En provsprängning för fred

Nordkoreas kapacitet och förmåga att genomföra provsprängningar av kärnladdningar och missilskjutningar har förvånat världen. Det framgår tydligt av många kommentarer. Vad önskar Nordkorea uppnå? Faktum är att fred aldrig slutits efter Koreakriget 1950-1953, endast ett vapenstilleståndsavtal. Redax bad därför Christer Lundgren, ordförande i Svensk-Koreanska föreningen redogöra för Nordkoreas strategi, en röst som sällan tas på allvar.

Christer Lundgren, ordförande i SKVF

Den 3 september genomförde Demokratiska Folkrepubliken Korea (DFRK; vanligen kallat Nordkorea) sin sjätte provsprängning av en kärnladdning, denna gång med en vätebomb för interkontinentala ballistiska missiler (ICBM).

Den uttalade avsikten var att avskräcka från angrepp och försvara freden i regionen, som hotades av den USA-ledda militärövningen Ulji Freedom Guardian, där USA övade olika former av militära angrepp mot norra Korea, bland annat med precisionsbombning i det område nära demarkationslinjen där vinter-OS i Pyongchang ska hållas.

USA:s president Donald Trump har sedan sitt tillträde upprepade gånger gjort synnerligen krigiska uttalanden mot DFRK och understrukit allvaret i sitt hot genom raketangrepp mot Syrien och sprängningen av en mycket kraftfull bomb, ”alla bombers moder”, i Afghanistan. Han har också inlett utplaceringen av nya vapensystem i södra Korea.

Provsprängningen var en stor vetenskaplig bedrift. Sprängladdningen var mer kraftfull än någon tidigare, men ändå förekom enligt DFRK:s kärnvapeninstitut varken några utsläpp genom markytan eller läckage av radioaktiva ämnen, och sprängningen hade inte heller någon negativ inverkan på den omgivande ekologiska miljön.

Som suveränt land har DFRK all rätt att testa kärnvapen på sitt eget territorium.

Den avskräckande funktionen förstärktes genom provskjutningen den 29 augusti av en ballistisk medeldistansmissil, som passerade över Japan – fastän högt uppe i rymden.

Bedömare är överens om att dessa demonstrativa markeringar dels visar att DFRK har mycket hög teknisk kapacitet, dels att ett angrepp skulle bli ytterst kostsamt för USA och dess allierade.

FN:s säkerhetsråd har tidigare avvisat DFRK:s begäran att rådet i enlighet med sin uppgift att försvara världsfreden skulle diskutera krigshotet i regionen. Istället har rådet antagit resolutioner som förbjuder Demokratiska Folkrepubliken Korea att vidta försvarsåtgärder som inte strider mot några folkrättsliga principer och som anses helt acceptabla då andra länder genomför dem.

USA har också förmått säkerhetsrådet att fatta en rad beslut om sanktioner, vilket i realiteten är en form av krigshandlingar, mot DFRK.
Provsprängningen är det mest kraftfulla sättet att för USA:s ledare och FN:s säkerhetsråd understryka vad landets regering upprepade gånger framhållit: att varken sanktioner eller andra former av påtryckningar någonsin kan förmå Korea att ge upp den strategiska linjen att radikalt förbättra människors levnadsstandard och samtidigt stärka det militära försvaret genom avskräckande kärnvapen för att landet ska förbli en ointaglig fästning.

DFRK är nu en kärnvapenmakt, oavsett vad de andra medlemmarna i denna exklusiva klubb må tycka. Men till skillnad från den ledande kärnvapenmakten USA är dess vapen inte avsedda som påtryckningsmedel mot andra länder, utan som medel att försvara freden på Koreahalvön, landets oberoende och FN-stadgans grundprinciper.

DFRK:s modiga och principfasta motstånd mot USA-imperialismen och stormakters påtryckningar är ett föredöme för andra folk som försvarar sitt oberoende. Det finns anledning att gratulera Demokratiska Folkrepubliken Korea och dess ledare till denna betydelsefulla framgång.

Christer Lundgren

... är läst 294 gånger!

  12 kommentarer for “En provsprängning för fred

  1. Björn Nilsson skriver:

    Jag minns att det blev ett dj-a liv när Kina sprängde sin första atombomb. Hörs inte mycket om de kinesiska bomberna numera, trots att de väl har global räckvidd. De andra nya kärnvapeninnehavarna (Pakistan, Indien, Israel) talas det inte mycket om heller, trots att man nog kan bedöma dem som politiska högrisker i vissa situationer, farligare än koreanerna. Kan vi tro att dammet lägger sig efter ett tag och att även den koreanska bomben blir “en naturlig del av vår vardag”?

  2. Leif Stålhammer skriver:

    Så ser världen ut i dag, tyvärr. Om USA vore villigt att inleda avrustningen av atomvapen skulle situationen förändras drastiskt till det bättre. Varför vill inte USA skrota sina kärnvapen. USA är ju det enda landet som använt kärnvapen, trots att det av allt att döma inte var militärt befogat.

    Det militär-industriella komplexet, som Eisenhower varnade för, har idag ännu större intresse av att utveckla och förfina sina kärnvapen för dominans av världen. Nu hotar dessutom USA helt öppet Sverige för att förhindra att vi skriver på ett avtal om stopp för kärnvapen. Den socialdemokratiska ledningen under Hulterqvist arbetar nu på att ta sig runt detta dilemma. Man försöker finna linje 2 i frågan. Detta är regeringens eländiga linje. Hulterqvisten går därmed USA/Natos intressen tillhanda. Är karl´n inte riktigt klok?

  3. Anders Persson skriver:

    Som ofta är fallet kommer intressanta nyhetsinslag snarare i SVT:s finska nyhetssändning “Uutiset” (Nyheter) än i Rapport och Aktuellt. Igår (tisdag) kunde man 4 1/2 minut in i programmet höra Vladimir Putin framföra kloka synpunkter på krisen, d v s att enda receptet är att USA slutar agera hotfullt, direkt eller indirekt, emot Nordkorea.

    Man kan dra sig till minnes att det var först sedan USA 2003 övertygats om att Irak inte hade massförstörelsevapen som man vågade anfalla det. Gadaffi lovade väst att inte utveckla kärnvapen om de respekterade Libyens obeoroende. Följden var att landet var ganska riskfritt att angripa 2011.

  4. Torgny Forsberg skriver:

    Kim och Nordkorea drar väl bara den logiska slutsatsen att man ej vill gå samma öde till mötes som Iraks Saddam, Libyens Gaddafi, Syrien m.m., fast deras handlande beskrivs i media som irrationellt och ologisk. Håller för troligt att hade Nordkorea ej haft kärnvapen och visat sina missilskjutningar hade landet krossats som nation redan. I det perspektivet blir Nordkoreas handlande förståeligt.

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Man kan tycka att det är lite märkligt att ingen riktar kritik mot Christer Lundgrens artikel. Det kan tolkas på två sätt, antingen att denna blogg främst läses av Svenk-koreanska föreningens närmaste vänner, eller att CL:s text är saklig och invändningsfri. Men jag tror kanske förklaringen är lite mer invecklad.

    Antagligen är många ängsliga att överhuvud taget säga något om Nordkorea – detta bisarra isolerade land men sin bisarre ledare Kim Jong Un. Inte minst i dessa dagar då världspressen ylar mot alla diktatorer – som mopsar sig mot USA.

    Texten är såvitt jag kan bedöma huvudsakligen upplysande och just saklig. Min enda invändning är möjligen ordval på slutet som att “dess vapen inte [är] avsedda som påtryckningsmedel mot andra länder, utan som medel att försvara freden på Koreahalvön, landets oberoende och FN-stadgans grundprinciper”. Är detta hela sanningen?

    Eller i sista stycket, att DFRK “är ett föredöme för andra folk som försvarar sitt oberoende. Det finns anledning att gratulera Demokratiska Folkrepubliken Korea och dess ledare till denna betydelsefulla framgång [alltså, att spränga kärnladdningar och skjuta ballistiska långdistansmissiler]”.

  6. Anders Persson skriver:

    Christer uttalar sig inte bara som expert på Nordkorea, utan också som ordförande i vänskapsförbundet, d v s som representant för mer än bara sig själv. Det innebär i alla sammanhang lite annat val av ord och uttrycksformer än om man uttalade sig helt privat, som Knut och jag m fl pensionärer numera kan göra.

  7. Hans Andersson skriver:

    1. USA har i dagsläget 50 000 soldater utplacerade på baser i Japan, 30 000 dito i Sydkorea samt 4000 stationerade på Guamöarna i området.?
    2. USA har påbörjat installationen av antimissil systemet THAAD i Sydkorea. Proteserna mot detta accelererar snabbt med konfrontationer mellan polis och boende i området samt andra demonstranter och detta lär eskalera snabbt då sydkoreanska folket är mot den amerikanska utplaceringen av ett antimissilsystem.
    3. Den nye Presidenten Moon kom till makten främst genom sitt motstånd gällande THAAD i kombination med att de konservativa partiet visat sig vara totalt koruppta och försvarslösa mot supermakten USA intressen i Sydkorea.
    4. Dessutom kraftfulla gemensamma övningar mellan amerikanska flottan och sydkoreanska flottan och respektive jaktflyg runt omkring den koreanska halvön.

    I det perspektivet ska Nordkoreas agerande ses idag. Avsaknaden av ett fredsavtal p g a USA:s vägran ger dem möjlighet att fortsätta dominera och härska i området.

    Det finns bara en aggressiv part i konflikten – den i dödsryckningar sönderfallande supermakten vars enda uppgift är att säkerställa det militärindustriella komplexets profiter.

  8. Christer Lundgren skriver:

    Som Knut Lindelöf och Anders Persson noterar, valde jag en saklig redogörelse och ett strikt ordval i min artikel. Jag tror det behövs som motvikt mot den yvighet som präglar mediebevakningen i allmänhet, och som återspeglas i Knuts kommentar om “detta bisarra isolerade land [med] sin bisarre ledare”. TT:s standardformulering, som går igen i media är ju annars “diktaturen” med “diktatorn” Kim Jong Un. Jag menar att sådant är fördumande indoktrinering. Förre statsministern Göran Persson avfärdade med drastiska formuleringar sådana omdömen efter sitt möte med Kim Jong Il 2001.

  9. Christer Lundgren skriver:

    Formuleringen att DFRK är ett föredöme för andra folk som försvarar sitt oberoende innebär givetvis inte att andra länder måste skaffa kärnvapen för att försvara oberoendet. Det är ingen enkel väg att gå, och Nordkoreas situation är på många sätt unik (över sju decennier av varken krig eller fred). Men kamp mot USA-imperialismen (och mot andra stormakters dominanssträvanden) är nödvändig för oberoende och för att värna om folkrätten. Det gäller även Sverige.

  10. Hans Andersson skriver:

    En alldeles nyligen utförd opinionsundersökning av Gallup Korea i Sydkorea visar att 58% av befolkningen inte tror att Nordkorea kommer att militärt angripa Sydkorea, medan 37% tror på ett militärt angrepp.

    När frågan första gången ställdes 1992 sa sig 69% av den sydkoreanska befolkningen frukta militära aktioner från Nordkoreas sida.

    2007, när Nordkorea utförde sitt första nukleära test trodde 59% att stunden var kommen, som bekant blev det inte något angrepp.

    Inte nog med det…
    “A similar split (2017, HA) 59% to 33% were against the idea that the United States attacks North Korea” vilket nog får anses överraskande, men fullt troligt då sydkoreanerna genomskådat krigsretoriken och inser att den amerikanska aggressionen är huvudfaran och riskerar såväl Sydkoreas säkerhet och framtid som hela områdets.

  11. Christer Lundgren skriver:

    Det finns fler fakta som inte kommer fram i nyhetsbevakningen, till exempel att Koreas arbetarpartis tidning Rodong Sinmun i slutet av juli publicerade en artikel riktad till Kina, som klargjorde:

    ”Lu Xun, en stor kinesisk författare, sade en gång att ingenting vore mer naivt än att agera mot sina egna intressen för att skada andra. … Om USA indirekt eller direkt genomdriver nya åtgärder för anti-DFRK-sanktioner och påtryckningar, kommer de att förmå DFRK att trycka på knappen till en ännu mer kraftfull kärnsprängning, mer destruktiv missil.”

    Säkerhetsrådet borde ha lyssnat till den varningen. Då hade troligen såväl vätebombsprängningen som ICBM-testet uteblivit. Vid rådets möte på måndag (11/9), förefaller det som om Ryssland och kanske också Kina kommer att svara USA: Hit, men inte längre. Låt oss hoppas att det blir så! Som f d president Carter påpekat, måste USA nu inleda förhandlingar om ett fredsavtal som ersätter vapenstilleståndsavtalet från 1953.

  12. Mats Larsson skriver:

    Säkerhetsrådet beslutade enhälligt (15-0) om utökade sanktioner mot Nordkorea. USA tycks ha hittat en kompromiss som såväl Kina som Ryssland kunde acceptera.

    I morgonens (12 september) 7-nyheter i Rysslands Pervyj Kanal var säkerhetsrådets beslut första-nyhet. Uttalanden av den ryske och kinesiske FN-ambassadören lyftes fram varvat med bilder från Nordkorea.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.