å här skrev jag den 10 september (dagen efter valet 2018):
”I konsekvens med att jag röstat på V, önskar jag mig en breddad Löfvenregering – åt båda hållen. Den ska bestå av V, S, MP, L och C (54,7%). Det vore att återställa en rimlig och begriplig ordning som motar ut hela den nygamla högern (M, KD och SD) i opposition (45,3%). SD skulle då marginaliseras helt. Att utelämna V ur en Löfvenregering vore mycket olyckligt p g a att majoriteten går förlorad och att V blir en sund motvikt mot de ideologiskt marknadsliberala C och L. […] Så, min vädjan går först och främst till Annie Lööf, Jan Björklund och Stefan Löfven att ta detta modiga politiska steg. På så sätt kan de åstadkomma något nytt och konstruktivt och på så sätt beröva Sverigedemokratierna vågmästarrollen.”
Så blev det alltså inte. Istället blev det just så som jag varnade för – ett utelämnande av V ur regeringsunderlaget, vilket på sikt kommer att gynna de tre rena högerpartierna och då särskilt SD.
SD:s kometkarriär
Låt oss nu lugnt och systematiskt ta frågan om SD från grunden.
Sedan 2002 – i de fem senaste valen – har SD gjort en fullkomlig kometkarriär (se diagram ovan). Till detta finns orsaker. Den främsta är att, samtidigt som de etablerade partierna (riksdagspartierna före 2002) genomfört en mycket impopulär politik så har SD stått för något helt annat. Tydligast har det varit med invandringspolitiken, flyktingpolitiken och integrationspolitiken, men också flera andra politikområden har haft stor betydelse. Det här är idag ett väl etablerat faktum.
Alltså (1); SD:s kometkarriär har främst orsakats av att de gamla riksdagspartierna lämnade ett politiskt vakuum när de mer eller mindre entydigt sveptes med i den nyliberala vågen.
Alltså (2): SD:s stora framgångar beror inte på att SD haft ett speciellt genomarbetat och stringent politiskt program.
Nej, SD:s smala lycka har varit de etablerade partiernas orealistiskt idealistiska nyliberalism, främst representerad av invandrar- flykting- och integrationspolitiken. Ännu en nödvändig faktor för SD-framgången har varit Åkessongängets förvandling från skinnskallekod till Dressmankod.
Politiskt har SD svängt hit och dit i det mesta – utom i ”invandrarfrågan” – men är idag värderingsmässigt ett högerparti med konservativt kulturrasistiska inslag. Och där kommer de säkert att stanna under överskådlig tid.
I privatiserings-, försvars-, Nato- och EU-frågan kan de svänga vart som helst. Inget binder dem principiellt i dessa frågor. I demokratifrågor såsom yttrandefriheten, organisationsförbud, mediefrågor etc är de förstås inte heller att lita på. De kommer att följa M och KD i hasorna. Så, ur mitt perspektiv är SD opålitliga på ett ganska typiskt högerkonservativt sätt, inte minst som nationalister (i meningen försvarare av Sveriges alliansfrihet och oberoende).
Mer av samma overksamma medicin
Med en Löfvenregering (S+MP) – låst av det famösa 73-punktsprogrammet – kommer ovanstående beskrivna förhållanden bara att förvärras. Hur S-ledningen har kunnat gå med på att föra en ren C+L-politik, är fan ta mig obegripligt.
Agerandet framstår närmast desperat. Det är den uppskruvade SD-nojan och allt innehållslöst tal om ”rätta värderingar” som drivit fram denna märkliga uppgörelse mellan S, MP, C och L samt 73-punktsprogrammet. De fyra partierna tror i bästa fall på att de gör det enda rätta. Jag tror att de helt enkelt tappat markkontakten. Eller så är det något de är ännu räddare för än för SD, som man till varje pris vill dölja; nämligen att de själva är huvudansvariga för SD:s kometkarriär.
Centerpartister jublar nu över sin briljanta och smarta partiledare, men den lyckan kommer att bli kortvarig. Hela spektaklet under de senaste fyra månaderna spelar som allt annat SD perfekt i händerna, och de är smarta nog att bara tyst och försynt avvakta i kulissen, tills de kan kliva fram som nationens räddare.
Sverige och många andra länder har hamnat i ett kvalitativt nytt läge, varest det är omöjligt att finna en majoritet.
Det hjälper inte att ”vädja”, som Knut L gjorde. Om (v) ingår i regeringsunderlaget måste (c) och (l) avbryta samarbetet med (s).
Frågan är om detta beror på den ”nyliberala vågen” (Knuts hypotes), eller om det beror på en kulturell och teknisk förändring.
Det är möjligt att den nya, teknik-baserade sammankopplingen av grupper ger upphov till ett flertal självförstärkande mentala kulturer som är oförenliga. Går man in i de olika bubblor som bildats på grund av ”tvittrande” och dylikt, ser man att de olika grupper som nu finns inte kommer att kunna samarbeta med andra, så att en majoritet kan bildas.
Jag skulle nog gjort en annan formulering här Knut.
SD:s smala lycka har varit… att dom andra riksdagspartierna inte kan berätta sanningen om hur deras egen politik har gynnat överheten på välfärdens bekostnad…
Detta har lett till att invandringen är den enda anledning som det alls pratas om i MSM när välfärdens skrotning diskuteras. Antingen är det invandringen som saboterar välfärden och om du är emot den så är du rasist, eller… ja, vad kan det annars vara som förstör vår välfärd? Det får folk lista ut själva, för det får inte sägas i överhetens media.
I MSM är det invandring mot välfärd! Skattesänkningar och privatiseringar existerar inte i deras inslag om välfärden. Således lämnas den politiskt normalintresserade svensken med valet att antingen acceptera sämre välfärd eller att kräva välfärden tillbaka och stå ut med att bli kallad rasist.
Där tror jag vi har orsaken till SD:s kometkarriär.
Jan Arvid G!
Intressant hypotes. Säkert bidrar en ”kulturell och teknisk förändring” till vår politiska krissituation idag. Men i grunden är nog den ekonomiska utvecklingen styrande. Säkert kommer bubblor att spricka, men nya allianser kommer att uppstå och göra sig påminda på många olika vis. Min vädjan är förstås symbolisk, inte tror jag att de läser vad jag skriver och inte har jag på allvar trott att min favoritregering kommer till stånd. Men opinioner har betydelse.
Knut L!
Jag förstår att din vädjan var symbolisk; jag syftade inte på just din text, utan på alla dem som fortfarande förväntar sig att det skall gå att få ihop majoriteter, så som det gick i vår ungdom före världsvida vävens tid. Då var Sverige, som du minns, någorlunda bipolärt. Man kunde bara få nya mentala intryck från några dagstidningar och tidskrifter, böcker, lite radio och TV, lite personliga samtal. Folk var oftast lite allmänborgerliga eller lite sossiga.
I dag håller ett antal grupperingar på med att hetsa varandras hjärnor i en kvalitativt helt annorlunda ekologi. Jag skulle säga att de biologiska förutsättningarna ändrats. Fenomenet liknar skrikande rundgång i högtalare. Denna hjärn-neurologiska självförstärkande rundgång är lika stor i många av de elektroniska vänstergemenskaperna som i de högerradikala grupperna.
Teorin att ”i grunden är nog den ekonomiska utvecklingen styrande” kan nog inte vara opåverkad av att våra neurologiska existensvillkor revolutionerats.
Jan Arvid G!
Mycket viktig diskussion detta. Du har säkert rätt i att förhållandena, kanske t o m att ”de biologiska förutsättningarna ändrats”. Bra metafor att det ”liknar skrikande rundgång i högtalare”, en ”hjärn-neurologisk självförstärkande rundgång”.
Läser just nu Den inre ojämlikhten, Jämlikhetsandens uppföljare. Där får man fort klart för sig att samhälletsklyftornas djup, d v s ojämlikheten ökar, sociala fobier, kriminalitet, självmordsfrekvens, psykiska och fysiska sjukdomar sjukdomar… skadar människor i massomfattning.
Diskussionen om mobilernas tendens att isolera människor från varandra talar man mer och mer om. Forskningen pågår intensivt, och det här är väl en del av det du beskriver som att ”de biologiska förutsättningarna ändras”.
Jag känner flera debattörer som vägrar utgå från verkligheten – valresultatet. Och jag tycker att Knut L nu gör detsamma. Du tycker att C-L-S-MP-V skulle bilda en majoritetsregering. Men att du tycker det övertygar inte C och L och deras väljare, av vilka en klar majoritet säkert avvisar en koalition med V. Det är många som ”avvisar” det ena eller andra utan att tala om vad alternativet skulle vara. Jag tror att Sjöstedt insåg detta nu, att han kunde se att alternativen till att släppa fram Löfven var att Kristersson skulle bli statsminister eller, troligare, ett nyval som i bästa fall skulle skapa en oförändrad situation – i värsta fall göra saken än värre.
Vad gäller orsakerna till SD:s framväxt, skulle det vara intressant om någon kommenterade den teori jag tidigare utvecklat här; att de flesta väljare de vann 2010, när de kom in, kom från missnöjda socialdemokrater som ogillade deras gemensamma valkampanj med vänsterpartiet.
Benkt L!
Jag var redan dagen efter valet fullt medveten om att mitt regeringsförslag var otänkbart p g a att de fem partierna inte tar på sig ens ett uns av skulden för SD:s kometkarriär. Det var det som gjorde situationen så fastlåst. Eftersom deras viktigaste och enande fråga är att hålla SD utanför, kommer de att misslyckas. Just den krassa verkligheten talar för det. Se på diagrammet.
Att nu C, L m fl valt att sätta V och SD i samma skamvrå är djupt intolerant och kommer inte att hjälpa några demokratiskt sinnade partier.
Anders Åberg!
Ja, det får du nog stå ut med (16/1 2019). Och är det för den delen inte så att i dagens politiska debattklimat så är det ytterst EU som bestämmer vad som är fascism och vad som inte är det. Allt som EU inte gillar är fascism.
Bo Persson!
Jo så är det nog, men det är MSM som är EU-topparnas och överhetens trumpeter och den låt dom spelar är till för att lura skjortan av vanligt folk.
All galla dom spyr på högerpopulisterna förstärker intrycket att SD och deras gelikar är den enda existerande oppositionen, när dom i själva verket är överhetens kanske främsta stödtrupp när missnöjet växer.
Anders Å!
Ja, inte ser det speciellt ljust ut just nu och själv tror jag att EU kommer att sprängas av inre motsättningar. Alltså ungefär som Sovjet imploderade.
Om man nu tror att SD är fascistisk och att med dom kommer en diktator av Hitler-typ att komma till makten, så är denna regerings konstellation riktig och bra som har förhindrat det. Lyckades man med det så kommer man nog att lyckas med konststycket att Socialdemokratin och Vänsterpartiet fortfarande är arbetarpartier också.
Torgny Forsberg!
Jag tycker att allt talar för att det om fyra år blir ännu svårare att bilda en regering än det varit i år. Vad skulle det vara som talar för att det kommer att bli lättare?