En partigunstling och social reformvän

För nästan fyra år sedan skev Mats Parner en artikel om Moskvaprocesserna på 1930-talet. Efter den fördes en diskussion. Han återkommer nu med en fördjupning i ämnet om Bucharin – ’den siste bolsjeviken’ eller ’den förste reformkommunisten’ – och dennes speciella öde.







I början av 1937, då Josef Stalins massterror redan etablerats, skrev en av hans fängslade opponenter ett öppet brev till ”en kommande generation av ledare” i den illa plågade sovjetstaten. Särskilt vände sig avsändaren i sitt memorandum till dem:

”… vilkas historiska mission kommer att innefatta skyldigheten att riva sönder det fruktansvärda hölje av brott, som i denna ohyggliga tid växer sig allt mäktigare och likt en flammande låga förkväver vårt parti. I dessa dagar, kanske de sista i mitt liv, är jag säker på att historiens filter oundvikligen ska sopa undan all den gyttja och all den dy som har vräkts över mig / … /.

Någon förrädare har jag aldrig varit. Därför vädjar jag nu ihärdigt till en ny, ung och ärlig generation av ledare att en dag offentliggöra innehållet i denna skrivelse vid ett partiplenum i det uttalade syftet att frikänna mig en gång för alla.”

De citerade tiraderna skrevs av Nikolaj Ivanovitj Bucharin. De återges i den levnadsteckning som hans äkta hälft, Anna Larina, gav ut drygt 50 år senare och som också finns på svenska: I minnets labyrinter – Ett liv i skuggan av Stalin (Natur & Kultur).

Bucharin var en högt skattad ekonom, filosof och marxistisk teoretiker. Han tillhörde Lenins elitgarde, blev med rätta känd som ”hela kommunistpartiets favorit”, krossades senare av Stalin och avrättades som spion den 15 mars 1938 efter den sista av de stora skenprocesserna i Moskva. Likt en galen hund togs han av daga med nackskott i en mörk källarvåning, precis som tiotusentals andra oskyldiga. Efter sin död har Nikolaj Ivanovitj kallats ’den siste bolsjeviken’ men även ’den förste reformkommunisten’ och gjorde otvivelaktigt skäl för bägge epiteten. I praktiken var han Sovjetunionens högste styresman under perioden 1924–1927/28.

Med det olycksbådande mordet på Sergej Kirov, den uppburne partibossen i Leningrad som tippades bli Josef Stalins efterträdare, hade Den stora terrorns epok inletts. Året var 1934, månaden december (1/12), veckodagen en lördag och av vaktpersonalen i det i normala fall så välbevakade Smolnij fanns inga som helst spår. Mördaren, som använt revolver, hette Nikolajev och var medlem i bolsjevikernas ungdomsförbund. Vem som var revolvermannens uppdragsgivare har tyvärr aldrig blivit klarlagt, men vi kan inte utesluta att han var en f d teologistudent som nu tog skydd bakom Kremls murar och hade justerat sitt täcknamn från ”Koba” till Stålmannen (Stalin). Dock vet vi inte med säkerhet.

Veckan efter dådet i Smolnij oskadliggjordes hela 104 människor, samtliga anklagade för delaktighet i ’mordhärvan’. De kommande åren internerades sedan både partimedlemmar och åtskilliga andra i en utsträckning som rent intellektuellt är omöjlig att få grepp om. Vid 1936 års utgång återfanns vid pass fem miljoner Sovjetmedborgare i fängelser eller i arbetsläger. Bara två år senare hade de fått sällskap av ytterligare några miljoner. Uppgifterna är av lätt insedda skäl osäkra och bör inte tas för gott. Fem plus två miljoner torde dock vara minimi- och inte maximisiffror.

Djup fruktan, panisk ångest, ständig misstänksamhet, dagliga provokationer och nattliga kränkningar blev otaliga människors lott i den unga sovjetstaten.

Till saken hör att en liknande process av massivt övervåld inletts också i 1930-talets Nazityskland. ”De långa knivarnas natt” och tillslaget mot Ernst Röhm sommaren 1934 fick sin direkta parallell i mordet på Sergej Kirov närmare sex månader senare. Stalinism och nazism är ytterligheter som berör varann, men nationalsocialism och stalinism kan dessutom uppfattas som exempel på symmetriska fenomen. Likheterna mellan de två är slående på en rad olika områden.

Terrorn kulminerade med de stora rättegångarna i Moskva 1936, 1937 och 1938 som topparna på tre enorma isberg. I dessa tre processer dömdes mängder av gamla aktivister, krigare och trotjänare från bolsjevismens ungdomsår till döden: Zinovjev, Kamenev, Miljutin, Rykov, Lomov, Krestinskij, Sulimov, Pjatakov, Muralov, Serebjakov och så vidare i all oändlighet. En av de huvudanklagade, Lev Davidovitj Trotskij, befann sig på flykt men expedierades av en Stalinagent med vidhängande ishacka i Mexiko C i augusti 1940.

Hela partiets favorit, Nikolaj Bucharin, offrades som sagt i mars 1938 i den sista av skådeprocesserna, anklagad för spioneri och för sin outtröttliga strävan att ”återupprätta kapitalismen”. Åtalspunkter av detta verklighetsfrämmande slag var gängse och möjliggjordes av det rådande samhällsklimatet. Men för att i viss mån tillfredsställa kritiska opinioner, framför allt utomlands, excellerade man obekymrat i juridiska reptrick av typen ”objektiv skuld” i rättssalarna. Att pådyvla Bucharin et co en fullt avsiktlig och medveten strävan att restaurera kapitalismen lät sig trots allt inte göras utan vidare. Därför hette det att Bucharins politik ”objektivt sett” skulle leda till det gamla Tsarrysslands återkomst.

Detta objektiva seende är ett nyckelbegrepp och ett konstitutivt element i stalinismen. I Natt klockan 12 på dagen (A & K, 1974), den f d kommunisten Arthur Koestlers skarpsinniga roman, bestås läsaren med en djuppsykologisk analys av Moskvarättegångarna. Den boken är värd ett ingående studium.

Med Nikolaj Ivanovitjs död hade terrorn nått sin kulmen. Bolsjevikpartiet var i ordrätt mening ett helt annat än tidigare. Blott två procent av ombuden i 1939 års partikongress hade tagit del i den närmast föregående kongressen, 1934 års. I mellanperioden hade de resterande 98 procenten av delegaterna bragts om livet, rensats ut eller på olika sätt försatts ur stridbart skick.

Målet för Bucharin och Stalin var ett och detsamma – socialismen. Men socialismen i Ryssland måste, insåg den förre, byggas på frivillig grund och under mänskliga hänsynstaganden. Stalin ville annat…

När Michail Gorbatjov steg in på 1980-talets Sovjet-scen med glasnost, perestrojka, demokratizatsija och hela paketet slöts cirkeln. På 100-årsdagen av sin födelse rentvåddes Bucharin av just Gorbatjov.

Ingenting står skrivet i stjärnorna: 1930-talet hade kunnat bli ett annat och lyckligare decennium!

  11 kommentarer for “En partigunstling och social reformvän

  1. Mats Larsson
    2019-01-10 kl. 10:09

    Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något som jag skulle uppfatta som den definitiva Stalin-biografin, men efter att ha läst en bra bit av andra delen av Stephen Kotkins biografi Stalin: Waiting for Hitler, 1929–1941″, så är jag beredd att ändra uppfattning.

    “Kotkins böcker om Stalin lär sammantagna bli den definitiva Stalin-biografin för några generationer framåt.”

    Citationstecknen beror på att det inte är jag som säger det, utan Anders Björnsson.

    https://www.dixikon.se/kotkin-stalin/

    Vad gäller ett av ämnena för Mats Parnes gästblogg, mordet på Kirov, så är Kotkins bestämda uppfattning att Stalin inte låg bakom mordet på Kirov, en slutsats han kommer till efter en mycket detaljerad och i mina ögon övertygande genomgång.

    Jag kan bara rekommendera läsning av Anders Björnssons anmälningar, och för den som har tid (vi talar om “tegelstenar”!), läsning av Kotkins böcker.

  2. Bertil Carlman
    2019-01-10 kl. 11:50

    ”hela kommunistpartiets favorit” är en av ett par skrivningar som minskar stringensen i MP:s inlägg. Varifrån kommer det påståendet? Populär, betrodd, anlitad etc. går an, men vem har kunnat utröna att han var favorit?

  3. Arne Nilsson
    2019-01-10 kl. 12:12

    De våldsamma klassmotsättningarna, byråkratklassen mot arbetarklassen, som slår in i det korrupta kommunistpartiet är den grundläggande förklaringen till den stora terrorn i Sovjetunionen på 1930-talet. Detta kan preciseras på följande sätt:
    1. En härskande klass, byråkratklasen, slår vakt om sin privilegier.
    2. Maktkamp inom den härskande klassen.
    3. Bolsjevikerna såg sig själva som en elit, förtrupp, som visste bäst även om man var i minoritet. Den härskande fraktioner inom partiet visste allra bäst.
    4. Bolsjevikerna ansåg att våldet var en naturlig del av kampen.
    Bolsjevikernas erfarenheterna från illegaliteten före maktövertagandet 1917 och inbördeskriget efter maktövertagandet bidrog till att lyfta fram våldet som en metod att lösa motsättningar och därmed förpassades mer demokratiska metoder till garderoben.
    5. I Sovjetunionen saknades grundläggande demokratiska fri- och rättigheter vilket medförde att det saknades förutsättningar för demokratiska diskussioner och beslut.

  4. Lennart Odström
    2019-01-10 kl. 17:27

    Varför inte använda fakta, fanns inga miljoner fängslade i Gulag. Hittepå.

  5. Anders Persson
    2019-01-10 kl. 18:24

    Lennart Samuelson har en understreckare i SvD 24 januari 2011 om Kirovmordet där han betvivlar Stalins skuld. Han lägger också ett ord för “den svenske slavisten och chefredaktören på Dagens Nyheter Anton Karlgren” som i sin “stora och oförtjänt bortglömda” Stalinbiografi från 1940 resonerade om att dådet sannolikt utförts av en ensam vettvilling. Anton Karlgren har denna sajts läsare mött tidigare.

  6. Sven-Eric Holmström
    2019-01-10 kl. 20:48

    Den här artikeln innehåller en hel del av de vanliga skrönorna som kan avfärdas med hänvisning till senare års forskning. För det första var det inte frågan om “Stalins terror” utan Jezhovs terror, d v s NKDV-chefen Nikolaj Jezhovs försök att så hat mot regimen för att själva kunna ta makten. Detta i maskopi med lokala partiledare.

    Vad gäller Moskva-processerna så är det något som jag själv studerat i snart 15 år. Följande gäller: 1. De åtalade erkände sig i varierande grad skyldiga. 2. Det finns inga som helst bevis att dessa erkännanden på något vis skulle vara framtvingade. 3. Det finns annan icke-sovjetisk bevisning (bl a från tyskt och japanskt håll). De åtalade var skyldiga till åtminstone det som de erkände sig skyldiga till. Däremot var det några av dem som ljög för domstolen för att skydda andra konspiratörer.

  7. Sven-Eric Holmström
    2019-01-10 kl. 20:51

    Påståendet att Stalin skulle ha legat bakom mordet på Kirov är avfärdat även av antikommunistiska historiker numera. Flera undersökningskommissioner under Chrusjtjov och Gorbatjov kunde inte hitta tillstymmelse till bevis för att Stalin skulle ha varit hjärnan bakom mordet. Detta trots att de verkligen letade.

    Det här synsättet har på senare tid fått ge efter för synsättet att mördaren Nikolajev agerade på egen hand, en s k “lone gunman”. Inte heller det håller streck. Den bevisning som finns idag visar att Kirov mördades av en zinovjevistisk oppositionsgrupp där Nikolajev själv ingick.

  8. Sven-Eric Holmström
    2019-01-10 kl. 21:27

    I likhet med andra åtalade var Bucharin skyldig till det han erkände sig skyldig till. Bucharin arresterades i slutet av februari 1937, men det dröjde till början av juni innan han erkände. Det sannolika är att han då fått vetskap om att NKVD sprängt militärgruppen med Tuchatjevskij i spetsen och insett att allt hopp var ute. Det finns även oberoende bevisning att han förespråkade mord på Stalin för att ta makten. Bucharin kände till att NKVD-chefen Jezhov var en av medkonspiratörerna men höll tyst om det. Om Bucharin hade avslöjat Jezhov hade säkerligen många av de hundratusentals oskyldiga som fick sätta livet till kunnat räddas. Det är ingen överdrift att säga att Bucharin hade blod på sina händer! Det finns tecken på att Jezhov lovat både Bucharin, Rykov och Jagoda att de inte skulle avrättas om de underlät att avslöja honom. Men Jezhov lurade dem.

  9. Bertil Carlman
    2019-01-10 kl. 22:12

    “1930-talet hade kunnat bli ett annat och lyckligare decennium!” Om inte? Ju mer jag tänker på Mats P:s artikel desto mer fundersam blir jag!

  10. Anders Persson
    2019-01-11 kl. 9:51

    I sin mycket läsvärda och innehållsrika bok “Ryska posten” från 1985 ger Hans Björkengren, efter grundliga arkivstudier, en helt annan bild av Bucharin.

    Bucharin kom till Sverige i augusti 1915 och arresterades i mars 1916. Andra ryska revolutionärer som greps av svenska polisen avslöjade inga namn och röjde inga partihemligheter. Så icke Bucharin. På sidorna 191-93 berättar Björkegren hur Bucharin inte bara avslöjade “alla väsentliga partihemligheter” utan också alla politiskt aktiva han träffat, inte bara ryssar. När Bucharin anhölls satt Zäta Höglund anhållen som misstänkt för landsförräderi, bla. för samröre med Bucharin. När nu Bucharin i förhören bekräftade detta samröre var det liktydigt med angiveri, skriver Björkengren. Han sammanfattar:

    “Man kan sannerligen undra om Bucharin skulle ha kunnat bli en av det sovjetiska bolsjevikpartiets och den internationella kommuniströrelsens mest fram framstående figurer om Lenin känt till innehållet i den svenska Polisbyåns dokument.”

  11. Tord Lundgren
    2019-01-15 kl. 9:09

    Varför skulle inte Sovjetunionen, som andra europeiska länder, ha haft sina quislingar och femtekolonnare under 1930-talet? Förbindelserna mellan Tyskland och Sovjet var sedan Rapallofördragets ingående 1922 ganska omfattande. – Det gemensamma hos de anklagande är deras uppgivenhet, nederlagsanda. De uppfattade nazismens framväxt och styrka som något omöjligt för Sovjetunionen att bemöta och besegra. De såg det klokaste vara att göra eftergifter eller rent av ge upp, börja återinföra kapitalismen. Och varför försvarade de sig inte? Hade de kanske genom tidigare vittnesuppgifter, konfrontationer blivit så överbevisade att det var meningslöst att neka?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.