En revolutionär amazon och ambassadör med nio liv

Alexandra Kollontaj

Alexandra Kollontaj stammade i likhet med poeten Edith Södergran från Karelska näset en bit från S:t Petersburg och gjorde sig tidigt känd under pseudonymerna ”Ellen Molin” och ”Madame K-j”. Hennes autentiska namn låter som ett jubelkantat i mina öron och som ett klangfullt eko ifrån det sena 1800-talets isbanor och balsalar. Där ägnade hon ungdomsåren åt skridskoåkning, danstävlingar och balett. Den tid som blev över reserverade hon för avancerade språkstudier.

Hennes far tillhörde officersadeln, och familjebakgrunden kan definitivt beskrivas som förnämast och burgnast tänkbara. Ändå slöt sig mamsell Kollontaj till den politiska oppositionen, inledningsvis smått avvaktande och med givna förbehåll, men ganska snart med yrkesrevolutionärens heta glöd. I Malmö och Stockholm satt hon fängslad i kortare perioder (åren 1914–15) i egenskapen av ortodox bolsjevik, men även en av fångvårdsanstalterna i S:t Petersburg tvingades hon syna inifrån, f ö tillsammans med Lev Trotskij.

Tillhörig V I Lenins garde deltog hon i den novemberomvälvning år 1917 som officiellt blivit känd som Oktoberrevolutionen och valdes in i högsta partiledningen. I slutet av revolutionsåret utnämndes hon till folkkommissarie i sociala frågor och blev i samma nu världens första kvinnliga minister. Som sådan var hon en av det förra seklets mest omtalade kvinnor under sin mest aktiva tid, prisad och lovordad i vida cirklar, smädad och smutskastad i lika vida.

Som bemyndigad socialminister blev Kollontaj inte gammal. Efter att ha initierat en serie långtgående reformer i familjepolitiken övergav hon sitt ämbete, gifte sig med den virile kvinnojägaren, generalen och vodkakonnässören Pavel Dybenko – som var 17 år yngre än hon … – och såg med stegrad misstro på den (allt annat än) revolutionära väg som både Lenin och Trotskij ansåg vara den enda rätta. Tidigt slöt hon sig till bolsjevikpartiets inre opposition – en sådan tilläts alltjämt – och inledde ett samarbete med Alexander Sjljapnikov och Sergej Medvedev.

Musketörstrion Kollontaj, Sjljapnikov och Medvedev kom därefter att utgöra såväl hjärta som hjärna i den relativt kortlivade partifraktion som gick under namnet Arbetaroppositionen. Inom denna falang tog man avstånd från partiledningens auktoritära poser och slog vakt om de förrevolutionära idealen. Opponenterna ville enkelt uttryckt befästa yttrande- och åsiktsfriheten inom partiet och dessutom ge plats för konkurrerande fraktioner. Vidare poängterade man att samtliga funktionärer i deras numera statsbärande parti måste utses i demokratiska val. Slutligen krävde man att befattningshavare på alla partinivåer skulle stå till svars inför vanligt folk.

Endast så kunde de byråkratiska utväxterna i Sovjetstaten framgångsrikt avlägsnas. Utan arbetarmakt och demokrati ingen segerrik socialism, blott ett bestående barbari.

Meningsmotsättningarna kulminerade vid den kongress som inleddes i mars 1921. Då gick Trotskij till storms mot de uppstudsiga och försökte slå ner motståndet genom att hänvisa till partiets ”historiska förstfödslorätt”:

Arbetaroppositionen har proklamerat livsfarliga slagord! Den har förvandlat demokratiska principer till fetischer. Den sätter arbetarklassens rätt att utse sina ombud högre än partiet självt – nästan som om partiet inte hade rätt att utöva sin diktatur också när denna diktatur tillfälligt råkar kollidera med de skiftande stämningarna i arbetarleden.

Orden är som sagt Trotskijs, men jag utesluter inte att det citerade avsnittet kan ses som en tämligen rättfram sammanfattning av leninismens mest deprimerande sidor.

Samtidigt som Kollontaj och övriga arbetaropponenter kämpade med näbbar och klor i Teorins sköna världar inne i kongressalarna, så gjorde Kronstadts matroser uppror i Praktiken mot bolsjevik-styret (i februari-mars 1921). Denna genuina arbetarrevolt i Finska Vikens östra flank dränktes i blod med Lev Trotskij och Michail Tuchatjevskij som huvudregissörer. Mer än 10.000 dödsoffer krävdes, enligt vissa uppgifter hela 18.000.

Det finns många som anser att masslakten i Kronstadt symboliserar den leninistiska politikens slutliga ruin. För Pacifisten och Fredsivraren (samt kärleks- och nykterhetsaposteln…) Kollontaj handlade det om ett förkrossande nederlag. Men hon blev inte utesluten ur kommunistpartiets gemenskap, och än mindre ställde hon sin plats till förfogande. I realiteten kom hon emellertid att förvisas ur landet.

Ja, i oktober 1922 forslades en smått desillusionerad Madame K-j med Stalins goda minne iväg till det Oslo som i ytterligare två-tre år hette Kristiania och slog per omgående ner bopålarna i Holmenkollen med visum och en försvarlig mängd rubel i sitt handbagage – men utan officiellt uppdrag. Månadslön uppbar hon för en tjänst som aldrig specificerats, och i det läget blev pennan hennes räddning. Raskt, beslutsamt och i flygande fläng ställde hon, på norsk botten, samman den bukett noveller som längre fram utgavs med titeln Arbetsbins kärlek. Denna radikala bi-bok är hennes mest spridda och definitivt mest lästa. Den starka berättelse som fått namnet ”Vasilisa Malygina” har en rad självbiografiska inslag och porträtterar en kvinna, Vasilisa, som i äktenskapet utsätts för både fysiskt och psykiskt övervåld – men som ändå påtar sig all skuld för sin mans framfart.

Helt oförhappandes kom så olycksfågeln Dybenko på oväntat Kollen-besök en vacker dag med påföljd dels att hans nu 51-åriga maka blev gravid och dels att han själv sparkades ut för gott ur det stormiga äktenskapet, allt i nämnd ordning men utan att den blivande modern hade den ringaste aning om sitt välsignade tillstånd. Giftet med generalen var hennes andra. Våren 1893 hade Alexandra, då blott 21, knutit hymens band med kusinen och krigsingenjören Vladimir Kollontaj, fött en son och därefter levt ryskt familjeliv, tills hon bröt upp från sin ingenjör och sin lille pilt och slöt sig till bolsjevikerna.

Efter en längre tid i ovisshet utnämndes Madame K-j äntligen till sovjetiskt legationsråd i Oslo och var åter med i det politiska spelet. Hennes diplomatiska karriär skulle bli nästan 25-årig och kan med fullt fog karakteriseras som en av de legendariska i ”beskickningshistorien”. Redan 1917 blev hon världens första kvinnliga minister. Nu blev hon även dess första kvinnliga ambassadör och, låt vara i ett senare skede, hela ambassadvärldens första kvinnliga doyen (ålderspresident).

Efter knappt tre år i Norge stationerades Kollontaj i Mexiko City men vände sedan åter hem till fjällen och fjordarna i väster – för att i nästa fas, 1930, kallas till den Stockholmsstad i vilken hon precis 17 år tidigare suttit fängslad på smältvatten och sirapsbröd.

I Sverige blev Kollontaj mäkta populär och respekterad, också av meningsmotståndare, för sin charm, kompetens, sällsporda arbetsförmåga och intelligens. Sin främsta diplomatiska insats gjorde hon som fredsförhandlare efter finska vinterkriget (1939–40) och det s k fortsättningskriget (1941–44). Sant är att fredsvillkoren för vårt östra grannland blev minst sagt stränga; troligt är att klausulerna blivit ännu kärvare utan Madame K-j:s varsamma handlag.

Hon var ju barnfödd på Karelska näset och bar Finland i sitt hjärta.

Kollontajs relationer med högsta partiledningen i hemlandet hade länge varit oklara och tvetydiga. På sensommaren 1938 blev hon plötsligt anmodad att infinna sig i Kreml ”för konsultationer” med Stalin och dennes vasaller, och i samma nu tycktes hennes öde definitivt beseglat. Hon gjorde sig beredd på att avlivas eller i bästa fall inspärras för evärdlig tid. Allt annat föreföll uteslutet: år 1938 kulminerade Stalins utrensningar, och oräkneliga sovjetmedborgare – det rörde sig om miljoner – förlorade sina liv eller hamnade i Gulagarkipelagen. Bland de skjutna fanns general Dybenko (1938), de forna vännerna Sjljapnikov (1937) och Medvedev (1937) i Arbetaroppositionen och inte mindre än nio av den ärorika Petrograd-sovjetens ursprungliga tretton ledamöter.

Före avresan hem till Moskva postade Madame K-j två välfyllda koffertar med brev och dokument till sin jämnåriga vän och nära förtrogna Ada Nilsson (1872–1964), läkaren, fredsivraren, redaktrisen och Fogelstad-pionjären, förvissad om att ambassadörstiden var ute och livet slut. Nilsson beordrades att redigera det omfångsrika materialet i resväskorna och skred omedelbart till verket. Gynekologen Ada var även hon ett rivjärn av Guds nåde.

Men Kollontaj visade sig niolivad och återvände helskinnad till Stockholm! Det torde främst ha berott på att hon i sin egenskap av internationell celebritet passade mindre bra i rollen som nackskottsoffer. Protesterna kunde ha blivit världsvida.

Av de 24 medlemmarna i den centralkommitté som bolsjevikerna utsåg efter Oktoberrevolution 1917 levde endast två, när 1940-talet randades: Alexandra Kollontaj, som 80 år gammal gick ur tiden 1952, och Josef Stalin, död 1953. Samtliga de övriga hade likviderats, försvunnit, dött i fängsligt förvar eller, i något enstaka fall, avlidit av naturliga skäl.

Den vackra Alexandra K-j skrev in sitt namn i otaliga hjärtan på sin väg genom livet, men tack vare Siri Derkert finns hennes namn ingraverat också i betong.

Det vet alla vi som beundrat Siris väggar nere i Östermalmstorgs tunnelbanestation.

  8 kommentarer for “En revolutionär amazon och ambassadör med nio liv

  1. Anders Persson
    2018-01-01 kl. 11:42

    Från Ryssland fick jag som julklapp en 9 MB pdf fil med de första 22 utgåvorna av ”Pravda” . Att bläddra igenom öppnade nya vyer. Så till exempel överraskades jag av att varje utgåva bestod av 12 sidor, inte 4. Egendomligt nog lämnades alltid sista sidan helt blank och vit. Kanske var det för att kunna vika ihop tidningen utan att ge en skymt av vad den innehöll.

    Nåväl, för att anknyta till Mats P:s artikel så hittade jag i nummer 13 den 19 mars (1 april) följande notis:

    ӁTERKOMST AV A. M. KOLONTAJ.

    I går kom A.M. Kolontaj från utlandet, en känd aktivist och författare i internationella socialdemokratiska rörelsen, som anslöt sig till medarbetarna i ”Pravda”.

    I nr 14 och 16 följde hennes flammande artiklar om kravet på kvinnlig rösträtt vilket skulle manifesteras söndagen den 1 (14) april. Denna framgångsrika demonstration har försvunnit ur historieböckerna utom fotografier av demonstrerande kvinnor på Nevskij, vilka alla taktiskt feldaterats till 23 februari (8 mars) 1917.

  2. Lars Jansson
    2018-01-02 kl. 12:59

    Mats P!
    Du skriver att hon bedrev avancerade språkstudier och jag utgår ifrån att hon kunde svenska när hon verkade i Stockholm. Lärde hon sig svenska redan i sin ungdom på karelska näset eftersom hon kallade sig Ellen Molin?

    Jag undrar också varför hon åkte tillbaka till Moskva 1938 om hon räknade med att bli avrättad?

  3. Anders Persson
    2018-01-02 kl. 22:20

    Lars J!
    Träffade i England på 90-talet en gammal engelsk diplomat, Peter Tennant, som verkat i Stockholm under kriget och bl a ofta träffat Alexandra K, som förutom franska, finska och en massa andra språk talade en blandning av danska-norska-svenska, som hon lärt sig under exilåren före 1917 och efter utnämningen till ambassadör. Ganska naturligt eftersom våra tre språk ju mest är tre dialekter.

  4. Hans Andersson
    2018-01-03 kl. 15:31

    Peter Tennant var pressattaché i Stockholm 1939-45 och aktuell i GW Perssons dokumentär om Harry Söderman också kallad ”Revolver Harry”.

    Filmen sänds i Svt play just nu. Mycket intressant person och den förste kriminologen i vårt land men mycket mer än så.

    Se dokumentären!

  5. Anders Persson
    2018-01-04 kl. 6:55

    Världen är liten. Det var Hans O Sjöström som introducerade mig till Peter Tennant 1991. Jag hade just kommit ut med Pragboken och Hans O höll på att översätta PTs bok om sin tid i Sverige. I England kom jag 1992 med i hans lilla grupp som jobbade med att ge ut Amelie Posses brev, bla. till Edurad Benes, Tjeckoslovakiens president 1945-48.

    Det var under kriget i Jugoslavien, och genom PT jag fick veta vad hans gamla pensionerade diplomatiska och militära kollegor från andra världskriget tyckte om Natos och EUs agerande, i synnerhet från den legendariske Fitzroy Maclean som 1943 anslöt sig till Tito och hans gerillaförband.

    PT och hans kompisar hjälpte mig att inte mentalt solidarisera mig med EUs anti-serbiska hetskampanj och jag följde 1995 (fortfarande från England) med stigande förvåning, som gick över i fasa, kampanjen emot Ordfronts Magasin och dess redaktör, Björn Eklund.

  6. Lars Jansson
    2018-01-04 kl. 13:25

    Peter Tennant verkar vara en intressant människa och genom att googla på honom fick jag fram en dödsruna från The Independent från 1997.

    Där står bl a att han var en exceptionell språkbegåvning som inte bara kunde prata svenska som en infödd stockholmare, utan även andra svenska dialekter. Anders P, som träffat honom, kan kanske vidimera detta.

    Jag undrar också vad boken hette som H O Sjöström översatte. Den finns väl knappast kvar i bokhandeln, men borde finnas på biblioteket.

  7. Anders Persson
    2018-01-04 kl. 21:38

    Lars J!
    Touchlines of War heter på svenska Vid sidan av kriget. Han var sedan kriget misstänkt för att ha stått bakom ”Krylbosmällen” men mitt (enda) försök att få honom att erkänna på sin ålders höst avfärdade han med ett skratt. Han talade bra svenska om än med en tydlig engelsk accent och jag tror den tiden långt långt borta, då han kunde göra några trovärdiga imitationer av svenska dialekter. Jag har en liten dossier med papper från den tid vi samarbetade. Hinner inte öppna den nu. Visar den sig innehålla något spännande kanske jag återkommer med en berättelse.

  8. Arne Nilsson
    2018-01-09 kl. 20:25

    Mats P!
    Har rotat runt lite, men hittar ingen riktig bra källa till ditt Trotskij-citat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *