En stulen revolution? (I): Estnisk historieskrivning

Den traditionella historiska litteraturen om vad som skedde i Estland 1939-41 har länge varit mycket enhetlig ("sovjetisk ockupation"). Den sovjetkommunistiska versionen ("socialistisk revolution") har avfärdats som lögnaktig propaganda. Men den traditionella versionen har på sistone alltmer börjat ifrågasättas. Det här kommer Anders Persson behandla i en serie, här nu del 1.

minne-rest-1950-1990

Två minnesmärken i centrala Tallinn över det misslyckades kommunistupproret 1924. Till vänster segrarnas (nerrivet 1940 och restaurerat 2009), till höger det kommunistiska (rest 1974, nermonterat 1991).

Många så kallade “marxistiska” historieframställningar jag mött i Sverige har kännetecknats av att man tagit ner Bonniers Svenska Historia från hyllan, läst in ett kapitel eller två och sedan givit detta innehåll en “marxistisk” tolkning. Men för mig har detta inte varit “marxism” utan lättja. Själv har jag sökt följa Jan Myrdals uppmaning att i möjligaste mån “gå till läggen…gå till arkiven!”.

forfattaren-vid-skrivmaskinen

Författaren och sonen Henrik vid skrivmaskinen

Ändå har mina egna historieböcker bara i två fall i huvudsak baserats på arkivstudier, Den farliga hjälpen (1981) och 1808-gerillakriget i Finland (1986). I bägge fallen vägleddes jag inte av något svenskt standardverk, utan av icke-svenska, i dessa fall finländska historieskrivningar. Ty om det jag skrev hade den gängse svenska historieskrivningen tigit – och fortsatt att tiga – med Herman Lindqvist som glädjande undantag.

Läsa “allt”
För mina övriga böcker, där arkivstudier av olika skäl var svåra eller omöjliga, tillämpade jag principen att “läsa allt” (också rekommenderat av den franske filosofen Michel Onfray via Mats Loman). Man ska inte bara läsa det man tror är sant, utan också det som går emot vad man tror är sant. Händelser som den ene historikern har haft intresse av att sopa under mattan har kanske den andra intresse av att lyfta fram etc.

Efter att ha läst “allt”, eller “så mycket som möjligt”, från det rödaste röda till det brunaste bruna, är det dags att sätta sig ner och ge det hela sin egen tolkning, som i mitt fall ofta var att se skeendet ur folkets perspektiv. Men i princip hade samma fakta kunnat ses ur överhetens perspektiv. Vad som i min bok kanske beskrevs som en “proteströrelse av indignerade bönder” hade lika väl kunnat presenteras som ett “upplopp av oansvariga element”. Att förtiga viktiga händelser helt och hållet är ett brott emot den historiska sanningen och objektiviteten.

finska-bonder-anfaller

Finska bönder överfaller en rysk patrull nära Kauhajok i augusti 1808. Illustration till Johan Ludvig Runebergs dikt “Molnets broder” som baseras på verkliga händelser. I min bok 1808 – gerillakriget i Finland finns sympatierna hos böndernas “kamp emot en befarad livegenskap”, men samma fakta hade kunnat motivera en bok där deras kamp framställdes som “komplikationer av politiskt oansvariga element”.

Att se ett historiskt skeende ur folkets perspektiv innebär att söka utröna de “folkliga stämningarna”. Detta har visat sig vara ett mycket fruktbart arbetssätt. Hitlers “Anschluss” av Österrike 1938 visade sig i min bok Österrike mellan Hitler och Mussolini (1978) inte bara vara en sak mellan dessa diktatorer och den österrikiske ledaren Schussnigg, utan för anti-nazistiska österrikare, både anti-klerikala socialister och anti-socialistiska katoliker som gick och demonstrerade på gator och torg.

För att förstå exempelvis “Münchenkrisen” 1938 (Vi är förrådda, 1978 och Kuppen i Prag, 1990) räcker det inte med att ingående beskriva Chamberlains och Hitlers mellanhavanden. Man måste också ta med de folkliga opinionerna, inte bara i Tjeckoslovakien, utan också i Storbritannien. Mycket av det som skedde gjordes för att kontrollera de folkliga protestaktionerna. För att avläsa de folkliga stämningarna dessa år var dagspressen en ovärderlig, men givetvis inte felfri, källa.

massor-samlas

Tiotusentals anti-fascister samlade utanför Rudolfini, Prags främsta konserthus, den 22 september 1938 för att protestera emot den egna regeringens eftergiftspolitik. Fotot, som är omslag på min bok “Kuppen i Prag” har av många läsare misstolkats som ett folkligt uppbåd inför kommunistövertagandet 1948. (Platsen där de står hette 1938 Na Rejdišti, bytte efter kriget namn till “Rödaarméns soldaternas torg” för att 1989 få sitt nuvarande namn “Jan Palachs plats”.)

Dessa erfarenheter har fått ny aktualitet under arbetet med min Estlandsserie. När jag 1980 inte kom igång med någon bok om Estland var det för att – inser jag nu – att litteraturen som stod mig till buds var alltför likriktad, författad som den var av exilester med sina specifika erfarenheter och attityder.

“Sovjetisk ockupation”?
Om händelserna i Estland sommaren 1940 fanns och finns fortfarande en allmänt accepterade historieskrivning t ex Sture Gustafsons högst läsvärda Baltikum – tre länder – tre huvudstäder (2006) eller Andres Küng på många sätt utmärkta bok Baltikum – Boken om Estland, Lettland och Litauen (1991).

Denna historieskrivning skildrar hur Estland (och de övriga två baltiska staterna) hösten 1939 tvingas ta emot sovjetiska trupper som en följd av Molotov-Ribbentropp-avtalet. Trogna utfästelserna i avtalen höll sig de sovjetiska trupperna visserligen på sin kant och lade sig inte i landets inre förhållanden. Men detta tog slut i juni 1940, då de baltiska länderna beordrades, inte bara att medge obegränsad mängd sovjetrysk militär i landet, utan också att ombilda sina regeringen med sovjetvänliga ledamöter. Denna politiska utvecklingen var onaturligt identisk och synkron i alla de tre baltiska länderna.

sovjetiska-soldater

Sovjetiska soldater i en estnisk by

Nyval utlystes med kort varsel där icke-kommunistiska partier och kandidater med olika svepskäl hindrades delta. Eftersom omkring 95% sedan sades ha röstat för det enda godkända partiet “Det arbetande folkets block”, har detta “riksdagsval” haft mycket dåligt rykte. Det har fått ännu sämre rykte sedan dessa nyvalda parlamentsledamöter en vecka senare, mot bakgrund av gatudemonstrationer, “anhöll om” att få ansluta sig till Sovjetunionen. Så skedde också i början av augusti.

“Revolutionär situation”?
Så det är med mycket stor skepsis man öppnar den sovjettrogna boken Soviet Estonia utgiven i Tallinn 1980. Alla farhågor verkar besannas. Vad som i den traditionella historieskrivningen i väst betecknas som “sovjetisk ockupation” har här på sidan 98 blivit “socialistisk revolution”. På grund av kriget och de avskurna handelsförbindelserna hade produktionen i Estland minskat, arbetslösheten och levnadskostnaderna ökat varför “folket satte i gång politiska aktioner, en revolutionär situation hade uppstått”. Lite längre fram, på sidan 123 heter det:

Det estniska kommunistiska partiets inflytande ökade i fackföreningarna och bland de intellektuella. I slutet av 1939 och i början av 1940 höll en revolutionär situation på att mogna i Estland.

Förhållandena ansågs av kommunisterna gynna ett störtande av den auktoritära regimen:

Natten till den 1 april 1940 samlade Estlands Kommunistiska Parti (EKP) till en illegal konferens i Tallinn och lanserade parollen om störtandet av den fascistiska diktaturen och bildandet av en folkets regering. I loppet av den socialistiska revolutionen, vilken började den 21 april, kom EKP ut ur sin underjordiska tillvaro och tog ledningen för kampen att återskapa sovjetmakt.

kommunistisk-demo

Föregivet kommunistisk demonstration den 17 juli 1940 i Tallinn med parollen “Vi kräver Estlands anslutning till Sovjetunionen!” Nationaliteten av de spänstiga idrottsklädda männen är omdiskuterad.

Den sovjetmakt som skulle “återskapas” var den som under en kort period vintern 1917-18 uppehållits i Estland.

Detta, att framställa händelserna sommaren 1940 i de baltiska staterna som “socialistiska revolutioner”, var något relativt sent i sovjetkommunistisk historieskrivning. Under de första åren efter kriget och till mitten på 1950-talet hette det att det estniska folket befriats från sina förtryckare tack vare Röda Armén. Orsaken till omtolkningen var kanske att de baltiska kommunisterna nu på 1960-talet, till skillnad från tidigare, tilläts uttrycka olika former av nationell stolthet utan att bli anklagade för “borgerlig nationalism”. Kanske passade den nya synen också de Moskvatrogna kommunister, som under den stora polemiken i den världskommunistiska rörelsen – gentemot de “pekingtrogna” – kunde visa fram händelserna i Baltikum sommaren 1940 som ett exempel på en “fredlig väg till socialismen”.

Mer vanställd historia?
Men, undrar ni kanske, varför slösa tid på att bläddra i Soviet Estonia, som ju verkar ha en helt förvriden bild av vad som hände?

Jag var på väg att lägga ifrån mig boken när några rader fångade min uppmärksamhet. Det påstods uppe på sidan 98 att det hade varit ordinarie kommunval i oktober 1939 och fyllnadsval till riksdagen samma månad samt i januari 1940. Därvid hade en svängning i folkets politiska medvetande givit sig till känna genom segrar av kandidater från “Det arbetande folkets block”.

Fyllnadsval och kommunalval i Estland i oktober 1939 och januari 1940? Vad var det? Helt normala val under den ödesdigra hösten för Molotov-Ribbentrop-pakten?

Att det skulle ha varit några fria val hösten 1939 var något som jag inte sett någon annanstans. Det sista valet, innan det riggade sommaren 1940, hölls enligt böckerna (och Wikipedia, se längst ner) i februari 1938 under Konstantin Päts presidentskap.

Och om det nu var val hösten 1939, skulle de ha lett till segrar för kommunister och komunistsympatisörer? Detta måste vara lögn och förbannad dikt! Eller….?

Nästa gång: Höger och vänster i Estland 1939


Lista på alla avsnitt i serien…

... är läst 514 gånger!

  32 kommentarer for “En stulen revolution? (I): Estnisk historieskrivning

  1. Björn Nilsson skriver:

    Detta blir mer och mer intressant! Det där om att “läsa allt” bör vara en viktig lärdom även för akademiska historiker, jämsides med de källkritiska kriterierna.

    (Fast angiven författare verkar lite skum.)

  2. Anders Persson skriver:

    Björn N!
    Jag lovar dig, det kommer att bli ännu mer spännande. Den här serien om Estland har fångat mig helt. Jag skulle egentligen ha ägnat hösten åt att forska i jordrotationens inverkan på havets och atmosfärens rörelser, vilken roll jordens icke-sfäriska form spelar i detta avseende samt hur de s k fiktiva metriska termerna i en av de matematiska härledningarna ska förklaras. Jag har en handfull “deadlines” som rycker närmare varje dag…

  3. Sven-Eric Holmström skriver:

    Björn N:s uppfattning om att även akademiska historiker borde läsa allt och ta till sig de källkritiska kriterierna delar jag helt. Då det gäller Stalin-epoken så brister det jämmerligt på den punkten bland västerländska historiker, med få undantag.

    Själv har jag studerat Stalin-epoken sedan början av 2000-talet och är i slutskedet av min första bok. Jag har aldrig stött på något ämne där man så totalt kastar de källkritiska principerna överbord. Detta faktum skulle i sig kunna vara ett ämne för en doktorsavhandling. En av de vettigare historikerna, professor J. Arch Getty har kallat den västliga Stalin-forskningen som en “produkt av propaganda”. En “forskning” där det är meningslöst att korrigera varje enskild felaktighet utan hela forskningen måste tas om från början.

  4. Anders Persson skriver:

    Sven-Erik H!
    Utgångspunkten för all Stalinforskning måste vara att han var galen, maktlysten och grym. Om han gjorde något som inte lätt låter sig förklaras av de två sistnämnda dragen så tar man till det första – eller förtiger saken helt och hållet. Det har t ex drabbat Sovjetunionens stöd till den nya staten Israel 1947-49 samt Stalins förnuftiga synpunkter på språket och överbyggnaden i polemik emot Nikolaj Marrs idéer.

  5. Arne Nilsson skriver:

    Anders P och Sven-Eric H!
    Ett väldigt svärmeri för Stalin och Sovjetunionen. AP skriver ironiskt att Stalin måste vara “galen, maktlysten och grym”.

    Stalin var inte galen i den bemärkelsen att det satt en liten djävul på hans axel och styrde hans beteende och/eller att han skulle vara omedveten om resultatet av sina handlingar. Stalin var en klok, insiktsfull och kunnig politiker. Han var den främsta företrädaren för den byråkratklass som definitivt hade tagit makten i Sovjetunionen efter 1928 och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare.

    Som de allra flesta politiker måste man nog beteckna Stalin som maktlysten både för egen del och för den klass han representerade.

    Stalin var knappast grym i den bemärkelsen att han tyckte om att åsamka andra människor lidande. Stalin grymheter var en metod för att behålla makten.

  6. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Du skriver: “Det påstods uppe på sidan 98 att det hade varit ordinarie kommunval i oktober 1939 och fyllnadsval till riksdagen samma månad samt i januari 1940. Därvid hade en svängning i folkets politiska medvetande givit sig till känna genom segrar av kandidater från ‘Det arbetande folkets block.'”

    Om denna svängning hade ägt rum varför var det då nödvändigt med de riggade valen sommaren 1940? Den frågan besvarar du förhoppningsvis i ditt kommande inlägg.

  7. Sven-Eric Holmström skriver:

    Stalin var en svuren fiende till personkulten och var inte mer “maktlysten” än att han vid åtminstone tre tillfällen ville avgå.

    Det är inte frågan om något “svärmeri” utan att fastställa den historiska sanningen. Inte svårare än så. Det är heller inte frågan om att återupprätta Uncle Joe. Då punkt efter punkt i den västliga Stalin-forskningen visar sig vara fel måste man dock dra vissa slutsatser.

  8. Anders Persson skriver:

    Arne P!
    Det där med ironi är farligt. Jag menade (sjävfallet?) inte att en historiker bör utgå från att Stalin var galen, maktlysten och grym. Jag ironiserar över att historieforskningen till stor del haft detta som utgångspunkt och sedan låtit den historievetenskapliga analysen, om man nu kan kalla den det, rätta sig därefter.

    Vad gäller din andra fråga har jag just nu inget svar, serien kommer till samtidigt som jag forskar i arkiven och böckerna! Men titeln kanske ger en ledtråd: esterna hade kunnat göra någon slags radikal samhällelig förändring 1940 om man hade kunnat garantera dem icke-inblanding från väster och söder (Tyskland), norr (Finland) och öster (Sovjetunionen).

  9. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Stalin var en svuren fiende till personkulten och var inte mer ‘maktlysten’ än att han vid åtminstone tre tillfällen ville avgå.”

    Har lite svårt att tror att “Stalin var en svuren fiende till personkulten”. Han var högsta höns i både stat och parti. Därför borde det ha varit lätt att bekämpa och avveckla personkulten om bara den goda viljan hade funnits.

    Om Stalin verkligen “ville avgå” så hade han gjort det. Svårare än så är det inte. Talet om att han ville avgår tre gånger är mer en bekräftelse på att han inte ville avgå.

    Västliga propagandister och borgerliga historiker älskar att förknippa Stalin och Sovjetunionen med socialism. Därmed kan man dra visionen om det klasslösa samhället i smutsen genom att hänvisa till frambringade svältkatastrofer i början på 1930-talet i bland annat Ukraina med miljontals döda, skenrättegångar med hundratusentals oskyldiga avrättade. Miljontals sända till Gulag. Inga demokratiska fri- och rättigheter. Detta är i större eller mindre omfattning uppenbart för vanligt folk. Därför föredrar man borgerlig demokrati och kapitalism framför socialism.

    Men vare sig Stalin eller Sovjetunionen har något med socialism att göra. Som jag skrev i mitt förra inlägg: Stalin “var den främsta företrädaren för den byråkratklass som definitivt hade tagit makten i Sovjetunionen efter 1928 och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare”. Eftersom varken du eller Anders P verkar invända mot den formuleringen drar jag den kanske lite vågade slutsatsen att vi är överens om detta.

  10. Sven-Eric Holmström skriver:

    Det verkar som du, Arne N, är en Trotskij-anhängare. Inget nedlåtande i det utan bara ett konstaterande.

    Resonemanget att Stalin hade kunnat avgå om han ville och att han hade kunnat stoppa personkulten om han ville bygger på vanföreställningen att han var en diktator och allsmäktig vars ord var lag. Det saknar grund. Stalin var tvärtom omstridd. Det finns många exempel på det.

    Helt kort om Beria. Han mördades på stället i juni 1953 och den rättegång som ska ha dömt honom i december 1953 var en rättegång, om den alls ägde rum, en rättegång mot en sedan länge död person.

  11. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Du skriver: “Det verkar som du, Arne N, är en Trotskij-anhängare. Inget nedlåtande i det utan bara ett konstaterande.”

    Jag måste göra dig besviken. Jag har aldrig varit och är inte heller idag “Trotskij-anhängare”. Inte heller har jag samma syn som Trotskij på klassförhållandena i Sovjetunionen på 1920- och 1930-talet. Så du får allt komma med lite bättre argument än att jag är “Trotskij-anhängare” då du försöker avvisa mina analys avseende klassförhållandena i Sovjetunionen. Även om jag vore “Trotskij-anhängare” så skulle inte min analys vara felaktig. Etikettering, “Trotskij-anhängare”, skymmer sakfrågorna.

    Du skriver vidare: ”Resonemanget att Stalin hade kunnat avgå om han ville och att han hade kunnat stoppa personkulten om han ville bygger på vanföreställningen att han var en diktator och allsmäktig vars ord var lag.”

    Jag har aldrig torgfört ”vanföreställningen att han [Stalin] var en diktator och allsmäktig vars ord var lag”. Jag har skrivit följande: ”Stalin var den främsta företrädaren för den byråkratklass som definitivt hade tagit makten i Sovjetunionen efter 1928 och gjort arbetarklassen till rättslösa lönearbetare”.

    Finns inget som tyder på att Stalin tvingades till att ställa upp som ledare för stat och parti i Sovjetunionen. Jag har svårt att se att Stalin inte hade ett visst inflytande på tingens ordning i staten. Så nog skulle han ha kunnat montera ned personkulten. En personkult leder till att de verkliga förhållandena döljs. Dessutom hade han, Stalin, mycket väl ha kunnat avgå och då hade det knappast längre varit intressant med en Stalinkult.

  12. Sven-Eric Holmström skriver:

    Om du läste vad jag skrev så sa jag att det inte var något nedlåtande. Det var bara ett intryck jag fick och ingen etikettering.

    Stalin gjorde fyra försök att avgå (inte tre som jag sa). Det första var 19 augusti 1924, det andra 27 december 1926, det tredje 19 december 1927 och det fjärde 16 oktober 1952. I de två första fallen hänvisade han till hälsoskäl. I det tredje fallet ansåg han att det inte längre fanns någon anledning för honom att kvarstå som generalsekreterare då stridigheterna inom partiet avtagit och att posten lika gärna kunde avskaffas. I det fjärde fallet hänvisade han till hög ålder, överarbete och att det fanns nya kompetenta kadrer som kunde ersätta honom. Centralkommittén avvisade i samtliga fall hans begäran.

    Det finns som sagt hur många exempel som helst på hur oerhört negativt inställd han var till personkulten kring sig själv. En av de som mest odlade den personkulten var en viss Nikita Chrusjtjov.

    Sen det här med svälten 1932-1933. Den var inte “framkallad” utan berodde på felslagna skördar och naturkatastrofer. De åtalade i de stora Moskvaprocesserna på 1930-talet var skyldiga till i vart fall det som de erkände sig skyldiga till.

  13. Björn Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Det verkar som diskussionen åkt iväg från Tallinn till Moskva. Men kan man inte säga att Stalin var allenarådande – frånsett den komplikationen att han var i händerna på sina närmaste män och därför hade begränsat manöverutrymme? Jag har sett ett uttalande citerat (minns inte var) om att han sagt att han inte kunde göra vissa saker eftersom underhuggarna var emot. Om de kände att han var en någorlunda säker garanti för deras egen makt hade de väl ingen anledning att låta honom kliva av. Den frigörelsen kom ju först flera år efter att Stalin dött. Kanske populariteten bland folket spelade en roll också.

    Opinionssiffrorna för Stalin är ännu höga i Ryssland. Jämför med Kina, där har man inte vågat riva ner Mao ens årtionden efter att han dött.

  14. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!
    Den politiska liturgin ställer krav på sina deltagare. Du skall framstå som ödmjuk, god och besjälad av en vilja att tjäna andra människor. Men framför allt skall det inte framstå som du traktar efter olika poster i stat och parti. Du skall framstå som ovillig. Du skall trugas att ikläda dig olika ansvarsuppgifter. Det måste döljas att du tjänar intresset hos en begränsad grupp. Med detta som bakgrund framstår Stalins eventuella motstånd mot att ikläda sig olika ansvarsposter som ett skickligt genomfört politiskt spel.

    Svältdöden i Ukraina förklarar du bort med “felslagna skördar och naturkatastrofer”. Låt oss se vad Richard Sakwa skriver i Frontlinje Ukraina:

    “Mer än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.” (s. 40-41)

    Du skriver: “De åtalade i de stora Moskvaprocesserna på 1930-talet var skyldiga till i vart fall det som de erkände sig skyldiga till.” Du tycks mena – eftersom de erkände så var de skyldig. Att någon erkänner sin skuld utan att vara skyldig kan ha många förklaringar: tortyr, hot mot anhöriga, den stora saken kräver det mm. Övrig bevisning mot de anklagade var mycket svag. Således skådeprocesser.

  15. Sven-Eric Holmström skriver:

    Du har rätt, Björn N, att vi kommit ifrån ämnet lite grann. Jag får delvis ta på mig det.

    Du har en god analys tycker jag av Stalin och hans medarbetare. En av de bättre västerländska historikerna, Stephen Wheatcroft, har kallat den sovjetiska regeringen före kriget för “Team Stalin”. Stalin lär ska ha förespråkat att Malenkov skulle ersätta Jezhov som NKVD-chef (här är jag osäker då jag inte sett källan riktigt), men blev nedröstad av de som ville ha Beria.

    Sen har vi den berömda diskussionen mellan Stalin och generalen Rokossovskij, där den sistnämnde gick emot Stalins uppfattning i en militär fråga. Stalin bad Rokossovskij att gå ut till ett annat rum och tänka över saken och sen komma tillbaka. Rokossovskij kom tillbaka och vägrade ändra uppfattning. Stalin lät honom återigen gå ut och tänka över saken. När detta hade upprepats tre gånger gav Stalin med sig: “En general som är så säker på sin sak måste helt enkelt ha rätt.”

    Det här med Stalins popularitet i Ryssland. Jag var själv till Petrozavodsk för ett antal år sen. En av de yngre kvinnorna som guidade min grupp pekade på Lenin-statyn i staden och sa med en viss stolthet i rösten: “Det här är vår gubbe.” Överlag var både Lenin och Stalin aktade, Jeltsin hatad och Gorbatjov föraktad.

  16. Sven-Eric Holmström skriver:

    Moskva-processerna är mitt ämne om något. Min kommande bok handlar om dem och särskilt två händelser med skandinavisk anknytning.

    Fakta 1: De åtalade erkände sig skyldiga. Det finns inga som helst bevis på att det skulle ha varit framtvingat på något vis. Bucharins levnadstecknare Stephen Cohen hävdar bestämt att Bucharin inte blev torterad. De närvarande västerländska diplomaterna och journalisterna kunde konstatera att de åtalade var vid mycket god vigör. Det finns heller inga bevis på att det skulle vara något hot mot anhöriga inblandat. Bucharins sista brev till sin hustru Anna Larina i januari 1938 visar att han endast kände oro för sina skrivna verk men ingen som helst oro för hennes säkerhet.

    Fakta 2: Det finns gott om oberoende bevisning mot de åtalade också, inklusive icke-sovjetisk sådan.

    Fakta 3: Vi har ofrivilliga erkännanden från bl a Trotskijs son som klart visar på de åtalades skuld.

    Fakta 4: Både Trotskij och hans vittnen ljög för den ytterst vänligt sinnade Dewey-kommissionen i flera frågor. Ingen som har sanningen på sin sida behöver ljuga.

    Listan kan göras oerhört mycket längre. Det finns ett enormt förundersökningsmaterial i alla de här processerna. Det är bland det mest hemligstämplade som finns i de ryska arkiven. Dagens ryska regering har den inställningen att de åtalade var oskyldiga. Hade något funnits i det materialet som visat på deras oskuld hade vi fått veta det för länge sen. Det lilla som sipprat ut visar däremot klart på de åtalades skuld.

    Svälten då. Här hänvisar jag bara till den forskning som gjorts av professor Mark Tauger som klart visar att svälten inte var avsiktlig eller planerad på något vis. Även totalitaristernas överstepräst Robert Conquest fick backa på den här frågan 2003 och medge att svälten inte var avsiktlig.

  17. Anders Persson skriver:

    Den danske journalisten Nic Blædel i Politiken var under mellankrigstiden en av de mest ansedda politiska kommentatorerna i Norden. Hans kommentarer gavs ut i små årsböcker. Jag läste honom en hel del under mina arbeten med böckerna om Österrike och Tjeckoslovakien.

    “Moskvaprocesserna” låg utanför mitt ämne, men det han skrev om dem har etsat sig fast i mitt minne. Han polemiserade nämligen emot dem som sade att anklagelserna var politiskt omöjliga. Men det tyckte inte Blædel:

    1) Det rådde som bekant mycket stora motsättningar i Sovjetunionens ledning om jordbrukspolitiken, industrialiseringen o s v vilket lett till en ödesdiger polarisering där båda sidor ansåg att den andra ledde landet in i en katastrof.

    2) Att i detta läge Stalins motståndare söker samverkan med Nazityskland var inte alls orimligt.

    2.1) Under Rapallorfördragets tid 1922-32 hade en mängd personliga kontakter knutits mellan ledande sovjetiska kommunister och ledande tyskar, varav de flesta sedan blev ledande efter 1933.

    2.2) Om nu Stalin och hans politik var ett större hot emot Sovjetunionens folk än Hitler, så var det ju helt korrekt att söka samverkan med Nazityskland, som 1936 ännu inte hade visat sitt rätta jag. Det kunde fortfarande underskattas.

    2.3) Man hade en god förebild i Lenin, hade inte han 1917 tagit stöd av Kejsartyskland emot sin egen stats ledare Kerenskij (och indirekt tsaren)?

    3) När spelet är förlorat har den anklagade allt att vinna på att inför eftervärldens dom säga hur det var, som Lenin kunde ha gjort om han dragits inför rätta sommaren 1917 (vilket var nära).

    Detta är inte på något sätt ett bevis för att det var så här, bara en polemik från Blædels (och min) sida att anklagelserna inte a priori var politiskt orimliga.

    Det rättsvidriga sätt som rättegångarna sköttes på gör det svårt för forskarna att tränga in på djupet – tror jag. Men vem vet, kanske finns det stenar som inte vänts på…?

  18. Arne Nilsson skriver:

    Nils-Eric H!
    Din beskrivning av Moskvarättegångarna uppfattar jag som fria fantasier då du skriver: “De åtalade erkände sig skyldiga. Det finns inga som helst bevis på att det skulle ha varit framtvingat på något vis.”

    Den källa som du själv hänvisar till, Stephen Cohen, har följande att förtälja om rättegångarna 1936: “Den 21 augusti tillkännagav Vysjinskij, den stalinistiske allmänne åklagaren som styrde de anklagade genom deras i förväg framtvingade bekännelser, att man skulle inleda en undersökning av Bucharin och de andra som var inblandade.” Här talas det klart och tydligt om “framtvingade bekännelser”.

    Vi tycks vara överens om att “[M]er än två miljoner dog i svälten 1932-33, i kölvattnet av Stalins förödande kollektiviseringskampanj, då bönderna rycktes upp med rötterna och de så kallade kulakterna (rika bönder) sändes till Sibirien.” Din invändning/bortförklaring tycks vara att dessa åtgärder inte var “avsiktlig[a]”. För de som dog i svälten är det likgiltigt om Stalinregimen agerade uppsåtligt eller om den enbart var försumlig. Med försumlig menas att den inte kunde förstå konsekvenserna av sitt handlande.

    Vi har således en regim som inte begriper konsekvenserna av sin politik. En regim som hade varit intresserad av böndernas välbefinnande hade förstått att tvångskollektiviseringar inte är en framkomlig väg.

    Anders P!
    Du skriver: “Att i detta läge Stalins motståndare söker samverkan med Nazityskland var inte alls orimligt.”

    Du erkänner själv att denna spekulation är just en spekulation. “Detta är inte på något sätt ett bevis för att det var så här.”

    Dessa dimridåer bidrar inte till att beskriva Moskvarättegångarna på ett rättvisande sätt; nämligen som skådeprocesser.

  19. Mats Larsson skriver:

    Arne N!
    Inledningsvis vill jag säga att jag håller med dig.

    För dina motdebattörer är svälten 1932-33 en teoretisk fråga. För min fru är det inte det, eftersom hennes farmor svalt ihjäl och lämnade tre barn föräldralösa (farfar var mjölnare och försvann till Sibirien).

    Under somrarna brukar vi ha besök från Ukraina, och när svälten 1932-33 kommer på tal märker man en stor bitterhet.

    Att Edvard Persson kunde säga att “en fet smålänning är lika onaturligt som en mager skåning” förstår man lätt under en tågresa från Malmö genom Skåne och Småland. Jag har vid ett par tillfällen åkt såväl buss som tåg rakt österut
    från Kiev till Charkov. Man åker timme efter timme genom de bördigaste jordbruksmarker som står att finna. Resan avbryts aldrig av något Småland.

    Hur en regim kunde åstadkomma svält i ett sådant område kan i bästa fall endast förklaras med monumental inkompetens. Och som du påpekar, Arne N, för de som drabbades är det likgiltigt om det var försumlighet eller en medvetet framkallad svält.

  20. Anders Persson skriver:

    1) Lenins kontakt och samarbete med Kejsartyskland 1917 för att kunna ta sig till Petrograd (ofta nertonat i den traditionella kommunistiska litteraturen), var politiskt och juridiskt lika kontroversiellt som om någon ledande sovjetisk kommunist 1936 hade tagit kontakt med Nazityskland för ev. samarbete.

    2) Rapallofördraget 1922 mellan Tyskland och Sovjetunionen slog ner som en politisk bomb i klass med “Molotov-Ribbentroppavatalet”. Den bestod till 1933 då Hitler sade upp det. Under dessa tio år av politiskt, ekonomiskt och militärt samarbete (icke omnämnt i den traditionella kommunistiska litteraturen) etablerades givetvis en mängd nära personliga kontakter mellan ledande tyskar och sovjetkommunister.

    3) I början på 30-talet var det inte alls orimligt att många ledande sovjetkommunister, i opposition till Stalins politik, såg Hitler som ett mindre ont än Stalin. Det gjorde för övrigt en hel del ledande icke-ryska kommunister, som helt frivilligt, utan tvång, bytte sida. I Sverige är Nils Flyg det mest berömda exemplet.

  21. Anders Persson skriver:

    Mats L!
    “Inkompetens” kan jag nog ställa upp på, men vad skulle de sovjetiska myndigheterna ha vunnit med en “medvetet framkallad svält”? Även om de var “onda” så behöver även sovjetkommunister mat. Och hade de utrotat alla ukrainare, så skulle de ha varit tvungna att förflytta en massa ryssar dit, och därmed omöjliggöra vad som var en av poängerna med kollektiviseringen, nämligen att få in folk i industrierna.

    En annan aspekt, som jag sett omnämnd i litteraturen, är vädret. Men vad jag hittills sett så ska det inte ha varit extremt. Men jag ska komma tillbaka till den frågan.

    Till sist så finns det en annan mekanism som krånglar till det: att vi sätter oss själva i de ukrainska böndernas ställe. Ty ett problem lär ha varit att bönderna reagerade aggressivt och negativt på införandet av traktorer. Under dessa år producerades i Sovjetunionen hundratusentals traktorer varje år. Nej, det skulle vara hästar eller oxar, inte de där stinkande och bullrande helvetesmaskinerna.

    Detta verkar ju helt irrationellt, traktorer skulle ju underlätta arbetet enormt. Men eftersom jag har kämpat mot samma reaktionära teknikfientliga mentalitet i mitt eget yrke, så vill jag inte utesluta att mycket av motståndet emot kollektiviseringen var grundat på ett hat emot modern teknologi.

    PS: När kommer någon att ha några synpunkter på min Estlandserie istället för att återkomma till gamla politiska gräl som ältas om och om igen till ingen nytta?

  22. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Enligt min mening är du givetvis helt fri att ägna dig åt vilka spekulationer du finner intressanta och givetvis även publicera dem: “I början på 30-talet var det inte alls orimligt att många ledande sovjetkommunister, i opposition till Stalins politik, såg Hitler som ett mindre ont än Stalin.”

    1) För egen del är jag mer intresserad av validerbara fakta.

    2) Den här typen av spekulationer implicerar att de som stod anklagade vid Moskvaprocesserna var Hitlers agenter. Detta förlänar bödeln ett rättvisans skimmer och de oskyldiga offren som skyldiga.

  23. Anders Persson skriver:

    Arne N!
    Du tillskriver mig uppfattningar jag inte har. En kommentar ovan avslutade jag med “Det rättsvidriga sätt som rättegångarna sköttes på gör det svårt för forskarna att tränga in på djupet – tror jag. Men vem vet, kanske finns det stenar som inte vänts på…?”

    D v s

    1) Jag är som historiker i högsta grad intresserad av nya “validerbara fakta”

    2) Just att rättegångarna var rättsvidriga gör det svårt att enbart använda sig av rättegångsmaterialet.

    3) Om man anser att Stalin är ett större hot än Hitler så säger sund förnuftet att man ska liera sig med Hitler mot Stalin. Det innebär inte nödvändigtvis att man blir “agent”. Var Henry Kissinger 1971 en av Mao Tsetungs “agenter”?

    4) Man måste också skilja på politiskt skyldig och juridiskt skyldig, vilket inte skedde i Sovjetunionen.

    5) En ledande sovjetkommunistisk politiker som avrättades helt utan rättegång, inte ens en riggad sådan, var Lavrentji Beria 1953. Där har alla köpt bödelns, Nikita Krustjevs, anklagelser med hull och hår, och inte velat se att med LB vid rodret hade liberaliseringen i Sovjetunionen startat 30 år tidigare.

  24. Sven-Eric Holmström skriver:

    Arne N!
    För det första heter jag inte Nils-Eric utan Sven-Eric.

    Sen det här med Cohen. Det vi pratar om gällande honom är Bucharin och det faktum att han INTE blev torterad. I övrigt verkar du inte ha mycket att bemöta med.

    Kulakerna bekämpades därför att de gjorde motstånd, ibland väpnat, mot kollektiviseringen plus att vissa slaktade sin boskap för att de inte skulle falla i händerna på myndigheterna. Därigenom bidrog de till svälten. Taugers arkivforskande har visat att myndigheterna så fort de fick klart för sig att skördarna slagit fel omedelbart stoppade tvångsrekvirerandet. Tack vare kollektiviseringen så var det här den sista svälten i rysk/sovjetisk historia om man undantar den 1946-47 i kölvattnet på andra världskrigets slut och som skedde i flera andra länder också.

  25. Sven-Eric Holmström skriver:

    Avslutande reflektion. Du har naturligtvis rätt, Anders P, att rättegångsmaterialet inte är tillräckligt. Men det finns så mycket mer: ofrivilliga erkännanden från tysk-japanskt håll, dokumentarisk bevisning från Trotskij-arkivet i USA, vittnesmål first-hand från västerländska observatörer, teknisk bevisning m.m. m.m.

    Och avslutningsvis, det finns ett gigantiskt förundersökningsmaterial i alla de här processerna. I Bucharin-processen enbart uppgår det till 276 volymer. Det är det mest hemligstämplade som finns i dagens Ryssland. Om det funnits någonting i de ryska arkiven som skulle kunna fria de åtalade så hade vi sett det för länge sen. De rehabiliteringar som gjordes i slutet av 1980-talet av Gorbatjov och hans gäng bygger på falsarier, vilket är klart fastlagt.

  26. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!
    Det verkar som jag missförstått dig och att jag “tillskriver [dig] uppfattningar [du] inte har”. Ber om ursäkt att jag har tolkat dig fel.

    Du skriver vidare: “Om man anser att Stalin är ett större hot än Hitler så säger sunda förnuftet att man ska liera sig med Hitler mot Stalin.” Mitt sunda förnuft drar inte den slutsatsen. Jag tror inte att det går att beskriva motsättningarna inom SUKP(b) och Sovjetunionen i dessa termer.

    Moskvaprocesserna var kulmen på de interna partistrider som åtminstone sträcker sig tillbaka till början av 1920-talet. Detta var interna motsättningar inom Sovjetunionen och knappast del i någon större internationellt sammanhang. Så vitt jag känner till var oppositionen mot Stalin motståndare till våld och terror i de interna partistriderna. Man sökte med fredliga medel vinna gehör för sin politik. Det var Stalingrupperingen som gjorde gällande att oppositionen samarbetade med fascister och utövade terror.

    Sven-Eric H!
    Ber om ursäkt att det blev fel med ditt namn förra gången.

    Du skriver: “Sen det här med Cohen. Det vi pratar om gällande honom är Bucharin och det faktum att han INTE blev torterad.” Ledsen att göra dig besviken. Men Cohen skriver så här om tortyren av Bucharin i samband med rättegångarna 1937: “Under de följande två veckorna blev flera mindre framträdande bucharinister ‘bearbetade’ i polisens källare och deras ‘bekännelser’ överlämnades till Bucharin som ett slags ‘psykisk tortyr’.”

    Nu verkar det som vi skall ha överseende med mer än 2 miljoner döda som resultat av tvångskollektiviseringarna med hänvisning till att “myndigheterna så fort de fick klart för sig att skördarna slagit fel omedelbart stoppade tvångsrekvirerandet.”

  27. Björn Nilsson skriver:

    Arne N!
    Räcker det inte i det här sammanhanget med att titta på vad utrensningar innebar under Stalins tid i Estland, alltså från 1940 och framåt, och bortse från Moskva på 30-talet (och ungefär samma vad det gäller eventuell svält)? Kan det vara så att en och annan äkta ful fisk åkte med i rensningarna, exempelvis sådana som deltog i att göra Estland ‘Judenrein’?

  28. Sven-Eric Holmström skriver:

    Min slutreplik (det här har blivit utanför ämnet).
    Jag är inte det minsta besviken eftersom ditt påstående om Cohen inte förändrar ett skvatt. Anledningen att Bucharin efter att ha varit arresterad i tre månader på eget bevåg erkände var att han fått vetskap om att NKVD sprängt militärgruppen med Tuchatjevskij och då insett att allt hopp var ute. Rykov erkände vid samma tidpunkt.

    Ett annat viktigt vittnesmål kommer från en av Bucharins anhängare, Valentin Astrov, som 1937 vittnade om att Bucharin gått samman med Trotskij, Zinovjev m.fl. med syfte att ta makten. Astrov var själv närvarande då den här alliansen ingicks. Astrov bekräftade sitt vittnesmål 1989 och 1993, då han kunde tala helt fritt utan påtryckningar.

    Antalet döda i den här svälten (drabbade hela landet) är såvitt jag vet inte helt fastslaget men det faktum att man stoppade tvångsrekvisitionerna då man fått klart för sig att skördarna slagit fel visar att svälten inte var medveten. En kanadensisk läkare slog huvudet på spiken då han sade att blotta tanken på att man medvetet försöker svälta ut ett folk då man är i skriande behov av arbetskraft är fullständigt befängt.

  29. Arne Nilsson skriver:

    Sven-Eric H!

    SLUTKOMMENTAR!

    Du skriver: “Jag är inte det minsta besviken eftersom ditt påstående om Cohen inte förändrar ett skvatt.” Det borde det göra. Du hävdar att Cohen slår fast att Bucharin INTE utsattes för tortyr. Jag visar med ett citat från Cohen att han anser att Bucharin BLEV utsatt för tortyr. En av dina källhänvisningar visar sig var felaktig. Därmed kommer det ju som ett brev på posten: hur tillförlitliga är dina övriga källhänvisningar och analyser?

    Sedan är det beklagligt att vi hamnar i Moskva och Ukraina och inte i Estland.

  30. Sven-Eric Holmström skriver:

    Jag inser att jag borde ha utvecklat det här med Cohen mer. Det som Cohen här sagt om ”psykisk tortyr” visar bara hur källäget förändrats sen Sovjetunionens upplösning.

    Cohen skriver det här i sin biografi över Bucharin som kom ut i början på 1970-talet. Cohen kunde då omöjligt känna till något om ”psykisk tortyr” och mycket riktigt hänvisar han här till sådana oseriösa figurer som Conquest och Medvedev. Ingen av dem citerar några som helst bevis för det här påståendet.

    2003 skrev Cohen en artikel om Bucharins tid i Lubjanka i en rysk tidning. Nu har källäget förbättrats påtagligt och nu svänger Cohen och medger att Bucharin inte utsattes för någon tortyr:

    ”Till skillnad från många andra offer, inklusive de militära ledarna i Röda armén, förefaller det som att ingen fysisk tortyr användes mot Bucharin i fängelset.”

    Den av mig tidigare nämnde Valentin Astrov hävdade i ett uttalande i Literaturnaia Gazeta den 29 mars 1989 att han inte på något vis blev illa behandlad i fängelset. ”De slog mig inte, de torterade mig inte, de kallade mig inte ens för ‘du’ (att dua någon i Ryssland anses respektlöst om det inte kommer från en familjemedlem eller nära vän).”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.