Birgitta Birgersdotter som Hermann Rode framställde henne på ett altarskåp i Salems kyrka i slutet av 1400-talet. (Bild: Wikipedia)

nder åtskilliga år på 1300-talet dominerades svensk politik och svenskt kulturliv av en själsfin kvinna med väldiga röstresurser och aristokratiska maner. Hon var kristnad till Birgitta, dotter till lagmannen Birger Persson i Uppland och bar som vuxen den officiella titeln ”Furstinnan av Närke”. I sin egenskap av Kristi brud ställde hon vår dåvarande kungafamilj vid skampålen, fördömde helvetets arrendatorer och omformade metropolen Vadstena till en av norra Europas andliga hjärtpunkter. På kuppen – och tack vare den helgongloria som förärades henne i oktober 1391 – blev hon efter sitt frånfälle Sveriges internationellt mest kända personlighet alla kategorier.

Vad vet vi med säkerhet om människan Birgitta och hennes gärning?

Bland annat känner vi till att hon var betydligt större i orden än på jorden. Från hjässan till fotabjället mätte hon bara 154–156 cm, och i slutet av sitt liv drabbades hon av svår hälta efter ett felbehandlat lårbensbrott. Ändå begav hon sig till Jerusalem som pilgrim och uppsökte Jesu grav så sent som 1372, året före sin död.

Enligt tidens sed förenade Birgitta redan som 13-åring sitt öde med den fyra år äldre Ulf Gudmarsson, sedermera riksråd och en framstående man i staten med Närke som eget revir. Hela åtta barn föddes i äktenskapet under cirka två decennier, 1319–38, och beredde föräldrarna både glädje (Katarina och Birger) och sorg i övermått (lebemannen och vivören Karl).

Ganska många har stämplat husfrun på Ulfåsa i Östergötland som en typisk maktmänniska. Av Verner von Heidenstam skälldes hon för ”ragata”, medan August Strindberg inte oväntat har beskrivit henne som en oförbätterlig ”emancipations- och satkärring”. Det faktum att hon ärvde både gods och gröna skogar av sin far, lagmannen Birger, gjorde hennes position än starkare vid förhandlingsborden. Livet igenom kom hon att stödja de stormannakretsar till vilka hon själv ledde sitt ursprung.

Som delägare i flera av Sveriges in- och utrikes affärer hade Birgitta exklusiv tillgång till ett påfallande effektivt vapen – sina religiösa uppenbarelser. Antalet blev med tiden hela 700. Alla dessa gudomliga ingivelser, Revelationes, tecknades ner av dåtida krönikörer på både latin och svenska. De klentrogna har påpekat att Birgitta i praktiken lät sig ryckas hän och inspireras av Gud, närhelst hon ville göra ett taktiskt utspel eller en strategisk markering. I nästa stund kunde hon torgföra sina uppfattningar med jordiskt och himmelskt mandat i skön förening. Hon betraktade sig själv som ett verktyg i sin skapares händer och som pålitlig mellanhand för Den högstes vilja.

Det har onekligen sitt intresse att Birgittas uppenbarelser är av ganska sent datum. Först efter maken Ulfs plötsliga död i februari 1344 blev hon, som 40-årig riksrådsänka, medveten om Guds sanna vilja i ständigt återkommande kommunikéer från ovan. Vanligen tjänstgjorde Kristus själv eller ”Den heliga jungfrun” – dvs en obefläckad Maria – som budbärare och himmelska sanningsvittnen.

Även för de hätska angreppen på Sveriges dåvarande konung Magnus Eriksson, vars avlägsna släkting hon var, är Birgitta vida känd (och ökänd). I årtionden kännetecknades förhållandet mellan Kristi brud och majestätet av sämja och ömsesidig respekt med den förra som kärkommen besökare vid kungliga hovet i rollen som drottningens allt-i-allo. Det mesta andades frid. Birgitta hade intalat sig att Magnus regerade med gudomlig fullmakt som härskare av ”Guds nåde”. Men efter konungens resursslukande krigsäventyr i österled – korståget mot ryssarna – intog Birgitta successivt en alltmer kritisk attityd till Magnus. Denne var uppenbarligen inte Guds egenhändigt utvalde.

I nästa led ondgjorde sig Birgitta över monarkens sexuella perversioner, således över hans reella eller fiktiva homosexualitet. ”Vi har något att säga eder som rör eder själs frälsning”, inhämtar man i en av uppenbarelserna där jungfru Maria, som så ofta, för ordet. ”Det säges att I bedriven otukt med andra män emot naturens ordning”, heter det salvelsefullt i nästa sekvens. I påföljande stycke brännmärker jungfrun Magnus ”slemma leverne, vid vilket alla stygges”. Hon antyder rent av detta ”leverne” är en bidragande orsak till digerdödens härjningar land och rike runt.

Angreppen kom, väl att märka, under Birgittas vistelse i det eviga Rom, följaktligen på behörig distans från pesthärden i Sverige.

Fru Birgersdotter var en motsägelsefull gestalt. I rollen som politisk aktör och talesperson för allsköns stormannaskikt uppträdde hon ofta självsvåldigt, beskäftigt och med glorian på sned. På dessa arenor finns all anledning att gå Heidenstam och Strindberg tillmötes. Men Birgittas egenskaper var också av annan art. Inte olik en sentida slumsyster gjorde hon behjärtansvärda insatser i både helg och söcken för tillvarons blottställda, sjuka, utarmade och hjälplösa med en iver, som i brist på jämförelser måste betecknas som gudabenådad. Slående är att hon aldrig försköt de kvinnor som ansågs ”fallna”; också för dessa de mest begabbade existerade en frälsningens väg.

Utan en militant och fördömande Birgitta hade troligtvis hennes mer saktmodiga och innerliga väsen inte kunnat göra sig gällande i samma utsträckning som nu blev fallet. Hennes båda karaktärer – eller hennes två uppenbarelseformer, om man så vill – betingade ömsesidigt varandra.

Under sin tjugofem år långa sejour nere i Italien uppehöll sig Birgitta till en början i kardinalspalatset i Rom, men flyttade snart till Piazza Farnese invid Tibern, där Casa di Santa Brigida – Birgittiner-klostret – nu ligger.

Hennes residens togs omsider i besittning av den herostratiskt ryktbare Hemming Gadh, som är en av de mest fängslande gestalterna i vår svenska historia. Gadh, från början smålänning med prästtjänst i Linköping, logerade vid Piazza Farnese åren 1481–99 som ambassadör och som Sten Sture den äldres förtrogne. Det kanske viktigaste av Gadhs alla uppdrag var att påskynda saligförklaringen av Katarina, känd som den heliga Birgittas älsklingsdotter. I detta värv lyckades Gadh till alla delar. Även ”Ingrid av Skänninge” förklarades salig under Hemming Gadhs ambitiösa tjänsteutövning vid den påvliga kurian. Senare i livet blev denne okuvlige smålänning teologie doktor i kyrkorätt, biskop i Linköping, dugande fältherre, en av Gustav Vasas lärare – samt nära vän till den misskände påven Alexander VI Borgia.

Såväl den sistnämnde som riksföreståndaren Sten Sture gick ur tiden 1503. Gadhs eget huvud föll för bödelssvärdet en kulen decemberdag år 1520 i södra Finland, men det är en annan historia (som nog får anstå till ett senare tillfälle).

Efterträdaren till Hemming Gadh i Birgitta-palatset vid Piazza Farnese och kurian i Rom blev, märkligt att berätta, precis lika stridbar som biskop i Linköpings stift i tidernas fullbordan. Han skrev sig Brask, Hans Brask, allom bekant som upphovsmannen till den famösa Brasklappen 1517: ”härtill är jag nödd och tvungen”. Genom att i sigillet skriva ner den harangen, som dock aldrig kunnat verifieras, undgick han att halshuggas i Stockholms blodbad – åtminstone enligt vad som påstås.

På Birgittas tid och även långt senare uppfattades livet här i världen som en enda utdragen tentamen med Vår herre i rollen som förhörsledare och Djävulen som exklusivt ansvarig för kurslitteraturen. Att leva under sådana villkor måste ha varit tungt; det vilade ett enormt tryck över människors bröst.

Vi som håller till på jorden i dag gör klokt i att begrunda de skiftande livsbetingelserna.

Föregående artikelMARGARETA ZETTERSTRÖM: ”POLITISK VÅNDA”
Nästa artikelMARGARETA ZETTERSTRÖMS M FL KRITIK…
Mats Parner
Mats Parner är pensionerad matematiklärare, skribent, motinslöpare och bosatt i Karlstad.

3 KOMMENTARER

  1. Mats P!
    Du skriver: ”De klentrogna har påpekat att Birgitta i praktiken lät sig ryckas hän och inspireras av Gud, närhelst hon ville göra ett taktiskt utspel eller en strategisk markering.” Det är ett knep som inte förlorat sin användbarhet.

    Det påminner nämligen om Theresa Mays nyliga, och Tony Blairs tidigare ”uppenbarelser”, i brittiska parlamentet. När sedan Blairs ”uppenbarelser” avslöjades som inte med verkligheten överensstämmande, och han avgick, sades det till hans försvar att ”han var djupt övertygad om deras sanning” – så han ljög inte!

  2. Anders Persson!
    Att en allvarligt syftande artikel om Birgitta Birgersdotter, av de flesta känd som Heliga Birgitta, leder till att du mobiliserar både Theresa May och Tony Blair ter sig onekligen märkligt. Varför inte hålla sig till ämnet?

    Efter giftmordförsöket i engelska Salisbury den 4 mars i år har mer än tjugo länder valt att utvisa ryska diplomater, sammanlagt drygt 130 stycken, utan att minsta bevis har offentliggjorts för att Ryssland skulle ligga bakom det som hände. Det betyder inte nödvändigtvis att bevis saknas. Men de kan ju vara av den arten att enskilda individer tenderar att ligga ganska så risigt till i samma stund som man i klartext avslöjar att det var ryska staten, alt. ”fria entreprenörer” med ryss-kopplingar, som agerade i Salisbury. Jag säger inte att det är så – bara att det KAN vara så.

    I min värld är det orimligt att mer än tjugo länder på det tydliga vis som nu sker attackerar Ryssland för folkrättsbrott på pin kiv – eller för att man går i USA:s ledband.

  3. Mats P!
    Jag uppskattade verkligen din allvarligt syftande artikel, i synnerhet som jag under läsningen insåg det tidsmässigt obundna i Birgittas taktik, d v s samma som används idag, inte bara av Blair och May: med opinionen på sin sida anklagas någon för något och måste sedan, inför opinionen, inte inför någon domstol, bevisa att man är oskyldig.

    SVT hade 28.3 en bra genomgång. Någon annanstans har jag läst en analys av Theresa Mays anklagelser som, vägda på diplomatisk guldvåg, egentligen inte pekar ut Ryssland direkt, men lätt kan ”missförstås” av media på så sätt.

    Amerikanska diplomater är inte berömda för att vara speciellt ”diplomatiska” så jag, för att citera May, anser det ”högst troligt” att de utövat press på länder om inte entusiastiskt slutit upp i fördömandet.

    Det är signifikativt, tycker jag, att Sverige, efter samråd med Finland, bara utvisar en (1) ryss. Symbolisk diplomatisk gest?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.