Jan Myrdal har åter ”begått en publicering på fel plats (Nya Tider)” av en 19 år gammal principiell text om vikten av försvaret för yttrande- och tryckfriheten. Den fick i Nya Tider en redaktionell ingress enligt följande:
”Dagens liberaler och socialister porträtterar sig gärna som yttrandefrihetens förkämpar, men i praktiken gäller det bara sådana åsikter som de själva ställer sig bakom. Om någon tycker annorlunda ropar de på förbud, som exemplet med Nya Tider och Bokmässan. När det gäller verklig yttrandefrihet har det genom åren varit ytterst få som försvarat den, skriver veckans debattör Jan Myrdal.”
Följande nya inledning har tillfogats av författaren:
”Den pågående svenska debatten mot Nya Tider är dålig och farlig. Det skriver jag inte för att Nya Tider vore ”min tidning”. En del av det som där skrivs är jag överens med. Annat inte. Uttryck det på klarspråk. Då Nya Tider är en mindre tidning än Dagens Nyheter finns det på en vecka långt mer i Dagens Nyheter jag finner falskt, dumt och förkastligt än i Nya Tider. Det är bara att ta fram en veckas Dagens Nyheter och ett veckoexemplar av Nya Tider, stryka för med rödpenna och sedan jämföra antalet texter och deras utrymme av sådant jag anser mig kunna belägga som fel och falskt. Men det innebär inte att jag anser att Dagens Nyheter bör avskaffas eller stängas ute från det allmänna samtalet.
Nogav. Detta publicerade jag i FiB-juristernas Tidskrift för Folkets Rättigheter för 21 år sedan, nr 1-2, 1998. Det gäller än.”
Här nu den gamla artikeln i diskussionen, som alltså fördes redan 1998.
Att publicera sig i Nya Tider är varken olagligt eller ”fel”. Det ligger till precis så som Myrdal säger. Han säger det ju bäst själv. Om man vill försvara yttrande- och tryckfrihet så får man tåla att inte alla gillar hur och var man publicerar sig. Ganska lätt att förstå, om man tänker efter.
En annan sak är förstås att en och annan blir upprörd, men det får man ta. Att t ex Clarté, som är glada att inte ha Myrdal i sina led, nu blir ännu gladare och får ”rätt” i sin analys får man också leva med. Något roligt måste de få ha. Alla kan inte vara nöjda. Vill f ö starkt rekommendera Pål Steigans nya bok Steigans lille röde. Ford förlag. post@fordforlag.no ISBN 978-82-93512-01-1. Hjälper oss förstå vår ganska snåriga tid.
”Men det innebär inte att jag anser att Dagens Nyheter bör avskaffas eller stängas ute från det allmänna samtalet [sic].”
Jag har svårt att tro att JM skrivit så. Det torde fattas ett ”inte”.
Mats L! Tack för närläsning. Fel avskrivet av mig…
Jag fastnade för stycket där JM relaterar sovjetiska intellektuella som hävdade att Hitler segrat 1933 därför att det varit för stor yttrandefrihet i Tyskland. Och sedan återklangen på Voksenåsen 1997.
Varför? Jo, därför debattörerna på Voksenåren såg det hela idealistiskt-intellektuellt, som en kamp mellan idéer. Att nazisterna banade sig fram berodde inte bara på skicklig propaganda utan också på att de använde våld, t ex genom att sabotera möten och skrämma meningsmotståndare. Mot detta skulle Weimarrepubliken ha ingripit. I den mån den svenska extremhögern nöjer sig med att föra fram sina åsikter har de laglig rätt, men när de, som redan skett, hotar meningsmotståndare med repressalier eller fysiskt våld ska de klämmas åt.
Nazisternas användning av våld var avgörande för att utrota motståndet. Deras införande av nazisthälsningen för att välja ut sina offer var genial. Att läsa Mein Kampf är lärorikt.
De idag stora satsningarna på att sprida osanningar och lögner för att polarisera och sprida hat är i linje med lärdomarna.