har jag för mig. Sedan dess har ju de statliga bidragen främst skapat ännu mer rikedom hos de förmögna. Den engelske valutahandlaren från arbetarklassen Gary Stevenson förklarar väldigt bra vad detta lett till i UK på sin Youtube-kanal Gary’s economics.
Lägg till detta den rävsax som USA sitter i, där den tillverkande industrin försvunnit och krigsmaterielindustrin är en betydande arbetsgivare i varje stat, så har väl inte USA råd att skapa fred. Ingen politiker kan rösta för att minska den militära budgeten utan att själv bli bortröstad av sina väljare som ser sina jobb försvinna. En destruktiv spiral.
Detta, och mycket annat, beskrivs väldigt bra av Frida Stranne och Trita Parsi i Loungepodden #188 där de pratar om sin bok Illusionen om den amerikanska freden.
De talar även om hur USA:s krig orsakat de flyktingvågor i Europa som gynnat framväxten av högerextrema krafter. Klyftan mellan etablissemanget och människornas vardag riskerar att leda till något riktigt otrevligt.
Poddavsnittet avslutas med en beskrivning av hur de amerikanska statstjänstemännen inte har tid att skriva lagar längre, så de lobbyister som får bifall får själv formulera lagförslagen. Helt bisarrt.