En revolutionerande upptäckt i Lviv – resebrev (10)

Marknadstorget (Ploshcha Rynok) i centrala Lviv med en staty av Neptunus. Den är sedan 200 år placerad på ett ställe där stadsborna kunde hämta vatten. Husen kring detta legendariska torg är väl renoverade.

Varför reser man? Jag har aldrig varit mest intresserad av att se de mest berömda byggnaderna. Både Versailles och Schönbrunn var besvikelser. De såg mycket bättre ut på bild. En av de få platser som levt upp till mina förväntningar var Venedig. Staden såg lika storslagen ut som på alla mina LP- och CD-omslag.

Nej, mitt intresse för att resa har varit att möta nya människor, människor från andra kulturer. Människor som kan ge nya perspektiv på verkligheten, människor man kan lära av och under samvaron upptäcka nya sidor hos sig själv. Och nu hade man i både Charkiv och Kiev försäkrat att Lviv (ryska Lvov, polska Lwow eller gammalösterrikiska Lemberg) var en underbart vacker stad. Men jag blev lite besviken.

“Våra” hus?
Nog fanns det massor av beundransvärda arkitektoniska smycken från habsburgska tiden. Inte bara palats utan också borgerliga hus längs breda boulevarder. Men de hade nog varit tjusiga på sin tid eller åtminstone fram till andra världskriget; nu var många av dem dåligt underhållna.

Jag kom på att jag känt samma irritation i Prag och f d finska Sortavala och Viborg. Vad hade dessa städer gemensamt? Jo, de som bor där idag kan inte säga “Det är våra byggnader“. Husen i Prag är tyska, de i Sortavala och Viborg är finska och de i Lviv är österrikiska (eller ibland polska). Men de som bor där nu är ättlingar till inflyttade tjecker (Prag), ryssar (Viborg) och ukrainare (Lviv) och ännu utan djupare hemortskänsla. När ett gammalt hus restaureras i Lviv sprider det inte glans över ukrainsk historia eller kultur, utan över österrikisk eller polsk.

Spårvagnsbiljetterna i Lviv är små konstverk, som dock måste genomstingas av ett antal vassa metalltänder för att valideras.

Vilse i Lviv
Jag hade kommit på lördagen, och på måndagen klockan 15 skulle jag inställa mig på universitetet. Jag hade rekognoserat dagen innan så jag var säker på att hitta. Spårvagnen linje 2 skulle före mig dit och den hade hållplats just utanför mitt hus. Tjugo i tre hoppade jag på en vagn och det bar iväg. Biljetten kostade i svenska pengar knappt två kronor, man köpte den av föraren och stämplade den i en gammal tandförsedd maskin på väggen.

Efter ett tag började jag undrande se mig omkring. Vart var jag på väg? Åt helt fel håll, vad hade hänt? Jo, mycket riktigt, jag hade glömt att det ibland också gick en spårvagn 7 utanför min dörr. Den hade jag hoppat på utan att kolla. Hoppade genast av och tog nästa spårvagn i motsatt riktning. Men var skulle jag gå av?

Ukrainarna i Lviv är lite bättre på främmande språk, än de längre österut. Men inte så många av dem fanns på denna spårvagn. Jag lyckades dock göra klart mitt olycksöde och vann omedelbar medkänsla. Passagerarna konfererade inbördes, och med föraren, om var den här utlänningen borde gå av. Så plötsligt stannade spårvagnen, dörrarna öppnades och jag halvt knuffades av vagnen. En rund och glad ukrainska pekade med hela handen åt höger och sade något om universitet.

God stämning – trots allt
Jag anlände en halvtimme för sent, men det gjorde inget, för alla lärare och elever jag skulle träffa var också försenade. Så först klockan 16 inleddes det formella välkomnandet. Alla var glada. Jag började med att presentera mig. Hur jag tack vare ett stipendium från Svenska Institutet hade fått en chans att komma till Ukraina. Att samma institut gärna såg ukrainska vetenskapsmän komma till Sverige.

Sedan berättade jag vad jag hållit på med inom meteorologin. Jag hade inget USB-minne med mig och det fanns heller ingen Power Point-apparat. Så när jag skulle förklara en del saker, började jag rita med vita kritan på den svarta tavlan, något jag inte har gjort på evärderliga tider. Men publiken var glatt intresserad och ville veta mer. Så snart var den svarta tavlan full och jag fick sudda.

Det kom frågor och jag drogs mer och mer in i en situation där jag började nagga på de föredrag jag skulle hålla de närmaste dagarna: om skräpet i Stilla havet, Corioliseffekten, geostrofisk vind och impulsmomentlagen för att förstå den subtropiska jetströmmen o s v. Allt underbyggt med vita kritillustrationer på svarta tavlan.

Så här såg det ungefär ut på universitetet i Lviv, fast just denna bild är tagen två veckor tidigare i Charkiv.

Klockan hade nu blivit fem på eftermiddagen och drog mot halv sex. Men lärarna och studenterna var nyfiket intresserade och det stimulerade förstås att fortsätta berätta. Men klockan sex, efter två timmar, var det dags att sluta och vi skiljdes. Alla var glada och nöjda, det verkar bara ha varit jag som var lite utpumpad. Min värd förde mig till en liten trevlig restaurang där jag fick pusta ut med ett glas Lvivske och en kotlett. Själv måste han hem till frugan som nog undrade var han blivit av.

Planerade föreläsningar
På tisdagen och onsdagen höll jag mina planerade föreläsningar om atmosfärens dynamik m m. Det gick bra. Men som alltid, en del studenter satt och tänkte på annat, och en del förstod nog inte riktigt mina budskap. Den lite elektrifierade stämningen från måndagen infann sig inte. Förklaringen kom på kvällen.

Det här var, och är nog fortfarande när ni läster detta, tider då man inte vet om tredje världskriget har brutit ut. När jag vaknar på morgnarna är detta det första  jag kollar. När jag på torsdagen kollade mina nyhetskällor, från lindelof.nu, steigan.no till SvD och BBC, hittade jag på den senare ett lite udda reportage Why analogue still edures”. Det var skrivet av en brittisk författare, som erkände att han hade svårt att skriva inspirerat direkt på sin PC. Han föredrog att först kladda ner en massa tankar och idéer med papper och penna och sedan sammanbinda eller överkryssa dem med röda streck. Först sedan han tömt sin hjärna på det sättet, kunde han sätta sig ner vid PC:n och med de kaotiska pappersarken framför sig, skriva något sammanhängande.

Just det! Det som särskilt hade fångat intresserat hos måndagens publik var just det lite kaotiskt improviserade i min framställning. Ingen Power Point, utan krita, med vilken idéerna verkade springa fram ur dammet från svarta tavlan! Skulle alltså Power Point inte vara den fulländade presentationsformen?

Den legendariske amerikanske fysikerna och Nobelpristagaren Richard Feynman (1918-88) med sina studenter framför svarta talvlan.

Jag gjorde lite research på nätet och fann att det sedan några år dykt upp kritiska tankar om Power Point, t o m att den borde avskaffas. Se: Ditch the Power Point.

Power Point-nördar
Men då talar vi fortfarande om klok användning av PP. Men alltför ofta har vi föreläsare, Power Point-nördar, som står och läser innantill vad de har skrivit ner på femtielva bilder.

— Jag har en fantastisk idé som jag nu kommer att tråka ut er till döds med genom att de kommande 90 minuterna läsa innantill, ord för ord, från 127 enfärgade Power Point slides.

Nu kan ju allt inte visas med krita, t ex kartor och diagram. Så kanske en blandning av svarta tavlan och Power Point var fulländningen?

Av en tillfällighet kom jag att testa detta sista dagen, fredagen. Alla lärarna hade infunnit sig, men eleverna hade av någon anledning uteblivit. Eftersom dessa inte varit med första dagen skulle föreläsningen ha tagit upp en hel del av vad jag sagt då. Men det gillade inte lärarna:
– Nej, Anders, nu vill vi höra något nytt!

Så jag tvingades gräva i mitt arkiv och ta fram gamla föreläsningar från S:t Petersburg 2016, England 2011 och Trento 2005. En bild här och en bild där, samtidigt som jag jobbade med kritan på svarta tavlan. BINGO! Det fungerade. Vi höll på, återigen, i två timmar.

Människor – inte robotar
Jag är ingen bakåtsträvare och jag gillar ny teknik. Icke desto mindre känner jag en stor inre tillfredsställelse med upptäckten att Power Point inte är det “ultimata” sättet att undervisa, att överbringa kunskaper.

I Karl Marx‘ anda borde jag givetvis välkomna ny teknik. Men samtidigt så var ju hans tanke att det framtida socialistiska, eller till och med kommunistiska, samhället skulle bebos av människor, inte tänkande maskiner och robotar.


Nästa avsnitt: Fascism och antisemitism?

  2 kommentarer for “En revolutionerande upptäckt i Lviv – resebrev (10)

  1. Torgny Forsberg
    2018-06-04 kl. 20:14

    Har samma erfarenhet som du efter 21 års undervisning på högskolan. Jag ”härjar” på tavlan studenter skriver av och har svårt att somna då. Studenterna på KTH har ett uttryck ”Powerpoint ingenjörer” jag frågade vad de menade med det, fick svaret ”du vet sådana som kan tugget och visar bilder men är dåliga på att räkna och lösa uppgifter.”

    Samma studenter sade också

    ”Where is the power what the point”.

    Så du är inne på rätt spår Anders P.

  2. Knut Lindelöf
    2018-06-05 kl. 13:56

    Dina erfarenheter är i linje med vad de flesta lärare (pedagoger) erfarit i sina liv – framför en mer eller mindre vital studerandeskara. Alla tekniska hjälpmedel från scioptikonapparaten över bandspelare och filmprojektorn till smartboard förlorar fort sin dragningskraft på de svårflirtade. Endast din egen berättarförmåga tillsammans med det du själv som pedagog levererar (gestaltar) i ord och bild (i vid mening) är av bestående värde.

    Det här skulle man kunna skriva mycket om, vad dessa insikter har för konsekvenser för skolan, där allt blir mer och mer datoriserat och tekniskt idag. Men det tar vi en annan gång.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.