En stulen revolution? (I): Estnisk historieskrivning

Den traditionella historiska litteraturen om vad som skedde i Estland 1939-41 har länge varit mycket enhetlig ("sovjetisk ockupation"). Den sovjetkommunistiska versionen ("socialistisk revolution") har avfärdats som lögnaktig propaganda. Men den traditionella versionen har på sistone alltmer börjat ifrågasättas. Det här kommer Anders Persson behandla i en serie, här nu del 1.

minne-rest-1950-1990

Två minnesmärken i centrala Tallinn över det misslyckades kommunistupproret 1924. Till vänster segrarnas (nerrivet 1940 och restaurerat 2009), till höger det kommunistiska (rest 1974, nermonterat 1991).

Många så kallade “marxistiska” historieframställningar jag mött i Sverige har kännetecknats av att man tagit ner Bonniers Svenska Historia från hyllan, läst in ett kapitel eller två och sedan givit detta innehåll en “marxistisk” tolkning. Men för mig har detta inte varit “marxism” utan lättja. Själv har jag sökt följa Jan Myrdals uppmaning att i möjligaste mån “gå till läggen…gå till arkiven!”.

forfattaren-vid-skrivmaskinen

Författaren och sonen Henrik vid skrivmaskinen

Ändå har mina egna historieböcker bara i två fall i huvudsak baserats på arkivstudier, Den farliga hjälpen (1981) och 1808-gerillakriget i Finland (1986). I bägge fallen vägleddes jag inte av något svenskt standardverk, utan av icke-svenska, i dessa fall finländska historieskrivningar. Ty om det jag skrev hade den gängse svenska historieskrivningen tigit – och fortsatt att tiga – med Herman Lindqvist som glädjande undantag.

Läsa “allt”
För mina övriga böcker, där arkivstudier av olika skäl var svåra eller omöjliga, tillämpade jag principen att “läsa allt” (också rekommenderat av den franske filosofen Michel Onfray via Mats Loman). Man ska inte bara läsa det man tror är sant, utan också det som går emot vad man tror är sant. Händelser som den ene historikern har haft intresse av att sopa under mattan har kanske den andra intresse av att lyfta fram etc.

Efter att ha läst “allt”, eller “så mycket som möjligt”, från det rödaste röda till det brunaste bruna, är det dags att sätta sig ner och ge det hela sin egen tolkning, som i mitt fall ofta var att se skeendet ur folkets perspektiv. Men i princip hade samma fakta kunnat ses ur överhetens perspektiv. Vad som i min bok kanske beskrevs som en “proteströrelse av indignerade bönder” hade lika väl kunnat presenteras som ett “upplopp av oansvariga element”. Att förtiga viktiga händelser helt och hållet är ett brott emot den historiska sanningen och objektiviteten.

finska-bonder-anfaller

Finska bönder överfaller en rysk patrull nära Kauhajok i augusti 1808. Illustration till Johan Ludvig Runebergs dikt “Molnets broder” som baseras på verkliga händelser. I min bok 1808 – gerillakriget i Finland finns sympatierna hos böndernas “kamp emot en befarad livegenskap”, men samma fakta hade kunnat motivera en bok där deras kamp framställdes som “komplikationer av politiskt oansvariga element”.

Att se ett historiskt skeende ur folkets perspektiv innebär att söka utröna de “folkliga stämningarna”. Detta har visat sig vara ett mycket fruktbart arbetssätt. Hitlers “Anschluss” av Österrike 1938 visade sig i min bok Österrike mellan Hitler och Mussolini (1978) inte bara vara en sak mellan dessa diktatorer och den österrikiske ledaren Schussnigg, utan för anti-nazistiska österrikare, både anti-klerikala socialister och anti-socialistiska katoliker som gick och demonstrerade på gator och torg.

För att förstå exempelvis “Münchenkrisen” 1938 (Vi är förrådda, 1978 och Kuppen i Prag, 1990) räcker det inte med att ingående beskriva Chamberlains och Hitlers mellanhavanden. Man måste också ta med de folkliga opinionerna, inte bara i Tjeckoslovakien, utan också i Storbritannien. Mycket av det som skedde gjordes för att kontrollera de folkliga protestaktionerna. För att avläsa de folkliga stämningarna dessa år var dagspressen en ovärderlig, men givetvis inte felfri, källa.

massor-samlas

Tiotusentals anti-fascister samlade utanför Rudolfini, Prags främsta konserthus, den 22 september 1938 för att protestera emot den egna regeringens eftergiftspolitik. Fotot, som är omslag på min bok “Kuppen i Prag” har av många läsare misstolkats som ett folkligt uppbåd inför kommunistövertagandet 1948. (Platsen där de står hette 1938 Na Rejdišti, bytte efter kriget namn till “Rödaarméns soldaternas torg” för att 1989 få sitt nuvarande namn “Jan Palachs plats”.)

Dessa erfarenheter har fått ny aktualitet under arbetet med min Estlandsserie. När jag 1980 inte kom igång med någon bok om Estland var det för att – inser jag nu – att litteraturen som stod mig till buds var alltför likriktad, författad som den var av exilester med sina specifika erfarenheter och attityder.

“Sovjetisk ockupation”?
Om händelserna i Estland sommaren 1940 fanns och finns fortfarande en allmänt accepterade historieskrivning t ex Sture Gustafsons högst läsvärda Baltikum – tre länder – tre huvudstäder (2006) eller Andres Küng på många sätt utmärkta bok Baltikum – Boken om Estland, Lettland och Litauen (1991).

Denna historieskrivning skildrar hur Estland (och de övriga två baltiska staterna) hösten 1939 tvingas ta emot sovjetiska trupper som en följd av Molotov-Ribbentropp-avtalet. Trogna utfästelserna i avtalen höll sig de sovjetiska trupperna visserligen på sin kant och lade sig inte i landets inre förhållanden. Men detta tog slut i juni 1940, då de baltiska länderna beordrades, inte bara att medge obegränsad mängd sovjetrysk militär i landet, utan också att ombilda sina regeringen med sovjetvänliga ledamöter. Denna politiska utvecklingen var onaturligt identisk och synkron i alla de tre baltiska länderna.

sovjetiska-soldater

Sovjetiska soldater i en estnisk by

Nyval utlystes med kort varsel där icke-kommunistiska partier och kandidater med olika svepskäl hindrades delta. Eftersom omkring 95% sedan sades ha röstat för det enda godkända partiet “Det arbetande folkets block”, har detta “riksdagsval” haft mycket dåligt rykte. Det har fått ännu sämre rykte sedan dessa nyvalda parlamentsledamöter en vecka senare, mot bakgrund av gatudemonstrationer, “anhöll om” att få ansluta sig till Sovjetunionen. Så skedde också i början av augusti.

“Revolutionär situation”?
Så det är med mycket stor skepsis man öppnar den sovjettrogna boken Soviet Estonia utgiven i Tallinn 1980. Alla farhågor verkar besannas. Vad som i den traditionella historieskrivningen i väst betecknas som “sovjetisk ockupation” har här på sidan 98 blivit “socialistisk revolution”. På grund av kriget och de avskurna handelsförbindelserna hade produktionen i Estland minskat, arbetslösheten och levnadskostnaderna ökat varför “folket satte i gång politiska aktioner, en revolutionär situation hade uppstått”. Lite längre fram, på sidan 123 heter det:

Det estniska kommunistiska partiets inflytande ökade i fackföreningarna och bland de intellektuella. I slutet av 1939 och i början av 1940 höll en revolutionär situation på att mogna i Estland.

Förhållandena ansågs av kommunisterna gynna ett störtande av den auktoritära regimen:

Natten till den 1 april 1940 samlade Estlands Kommunistiska Parti (EKP) till en illegal konferens i Tallinn och lanserade parollen om störtandet av den fascistiska diktaturen och bildandet av en folkets regering. I loppet av den socialistiska revolutionen, vilken började den 21 april, kom EKP ut ur sin underjordiska tillvaro och tog ledningen för kampen att återskapa sovjetmakt.

kommunistisk-demo

Föregivet kommunistisk demonstration den 17 juli 1940 i Tallinn med parollen “Vi kräver Estlands anslutning till Sovjetunionen!” Nationaliteten av de spänstiga idrottsklädda männen är omdiskuterad.

Den sovjetmakt som skulle “återskapas” var den som under en kort period vintern 1917-18 uppehållits i Estland.

Detta, att framställa händelserna sommaren 1940 i de baltiska staterna som “socialistiska revolutioner”, var något relativt sent i sovjetkommunistisk historieskrivning. Under de första åren efter kriget och till mitten på 1950-talet hette det att det estniska folket befriats från sina förtryckare tack vare Röda Armén. Orsaken till omtolkningen var kanske att de baltiska kommunisterna nu på 1960-talet, till skillnad från tidigare, tilläts uttrycka olika former av nationell stolthet utan att bli anklagade för “borgerlig nationalism”. Kanske passade den nya synen också de Moskvatrogna kommunister, som under den stora polemiken i den världskommunistiska rörelsen – gentemot de “pekingtrogna” – kunde visa fram händelserna i Baltikum sommaren 1940 som ett exempel på en “fredlig väg till socialismen”.

Mer vanställd historia?
Men, undrar ni kanske, varför slösa tid på att bläddra i Soviet Estonia, som ju verkar ha en helt förvriden bild av vad som hände?

Jag var på väg att lägga ifrån mig boken när några rader fångade min uppmärksamhet. Det påstods uppe på sidan 98 att det hade varit ordinarie kommunval i oktober 1939 och fyllnadsval till riksdagen samma månad samt i januari 1940. Därvid hade en svängning i folkets politiska medvetande givit sig till känna genom segrar av kandidater från “Det arbetande folkets block”.

Fyllnadsval och kommunalval i Estland i oktober 1939 och januari 1940? Vad var det? Helt normala val under den ödesdigra hösten för Molotov-Ribbentrop-pakten?

Att det skulle ha varit några fria val hösten 1939 var något som jag inte sett någon annanstans. Det sista valet, innan det riggade sommaren 1940, hölls enligt böckerna (och Wikipedia, se längst ner) i februari 1938 under Konstantin Päts presidentskap.

Och om det nu var val hösten 1939, skulle de ha lett till segrar för kommunister och komunistsympatisörer? Detta måste vara lögn och förbannad dikt! Eller….?

Nästa gång: Höger och vänster i Estland 1939


Lista på alla avsnitt i serien…

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  32 kommentarer for “En stulen revolution? (I): Estnisk historieskrivning

  1. Björn Nilsson
    2016-11-18 kl. 9:00

    Detta blir mer och mer intressant! Det där om att “läsa allt” bör vara en viktig lärdom även för akademiska historiker, jämsides med de källkritiska kriterierna.

    (Fast angiven författare verkar lite skum.)

  2. Anders Persson
    2016-11-18 kl. 9:56

    Björn N!
    Jag lovar dig, det kommer att bli ännu mer spännande. Den här serien om Estland har fångat mig helt. Jag skulle egentligen ha ägnat hösten åt att forska i jordrotationens inverkan på havets och atmosfärens rörelser, vilken roll jordens icke-sfäriska form spelar i detta avseende samt hur de s k fiktiva metriska termerna i en av de matematiska härledningarna ska förklaras. Jag har en handfull “deadlines” som rycker närmare varje dag…

  3. Sven-Eric Holmström
    2016-11-19 kl. 8:00

    Björn N:s uppfattning om att även akademiska historiker borde läsa allt och ta till sig de källkritiska kriterierna delar jag helt. Då det gäller Stalin-epoken så brister det jämmerligt på den punkten bland västerländska historiker, med få undantag.

    Själv har jag studerat Stalin-epoken sedan början av 2000-talet och är i slutskedet av min första bok. Jag har aldrig stött på något ämne där man så totalt kastar de källkritiska principerna överbord. Detta faktum skulle i sig kunna vara ett ämne för en doktorsavhandling. En av de vettigare historikerna, professor J. Arch Getty har kallat den västliga Stalin-forskningen som en “produkt av propaganda”. En “forskning” där det är meningslöst att korrigera varje enskild felaktighet utan hela forskningen måste tas om från början.

  4. Anders Persson
    2016-11-19 kl. 12:30

    Sven-Erik H!
    Utgångspunkten för all Stalinforskning måste vara att han var galen, maktlysten och grym. Om han gjorde något som inte lätt låter sig förklaras av de två sistnämnda dragen så tar man till det första – eller förtiger saken helt och hållet. Det har t ex drabbat Sovjetunionens stöd till den nya staten Israel 1947-49 samt Stalins förnuftiga synpunkter på språket och överbyggnaden i polemik emot Nikolaj Marrs idéer.

  5. Arne Nilsson
    2016-11-19 kl. 20:13

    Anders P och Sven-Eric H!
    Ett väldigt svärmeri för Stalin och Sovjetunionen. AP skriver ironiskt att Stalin måste vara “galen, maktlysten och grym”.

    Stalin var inte galen i den bemärkelsen att det satt en liten djävul på hans axel och styrde hans beteende och/eller att han skulle vara omedveten om resultatet av sina handlingar. Stalin var en klok, insiktsfull och kunnig politiker. Han var den främsta företrädaren för den byråkratklass som definitivt hade tagit makten i Sovjetunionen efter 1928 och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare.

    Som de allra flesta politiker måste man nog beteckna Stalin som maktlysten både för egen del och för den klass han representerade.

    Stalin var knappast grym i den bemärkelsen att han tyckte om att åsamka andra människor lidande. Stalin grymheter var en metod för att behålla makten.

  6. Arne Nilsson
    2016-11-19 kl. 20:24

    Anders P!
    Du skriver: “Det påstods uppe på sidan 98 att det hade varit ordinarie kommunval i oktober 1939 och fyllnadsval till riksdagen samma månad samt i januari 1940. Därvid hade en svängning i folkets politiska medvetande givit sig till känna genom segrar av kandidater från ‘Det arbetande folkets block.'”

    Om denna svängning hade ägt rum varför var det då nödvändigt med de riggade valen sommaren 1940? Den frågan besvarar du förhoppningsvis i ditt kommande inlägg.

  7. Sven-Eric Holmström
    2016-11-19 kl. 22:56

    Stalin var en svuren fiende till personkulten och var inte mer “maktlysten” än att han vid åtminstone tre tillfällen ville avgå.

    Det är inte frågan om något “svärmeri” utan att fastställa den historiska sanningen. Inte svårare än så. Det är heller inte frågan om att återupprätta Uncle Joe. Då punkt efter punkt i den västliga Stalin-forskningen visar sig vara fel måste man dock dra vissa slutsatser.

  8. Anders Persson
    2016-11-20 kl. 8:05

    Arne P!
    Det där med ironi är farligt. Jag menade (sjävfallet?) inte att en historiker bör utgå från att Stalin var galen, maktlysten och grym. Jag ironiserar över att historieforskningen till stor del haft detta som utgångspunkt och sedan låtit den historievetenskapliga analysen, om man nu kan kalla den det, rätta sig därefter.

    Vad gäller din andra fråga har jag just nu inget svar, serien kommer till samtidigt som jag forskar i arkiven och böckerna! Men titeln kanske ger en ledtråd: esterna hade kunnat göra någon slags radikal samhällelig förändring 1940 om man hade kunnat garantera dem icke-inblanding från väster och söder (Tyskland), norr (Finland) och öster (Sovjetunionen).

  9. Arne Nilsson
    2016-11-20 kl. 15:40

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Stalin var en svuren fiende till personkulten och var inte mer ‘maktlysten’ än att han vid åtminstone tre tillfällen ville avgå.”

    Har lite svårt att tror att “Stalin var en svuren fiende till personkulten”. Han var högsta höns i både stat och parti. Därför borde det ha varit lätt att bekämpa och avveckla personkulten om bara den goda viljan hade funnits.

    Om Stalin verkligen “ville avgå” så hade han gjort det. Svårare än så är det inte. Talet om att han ville avgår tre gånger är mer en bekräftelse på att han inte ville avgå.

    Västliga propagandister och borgerliga historiker älskar att förknippa Stalin och Sovjetunionen med socialism. Därmed kan man dra visionen om det klasslösa samhället i smutsen genom att hänvisa till frambringade svältkatastrofer i början på 1930-talet i bland annat Ukraina med miljontals döda, skenrättegångar med hundratusentals oskyldiga avrättade. Miljontals sända till Gulag. Inga demokratiska fri- och rättigheter. Detta är i större eller mindre omfattning uppenbart för vanligt folk. Därför föredrar man borgerlig demokrati och kapitalism framför socialism.

    Men vare sig Stalin eller Sovjetunionen har något med socialism att göra. Som jag skrev i mitt förra inlägg: Stalin “var den främsta företrädaren för den byråkratklass som definitivt hade tagit makten i Sovjetunionen efter 1928 och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare”. Eftersom varken du eller Anders P verkar invända mot den formuleringen drar jag den kanske lite vågade slutsatsen att vi är överens om detta.

  10. Sven-Eric Holmström
    2016-11-22 kl. 5:54

    Det verkar som du, Arne N, är en Trotskij-anhängare. Inget nedlåtande i det utan bara ett konstaterande.

    Resonemanget att Stalin hade kunnat avgå om han ville och att han hade kunnat stoppa personkulten om han ville bygger på vanföreställningen att han var en diktator och allsmäktig vars ord var lag. Det saknar grund. Stalin var tvärtom omstridd. Det finns många exempel på det.

    Helt kort om Beria. Han mördades på stället i juni 1953 och den rättegång som ska ha dömt honom i december 1953 var en rättegång, om den alls ägde rum, en rättegång mot en sedan länge död person.

  11. Arne Nilsson
    2016-11-22 kl. 17:16

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Det verkar som du, Arne N, är en Trotskij-anhängare. Inget nedlåtande i det utan bara ett konstaterande.”

    Jag måste göra dig besviken. Jag har aldrig varit och är inte heller idag “Trotskij-anhängare”. Inte heller har jag samma syn som Trotskij på klassförhållandena i Sovjetunionen på 1920- och 1930-talet. Så du får allt komma med lite bättre argument än att jag är “Trotskij-anhängare” då du försöker avvisa mina analys avseende klassförhållandena i Sovjetunionen. Även om jag vore “Trotskij-anhängare” så skulle inte min analys vara felaktig. Etikettering, “Trotskij-anhängare”, skymmer sakfrågorna.

    Du skriver vidare: ”Resonemanget att Stalin hade kunnat avgå om han ville och att han hade kunnat stoppa personkulten om han ville bygger på vanföreställningen att han var en diktator och allsmäktig vars ord var lag.”

    Jag har aldrig torgfört ”vanföreställningen att han [Stalin] var en diktator och allsmäktig vars ord var lag”. Jag har skrivit följande: ”Stalin var den främsta företrädaren för den byråkratklass som definitivt hade tagit makten i Sovjetunionen efter 1928 och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare”.

    Finns inget som tyder på att Stalin tvingades till att ställa upp som ledare för stat och parti i Sovjetunionen. Jag har svårt att se att Stalin inte hade ett visst inflytande på tingens ordning i staten. Så nog skulle han ha kunnat montera ned personkulten. En personkult leder till att de verkliga förhållandena döljs. Dessutom hade han, Stalin, mycket väl ha kunnat avgå och då hade det knappast längre varit intressant med en Stalinkult.

  12. Sven-Eric Holmström
    2016-11-22 kl. 22:13

    Om du läste vad jag skrev så sa jag att det inte var något nedlåtande. Det var bara ett intryck jag fick och ingen etikettering.

    Stalin gjorde fyra försök att avgå (inte tre som jag sa). Det första var 19 augusti 1924, det andra 27 december 1926, det tredje 19 december 1927 och det fjärde 16 oktober 1952. I de två första fallen hänvisade han till hälsoskäl. I det tredje fallet ansåg han att det inte längre fanns någon anledning för honom att kvarstå som generalsekreterare då stridigheterna inom partiet avtagit och att posten lika gärna kunde avskaffas. I det fjärde fallet hänvisade han till hög ålder, överarbete och att det fanns nya kompetenta kadrer som kunde ersätta honom. Centralkommittén avvisade i samtliga fall hans begäran.

    Det finns som sagt hur många exempel som helst på hur oerhört negativt inställd han var till personkulten kring sig själv. En av de som mest odlade den personkulten var en viss Nikita Chrusjtjov.

    Sen det här med svälten 1932-1933. Den var inte “framkallad” utan berodde på felslagna skördar och naturkatastrofer. De åtalade i de stora Moskvaprocesserna på 1930-talet var skyldiga till i vart fall det som de erkände sig skyldiga till.

  13. Björn Nilsson
    2016-11-23 kl. 7:35

    Sven-Eric H!
    Det verkar som diskussionen åkt iväg från Tallinn till Moskva. Men kan man inte säga att Stalin var allenarådande – frånsett den komplikationen att han var i händerna på sina närmaste män och därför hade begränsat manöverutrymme? Jag har sett ett uttalande citerat (minns inte var) om att han sagt att han inte kunde göra vissa saker eftersom underhuggarna var emot. Om de kände att han var en någorlunda säker garanti för deras egen makt hade de väl ingen anledning att låta honom kliva av. Den frigörelsen kom ju först flera år efter att Stalin dött. Kanske populariteten bland folket spelade en roll också.

    Opinionssiffrorna för Stalin är ännu höga i Ryssland. Jämför med Kina, där har man inte vågat riva ner Mao ens årtionden efter att han dött.

  14. Arne Nilsson
    2016-11-23 kl. 17:28

    Sven-Eric H!
    Den politiska liturgin ställer krav på sina deltagare. Du skall framstå som ödmjuk, god och besjälad av en vilja att tjäna andra människor. Men framför allt skall det inte framstå som du traktar efter olika poster i stat och parti. Du skall framstå som ovillig. Du skall trugas att ikläda dig olika ansvarsuppgifter. Det måste döljas att du tjänar intresset hos en begränsad grupp. Med detta som bakgrund framstår Stalins eventuella motstånd mot att ikläda sig olika ansvarsposter som ett skickligt genomfört politiskt spel.

    Svältdöden i Ukraina förklarar du bort med “felslagna skördar och naturkatastrofer”. Låt oss se vad Richard Sakwa skriver i Frontlinje Ukraina:

    “Mer än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.” (s. 40-41)

    Du skriver: “De åtalade i de stora Moskvaprocesserna på 1930-talet var skyldiga till i vart fall det som de erkände sig skyldiga till.” Du tycks mena – eftersom de erkände så var de skyldig. Att någon erkänner sin skuld utan att vara skyldig kan ha många förklaringar: tortyr, hot mot anhöriga, den stora saken kräver det mm. Övrig bevisning mot de anklagade var mycket svag. Således skådeprocesser.

  15. Sven-Eric Holmström
    2016-11-23 kl. 18:47

    Du har rätt, Björn N, att vi kommit ifrån ämnet lite grann. Jag får delvis ta på mig det.

    Du har en god analys tycker jag av Stalin och hans medarbetare. En av de bättre västerländska historikerna, Stephen Wheatcroft, har kallat den sovjetiska regeringen före kriget för “Team Stalin”. Stalin lär ska ha förespråkat att Malenkov skulle ersätta Jezhov som NKVD-chef (här är jag osäker då jag inte sett källan riktigt), men blev nedröstad av de som ville ha Beria.

    Sen har vi den berömda diskussionen mellan Stalin och generalen Rokossovskij, där den sistnämnde gick emot Stalins uppfattning i en militär fråga. Stalin bad Rokossovskij att gå ut till ett annat rum och tänka över saken och sen komma tillbaka. Rokossovskij kom tillbaka och vägrade ändra uppfattning. Stalin lät honom återigen gå ut och tänka över saken. När detta hade upprepats tre gånger gav Stalin med sig: “En general som är så säker på sin sak måste helt enkelt ha rätt.”

    Det här med Stalins popularitet i Ryssland. Jag var själv till Petrozavodsk för ett antal år sen. En av de yngre kvinnorna som guidade min grupp pekade på Lenin-statyn i staden och sa med en viss stolthet i rösten: “Det här är vår gubbe.” Överlag var både Lenin och Stalin aktade, Jeltsin hatad och Gorbatjov föraktad.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.