En “riktig” journalist?

Lisa Magnusson

Lisa Magnusson är idag en mycket uppburen skribent med tillgång till landets absolut främsta opinonsbildningstribun, ledarsidan på Dagens Nyheter. Hon anser att hon fick sparken som kolumnist i Aftonbladet 2010, vilket förstås gav lite extra svikt inför svanhoppet till än mer borgerligt sinnade medier.

Jag läser på Journalistens hemsida att hon 2016 fick ”Liberala skribentpriset” på 10.000 kr med motiveringen:

Lisa Magnusson är en framstående stilist som med sitt personliga tilltal på kort tid har etablerat sig bland landets främsta liberala opinionsbildare. Med sin stora förståelse för opinionsbildningens självklara plats i det digitala formatet når hennes texter en bred publik och får därmed ett betydande genomslag.

Hon skriver snärtigt, men hon begriper inte mycket om liberal pressfrihet och borgerligt demokratiska principer.

“Riktig journalistik”
I en signerad DN-ledare den 23 mars hävdar hon att riktig journalistik endast kan produceras av riktiga journalister. Men vad är riktig journalistik och riktiga journalister?

Apropå att dominerande medier i alternativa medier påstås mörka politiska förhållanden och dansa efter USA:s och EU:s pipa ställer hon frågan: ”Finns det exempelvis en politisk slagsida inom medierna?” Ja, svarar hon sedan trosvisst och förklarar:

Det beror på att journalistik utgår från humanistiska värden, och att de flesta som sökt sig till yrket därför också är vänner av den liberala demokratin.

Läs det där citatet en gång till! Det är omöjligt att förstå henne på annat sätt än att riktiga journalister är med någon slags automatik humanister och demokratiskt sinnade. Det är lika befängt som att all god konst är revolutionär, vilket var en ganska spridd “vänsteruppfattning” under 70-talet. Så tänker alltså en idealistiskt sinnad och historiskt tondöv ledarskribent på landets största tidning idag. Tablå!

Jag tror dessutom att denna tankefigur är mycket vanlig, har rötter i 70-talets “medievänster” och har en intellektuell inlåsningseffekt på uppburna mediepersoner med entourage. Känslan bland dem är: Det är vi som förstår sammanhangen, det är vi som kan formulera problemen, det är vi som har allas bästa för ögonen när vi skriver och verkar i våra ”riktiga” medier. Det är vi som gör den riktiga journalistiken.

Att det i verkligheten är en sympatiskt draperad variant på riktigt mossigt ”Pravdatänkande” har självfallet aldrig fallit henne in.

Vidare får vi veta att:

De “alternativa” lever på den fria pressens existens. Deras egen tillvaro handlar om att upprört reagera på det journalister gör. Med få undantag presterar de “alternativa medierna” ingen egen journalistik, och när de gör det är det sällan de ens försöker vara objektiva och sakliga.”

Med ”alternativa medier” menar hon förstås de nya uppstickarna på nätet och på papper (Fria tider, Nya Tider och Nyheter idag), de som håller på att bli ett verkligt hot mot den ”riktiga journalistiken”, vars problemformuleringsprivilegium nu satts i gungning.

Alternativa medier?
En liten tillbakablick säger oss att ända sedan Röda rummets dagar har medierna haft ”borgerlig dominans”. Politikens vänstersida har med tiden successivt försvagats, men har dock funnits kvar. Det har startats åtskilliga ”vänsteralternativ” genom åren, som av olika skäl sällan blivit särskilt långlivade. ETC, FiB/Kulturfront och Proletären är tre (sinsemellan mycket olika) vänsterkantsalternativ, som fortfarande lever, men som förstås spelar och har alltid spelat i en helt annan division än de stora: Bonnierkocernen, Shipsted, MTG (Stenbeck) och några till. Vänsterkantsalternativen har visserligen kritiserats för sina ståndpunkter, men deras existensberättigande har aldrig på allvar ifrågasatts (inte ens under IB-affären). Vänsteråsikter finns och bör ha sina språkrör, det har varit grundläggande även för den liberala borgerligheten.

Men denna ”alternativa” press (med eller utan presstöd) ingår av någon anledning inte i Lisa Magnussons “alternativ”-bild, denna marginella vänsterpress tillhör förmodligen hennes ”riktiga journalistik”. Är det som skrivs på denna sajt “riktig” eller “alternativ journalistik” i Lisa M:s ögon undrar jag?

Lite historia
Nå, presstödssystemet tillkom på 50-talet efter att antalet dagstidningar minskat kraftigt. För att de stora borgerliga tidningarna inte skulle dominera helt fick “andratidningarna” (ofta socialdemokratiska) presstöd. Men inte för att de var goda demokrater, utan för att riksdagen beslutat att man på så sätt ville upprätthålla åsiktsmångfalden.

Rätten att starta och ge ut tidningar med – valfri politisk inriktning – är faktiskt grundlagsfäst och således en bärande bjälke i demokratibygget. Märkligt att det verkar ha undgått Lisa M. Som god liberal borde hon istället glädjas över den ökande mångfalden.

Det som Lisa M inte heller förstår är att mångfalden inom ramen för hennes ”riktiga journalistik” krympt ihop till samstämmighet på centrala politikområden. Den monopoliserade mediebranschen går idag i osynliga – men trots allt – ledband. Det är samstämmigheten inom Lisa M:s ”riktiga journalistik” som öppnat upp för ”ny alternativ journalistik”.

Oro för framtiden och viss självrannsakan
Hon ägnar sig även åt försiktig självrannsakan. Ibland blir det fel även för ”riktiga journalister” medger hon, men “felen är ändå undantag”. Och hon slutar trots allt sitt självrannsakande stycke i en lovsång…

Oftast gör journalister ett bra jobb, ibland ett fullständigt strålande. […] Utan dem skulle oegentligheterna på Transportstyrelsen kanske aldrig ha kommit till allmänhetens kännedom, eller konsulthaveriet på Nya Karolinska. […] Oftast finns emellertid ingen dold agenda, ingen stor konspiration, ingen allseende kraft.

Förvisso gör många journalister ett hederligt jobb på många vitala områden. Så är det för övrigt både i Ryssland och Kina. Men det finns gränser man inte överträder. Men dem kan hon inte urskilja.

Så skriver hon:

Ibland gynnas ett visst perspektiv. Till exempel tidigare rådande konsensus: det politiskt korrekta. Eller för all del Ryssland, som bevisligen försökt sätta både USA och europeiska länder i gungning genom att urholka förtroendet för samhället.

Och just där blir ledbandet tydligt – ”som bevisligen…” – som om det inte funnes en seriös diskussion om Rysslands roll och hur man bör förhålla sig till Ryssland i världspolitiken idag.

När den ledande borgerliga tidningen håller sig med ledarskribenter som inte kan skilja på ett Pravdasamhälle och ett samhälle med åsiktsmångfald är borgerligheten inte längre liberal. Allt vänds upp och ner, vilket känns orwellskt hotfullt.

  16 kommentarer for “En “riktig” journalist?

  1. Arne Nilsson
    2018-03-27 kl. 19:12

    Anders P!
    Det är alldeles utmärkt om personer med medel- och överklassbakgrund som Jan Myrdal, Knut Lindelöf med flera ställer sig bakom progressiva krav och är beredda att kämpa för dessa krav. Under resans gång kommer folk med olika bakgrund och olika ideologiska uppfattningar kunna enas i olika konkreta frågor. Då kan man få det mest oväntade resesällskap.

    Helt överens med dig då du resonerar kring “guilt by association”.

    Bertil C!
    Du undrar vad jag menar med: ”Den utomparlamentariska vänstern draperar sig i olika leninistiska dräkter och blir därmed helt ointressanta.”

    De som konsekvent tar till sig Lenins teorier och hyllar hans praktik hamnar i den antidemokratiska fållan. I Sverige idag är det inte möjligt att driva en framgångsrik politik om den inte står på en fast demokratisk grund. Därför måste leninism i dess olika varianter mönstras ut.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.