En produktiv solitär

thomas-nydahl

Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö och numera bosatt i Kristianstad, har en verkslista på om jag räknat rätt femtio poster. Det är skönlitteratur, poesi och politiskt/kulturella betraktelser från 1974 och framåt. I början med klar vänsterprofil, idag ofta … kanske ‘dyster’ är ordet? Det finns vissa likheter mellan honom och ett par andra yngre förmågor, Birro och Omar. De har sparkats ut ur ”åsiktskorridoren” på grund av olämpliga åsikter. Omar var islamist, Nydahl och Birro anti-islamister. Nydahl har också skrivit en del om västerlandets förfall och nya högerströmningar, vilket knappast ger godkänt på de finare kulturredaktionerna vad det verkar.

Men Birro är åtminstone åter inne i den kristna gemenskapen och Omar verkar ha slingrat sig tillbaka in i ”korridoren” igen. Samma öppning har inte beviljats Nydahl av kultureliten, han är ute helt som det verkar. Kanske det beror av att han inte kunnat knyta sig till eller bygga stödgrupper på senare år. I det individualistiska liberala samhället är man såld om man inte har stödgrupper (vilket ju låter som en motsägelse, men hårdhänt kollektivism kan nog ses som en del av den liberala friheten idag … ”friheten?”). Nydahl verkar helt enkelt inte vara den typen som klarar av att arbeta långsiktigt politiskt i en grupp som kan ha synpunkter på vad han skall tycka om det ena eller andra. När han vill ge ut böcker får han göra det helt på egen hand numera, utan några förväntningar på reaktioner i media (förutom från några bloggare). I det här blogginlägget beskriver han en del av sin aktuella situation.

Här kommer dock ett recensionsförsök av Nydahls senaste bok. Den blir inte den sista vad jag förstår. Det är svårt att få stopp på gamla författare när de väl kommit igång.

****

Du kanske minns tiden för bortåt 25 år sedan? Sovjet avvecklades, det kalla kriget var slut, man kunde se en framtid av fred … Vi som är lite äldre minns en era när hotet om kärnvapenkriget som kunde förgöra mänskligheten var med oss varje dag. Ibland lite grann, ibland mycket. Men nu skulle det bli bättre.

Fast jag kände en viss undran redan då. Började inte världen att se ut som före det första världskriget? År 1900 hade en internationell koalition spöat upp det uppkäftiga Kina, 90 år senare var det en annan internationell koalition som spöade upp Irak. Koalitionen av år 1900 brakade samman i storkriget 1914 efter några års mindre krig på Balkan och konflikter om kolonier och intressesfärer. Under 1990­-talet var det åter krig på Balkan, orsakade av lokal nationalism och stormaktsinblandning. Och så var det Irak igen, sedan Libyen, Syrien, Ukraina och evighetskonflikter i Palestina och annorstädes.

thomas-nydahl-antecknat-bokNu har Thomas Nydahl publicerat en bok med tankar om denna nya kris­ och krigstid, med ”anteckningar” från juli till september 2014 – Antecknat i krigstid. Den lär du inte hitta i vanliga bokhandlar. Den som är intresserad bör i stället gå in på Thomas Nydahls hemsida för att hämta mer upplysningar och kanske lägga en beställning. Han presenterar boken så här:

I en frihetlig anda har jag skrivit denna bok utifrån det gångna årets alla konfrontationer, i Europa och i Mellanöstern. Jag berättar om Islamiska statens våldsamma angrepp på civila, och går in i det som skett alltsedan Majdan­protesterna i Ukraina fram till Rysslands annektering av Krim och den dramatiska nedskjutningen av ett civilt passagerarplan. Men jag resonerar också kring Israel, sionismen och landets olösta konflikt med palestinierna och deras företrädare, från de sekulära nationalisterna i Ramallah till de islamistiska despoterna i Gaza.

Antecknandet kan ses som ett sätt att försöka få ordning på en kaotisk värld. Samtidigt finns ju uppenbara svårigheter. Skriver man av hela tillvaron tappas lätt översikten i ett hav av detaljer. Beskrivs bara de stora linjerna tappas mindre sammanhang som dock i vissa lägen kan bli väldigt viktiga. Metoden att lösa den motsättningen kan vara att ta upp någon smärre detalj i det stora och anta att just denna (kanske ett enskilt människoöde) ändå ger nyckeln till vad som sker i stort. Och då kan anteckningar vara till hjälp, särskilt när det som i Nydahls fall gäller områden som han har egna erfarenheter av. Men det gör inte automatiskt läsarens arbete lättare. Man flyttas hit och dit, och det kan vara så att läsaren börjar fundera över en sak och kanske fastnar där medan författaren ilar vidare till nästa dagboksblad. Det gör att det här kanske inte är en bok för sträckläsning, fast den bara omfattar drygt hundra sidor text. (För mig kändes faktiskt Nydahls tidigare bok om de så kallade identitärerna lättare att hantera – möjligen för att ämnet var mer begränsat och lättare att greppa.)

Det grundläggande för mig är att USA i allt snabbare takt varit på väg utför sedan slutet av andra världskriget. Många av dagens kriser uppstår när ett sönderfallande imperium desperat slår omkring sig, ”kaosimperiet” som det har kallats. Samtidigt är andra makter på väg upp, de blir starkare och markerar allt hårdare mot den gamle hegemonen. J A Hobson och V I Lenin är teoretiker som beskrev den här processen före och under första världskriget. Nydahl kommer in från en annat håll, men beskriver också hur västvärldens makter för sin egna vinning (hur tvivelaktig denna är på sikt) underblåser kaos, störtar regeringar och stödjer islamister. Möjligen överbetonar han islamisterna, som förvisso är ovanligt brutala, men som skulle ha svårt att hävda sig utan stödet utifrån. Och Ryssland (och den stackars Putin som får skäll för allting numera) tycker jag Nydahl behandlar onödigt snävt. ”Putin” (läs BRICS och andra stater på uppgång) kan ju vara en positiv kraft i kampen mot de kaosskapande makterna.

Originell är inledningen, med ett judiskt öde under fascismen och andra världskriget i Rumänien. Vad vi kan lära av det är, att trots att krig rasar och bomberna faller kan vardagen ändå på något sätt fortsätta. ”Krig” är en företeelse med flera dimensioner. Det är inte bara den omedelbara kampen vid fronterna, bomberna som faller över städer, utan svallvågor som slår in över formellt fredliga områden. Den palestinska konflikten, med Israels ockupationspolitik och återkommande överfall mot Gaza, kan orsaka antijudiska utbrott i Malmö eller Belfast. Fanatikerna på alla sidor tar över, dörrar slås igen, krigsvokabulären gör samtal omöjliga – för en dyster världsbetraktare som Nydahl ser världen verkligen dyster ut! Men han vill åtminstone kämpa med att se till att det egna språket inte förvrids och förfalskas!

Mer om Thomas Nydahl:
NYDAHLS OCCIDENT – En blogg om det mörknande Europa – litteratur, politik och reflektioner

  2 kommentarer for “En produktiv solitär

  1. Anders Persson
    2015-04-28 kl. 13:29

    Jag minns någon gång efter 1975 hur en SKP-are sade något i stil med att ”någon moral måste det vara i politiken”. Måste det? tänkte jag, men sade inget. Men det blev snart uppenbart att den progressiva rörelsen låtit leda sig in i en moraliserande återvändsgränd: man hade gjort tankefelet, säkert uppmuntrad därtill av olika sinistra krafter, att tillskriva de personer, rörelser och länder som stod på rätt sida i “huvudmotsättningen” att också besitta höga moraliska värden.

    Det var i och för sig inget fel. Under 2:a världskriget lyfte de allierade fram Stalin som gemytlige ”Gamle Joe” med pipan i munnen och demoniserade Hitler. Mao Tsetung hyllade USA:s president Roosevelt och spydde galla över de japanska medlöparna. Alla visste att Churchill var en alkoholiserad lögnare och folkmördare, men det fanns ingen antifascist som 1939-45 gjorde väsen av det.

    Felet den svenska vänstern gjorde efter 1975 var att vända på steken: att tro att man stött FNL, Kina, Kuba, Albanien o s v därför att de var moraliskt högtstående. När de senare visade sig inte vara detta, blev vänstern besviken. Men herregud: var det fel att 1944 stödja ett fritt Frankrike för att 1954 bli “besviken” på att samma Frankrike ”misskötte” sig i Vietnam och Algeriet.

    Dessa tankar dyker upp när jag läser recensionen av Thomas Nydahls bok: frågan man ska ställa idag – ja alltid – är inte vilka som är de moraliskt ”goda” och ”dåliga”, utan hur vill vi att världen ska se ut och ur detta definiera den politiska “huvudmotsättningen”.

    Jag vet att detta låter som en gammal dammig SKP-kurs från 70-talet, men det har inget med ”kommunism” eller ”marxism” att göra. Så tänker alla klipska, inklusive och i synnerhet Washington. De som stödjer USA är moraliskt ”goda” per definition, de som står emot är moraliskt ”onda”.

  2. Kjell Martinsson
    2015-05-03 kl. 14:21

    Jo, begreppen ´vän eller fiende´ och ´huvudmotsättningen´ är starkt förknippat med den kinesiske ledaren Mao Tse Tungs analyser. I t.ex. texten “Om folkets demokratiska diktatur” med undertiteln ´Till 28-årsdagen av Kina kommunistiska partis bildande, skrivet den 30 juni 1949, finns en text med kanske fler än en nyckelmening. Jag tänker på raden: Imperialistisk aggression krossade kinesernas älsklingsdrömmar om att lära från Västern.”

    Bakgrunden till den bittra formuleringen kan analyseras utifrån att alliansen mellan Kina och USA hade spruckit. I närmare ett århundrade, före 1949, var Kina tvingat att efterfölja många internationella överenskommelser mot sin vilja och till stor skada för landet, konstaterar författaren Franklin W. Houn i boken ”Den kinesiska kommunismens historia” (W & W, 1970).

    Historikerna Rewi Alley och Hans Miller gick ännu längre i boken: “Västerlandets imperialism i Kina under 400 år”. (Gidlunds, 1973). De beskriver bl.a. hur den katolske påven redan 1492 delade världen i ”två lika halvor”, med följd att spanjorerna tilldelades “den västra halvan och portugiserna den östra.”

    På 1500-talet hängde holländarna med i kolonisationsprojektet. Samma århundrade kom de första missionsförsöken, och britterna ansluter sig också. De s.k. opiumkrigen på 1800-talet orsakade bl.a. Kina en stor statsskuld, olaglig handel förekom i stor skala, nya krig …

    Albert Bonniers förlag gav ut en bok år 1900. Författaren anges märkligt nog inte, men titeln är tydlig: ”Kriget i Kina”. Denna gång beskrivs det s.k. boxarupproret med illustrerade bilder för en svensk publik.

    Mot den kinesiska historiens krokiga väg – och senare årtiondens politik – kan det säkert för många idag se underligt ut att Kina och USA var allierade under andra världskriget. Men redan i första världskriget stod Kina på de allierades sida (se Alley/Miller, sid 387)! Hur starka allianserna var kanske kan diskuteras, fast de fanns med som en ingrediens i det diplomatiska spelet inte minst. I den dokumentära US-filmen ”Slaget om Kina” av Frank Capra (som fick Critics award, 1944) speglas oerhörda påfrestningar för den kinesiska nationen. Huvudstaden flyttades in i landet – ett antal hundra mil! En ”djungelväg” – från Burma – som skulle ta fem-sex år att bygga, kunde med otroliga viljeansträngningar utnyttjas för lastbilstransporter redan efter ett år …

    När sedan alliansen med USA spruckit – bland annat som en reaktion på den samlade aggressionen från forna kolonialmakterna – förbleknade inte misstänksamheten. Minns t.ex. hur Ho Chi Minhs parlamentariska seger i Vietnam, 1946 (se Sture Källbergs bok: Ho Chi Minh (PAN, 1967), som senare totalt misskrediterades vid det berömda slaget vid Dien Bien Phu, 1954, där fransmännen återfallit i tidigare kolonialkrig, fast denna gång förlorade Frankrike …

    Detta krig övertogs senare av USA när US-presidenten (J F Kennedy) 1962 sände sina första rådgivare och startade insatsen som enligt den US-amerikanske säkerhetsrådgivaren Robert McNamara bl.a. kom att kosta 4,3 miljoner vietnameser livet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.