-breven från Veronica J började anlända allt oftare. En bidragande orsak kan säkert ha varit att mina brev till henne kom i ännu tätare intervaller, men det var ingenting jag närmare reflekterade över.
I ett brev från en av de allra första dagarna i juli skrev hon, smått överrumplande, att hon numera har sina bopålar nedslagna på Tjäderholmens sydliga flank. Det stämde nog med verkligheten om än inte med den inre kompass som vid det tillfället var min käraste ägodel. Upplysningen kom hur som haver att få vittgående konsekvenser.
Jag kanske bör påpeka att Veronica inte precis är vem som helst. Hon är 47, doktorand i ämnet ”Tysk och västtysk fotboll under åren 1954–2014”, objektivt sett en toppsnäcka och definitivt en Guds gåva till mänskligheten, i all synnerhet dess manligare hälft. Dessutom är hon blixtsnabb i repliken, sylvass som ett skarpslipat rakblad och långt gladare än en trädpiplärka på frivillig maskletar-exkursion. Men framför allt är hon en bottenlöst ärlig existens – som en konsekvens därav också smått troskyldig och naiv – och inte minst därför (och nu syftar jag på ärligheten …) värd ett eget kapitel i svensk vitterhet.
Ja, Veronica J är oemotståndlig och bokstavligen makalös – eller make-lös för att nu använda ett mer exakt uttryck. Jag är ganska skicklig på att lägga ihop två och två och räknade snabbt ut att detta med södra flanken av Tjäderholmen måste betyda att hon nyligen flyttat samt att detta i sin tur inte kunde ha någon annan rimlig förklaring än att hon låg i skilsmässa. Dottern och sonen närmare 20, hon själv som sagt 47 och filosofie doktor inom ett fåtal månader – glasklart att det rörde sig om skilsmässa!
I nästföljande brev anförtrodde mig Veronica att hon just högläst ett par av mina essäer för sin dotter Frida, en ung dam som tog studenten i våras och i Karlstads innekretsar går under namnet ”Adriatiska Havets Drottning”. Till min oförställda glädje hade drottningen gjort tummen upp, vilket indikerar att de studier i litteraturhistoria som hon, drottningen således, tänker ägna höstterminen åt kommer att gå som en dans för detta i ordrätt mening valsande majestät – eller Dancing Queen, som det ju heter.
”Det är uppenbarligen så att Veronica tar sig an Frida, medan grabben hennes kamperar hos fadern”, tänkte jag. Rätt naturligt – om än aningen konventionellt.
Av en händelse stötte jag ihop med Frida ute på Skinnarviksallén bara några få dagar senare. Hon log älskvärt och vågade sig rent av på att, försiktigt, tilltala den grånade äldre gentleman som dristade sig att korsa hennes stig. ”Verkligen kanon att du försöker hålla morsan på gott humör”, sa Frida och tog ett par danssteg. ”Tyvärr känner hon sig rätt ensam nu.” Jag rodnade klädsamt under solbrännan och visste nog inte riktigt hur jag skulle replikera, något som mitt senkomna svar klart vittnar om: ”Du kan skatta dig lycklig över att ha en sådan mor!” var allt jag lyckades haspla ur mig.
Jag vågar inte gå i god för att det var exakt så här orden föll mellan Frida och mig – i synnerhet som vi aldrig växlade en endaste stavelse med varandra – men i alla händelser var det ju så här vi hade tänkt säga. Åtminstone jag.
Indirekt uppmuntrad av Frida traskade jag glatt vidare i min ullstrumpa och frågade Veronica, givetvis brevledes, om jag möjligen fick bjuda henne på Spicy Hot-lunch någon gång inom överskådlig framtid och helst i god tid före min slutliga hädanfärd. Det fick jag. Över huvud taget vilade ingen tveksamhet över Veronicas jakande svar. Fredagen den 20 juli infann vi oss båda två på Spicy, smorde kråsen och samtalade länge om stort och smått, varefter hela projektet avslutades med jordgubbs-supé nere vid Klarälven. Jag observerade tidigt att Veronica hade vigselringen på sig. Hon vill förstås, tänkte jag, att hennes Spicy-moatjé ska yttra några tröstens ord om det havererade äktenskapet, men så enkla trick går jag inte på. Vad skulle Dolores och de andra servitriserna ha sagt, om min unga gäst plötsligt hade börjat gråta mitt i allt riset och alla cashewnötterna?
Att Veronica var förälskad, eller i vart fall var på god väg att bli det, märkte jag nästan omgående. Det kunde till och med en blind höna känna med en käpp. Det enda orosmolnet på den i övrigt så kemiskt molnbefriade himlen var hennes besked om att hon och övriga familjen skulle semestra i Portugal två veckor från och med den 23 juli. Om det sade jag noll och intet, men jag fann det ganska besynnerligt att ett skilsmässopar väljer att semestra ihop. Jag insåg att resan måste ha planerats för mycket länge sedan, och att den nu måste genomföras för ungarnas och (den obefintliga) husfridens skull.
I nästa fas hände något avgörande: jag tvingades inse, efter att noga ha studerat i synnerhet ett av de Portugalfoton som Veronica lade ut på Facebook, att min skilsmässoteori visserligen bar genialitetens alla insignier men ändå brast i ett viktigt avseende: den hade inte ett dugg med verkligheten att göra!
Idag vet jag att Veronica är lyckligt gift, och att hon och jag bara är goda vänner. Men det är verkligen inte ”så bara”. Vår framtid badar i ljus. Vi har också utformat en gemensam Spicy Hot-policy: så snart hungern rasar i hennes inälvor, behöver hon bara kontakta mig på enklaste sätt, om det nu råkar vara näringsriktigt käk hon traktar efter. Jag ställer självfallet upp i helg som i söcken. Är man en damernas riddare, så är man! På några månaders sikt kommer fru J dessutom att bli en ovärderlig tillgång i den studiecirkel om folkrättsfrågor, till vilken hon nyligen anslutit sig. Ett gigantiskt steg för ’världens folk’ om än ett betydligt mindre för Veronica själv.
..ooOOOoo..
ed de ovanstående raderna har jag velat peka på den enorma roll som villfarelser, önsketänkanden och vanföreställningar spelar i våra individuella liv. Karl Marx ansåg, som bekant, att religionskritiken i själva verket är förutsättningen för all kritik, och följande citat från hans ungdomsverk Till kritiken av den hegelska rättsfilosofin (1843) är med rätta berömt:
… Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens klagan, hjärtat hos en hjärtlös värld och anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium (kursiv i original).
Så här skriver nog bara den som har full förståelse för den religiösa eggelsen och som formulerar sig i efterdyningarna till det så kallade opiumkriget mellan Storbritannien och Kina åren 1839–42.
I själva verket påstår Marx att det inte är någon Gudom som har skapat oss människor utan att det är människorna som har skapat sina gudar. Och så kan det mycket väl förhålla sig.
Det är för övrigt inte enbart ett batteri med olika gudar vi tillskapar oss. Vi tar också ställning, politisk ställning inte minst, på grunder som ofta är tvivelaktiga och ibland rent felaktiga. De verklighetsbilder som vi gör till våra är många gånger rena överlevnadsstrategier med funktionen att lindra hjärtesorg såväl som andra sorger och bedrövelser. Villfarelser, önsketänkanden och allsköns vanföreställningar finns alltid till hands. Det vet alla som följer den här bloggen.
Fascinerande är också detta: OM jag hade vetat att Veronica J är lyckligt gift, så hade jag aldrig vågat föreslå en gemensamt Spicy-session. Men eftersom min verklighetsbild var felaktig, så var det liksom bara att tuta och köra inför den 20 juli. Jag är glad för att jag gjorde så. Det tror jag att hon också är.
