minne-rest-1950-1990
Två minnesmärken i centrala Tallinn över det misslyckades kommunistupproret 1924. Till vänster segrarnas (nerrivet 1940 och restaurerat 2009), till höger det kommunistiska (rest 1974, nermonterat 1991).

Många så kallade ”marxistiska” historieframställningar jag mött i Sverige har kännetecknats av att man tagit ner Bonniers Svenska Historia från hyllan, läst in ett kapitel eller två och sedan givit detta innehåll en ”marxistisk” tolkning. Men för mig har detta inte varit ”marxism” utan lättja. Själv har jag sökt följa Jan Myrdals uppmaning att i möjligaste mån ”gå till läggen…gå till arkiven!”.

forfattaren-vid-skrivmaskinen
Författaren och sonen Henrik vid skrivmaskinen

Ändå har mina egna historieböcker bara i två fall i huvudsak baserats på arkivstudier, Den farliga hjälpen (1981) och 1808-gerillakriget i Finland (1986). I bägge fallen vägleddes jag inte av något svenskt standardverk, utan av icke-svenska, i dessa fall finländska historieskrivningar. Ty om det jag skrev hade den gängse svenska historieskrivningen tigit – och fortsatt att tiga – med Herman Lindqvist som glädjande undantag.

Läsa ”allt”
För mina övriga böcker, där arkivstudier av olika skäl var svåra eller omöjliga, tillämpade jag principen att ”läsa allt” (också rekommenderat av den franske filosofen Michel Onfray via Mats Loman). Man ska inte bara läsa det man tror är sant, utan också det som går emot vad man tror är sant. Händelser som den ene historikern har haft intresse av att sopa under mattan har kanske den andra intresse av att lyfta fram etc.

Efter att ha läst ”allt”, eller ”så mycket som möjligt”, från det rödaste röda till det brunaste bruna, är det dags att sätta sig ner och ge det hela sin egen tolkning, som i mitt fall ofta var att se skeendet ur folkets perspektiv. Men i princip hade samma fakta kunnat ses ur överhetens perspektiv. Vad som i min bok kanske beskrevs som en ”proteströrelse av indignerade bönder” hade lika väl kunnat presenteras som ett ”upplopp av oansvariga element”. Att förtiga viktiga händelser helt och hållet är ett brott emot den historiska sanningen och objektiviteten.

finska-bonder-anfaller
Finska bönder överfaller en rysk patrull nära Kauhajok i augusti 1808. Illustration till Johan Ludvig Runebergs dikt ”Molnets broder” som baseras på verkliga händelser. I min bok 1808 – gerillakriget i Finland finns sympatierna hos böndernas ”kamp emot en befarad livegenskap”, men samma fakta hade kunnat motivera en bok där deras kamp framställdes som ”komplikationer av politiskt oansvariga element”.

Att se ett historiskt skeende ur folkets perspektiv innebär att söka utröna de ”folkliga stämningarna”. Detta har visat sig vara ett mycket fruktbart arbetssätt. Hitlers ”Anschluss” av Österrike 1938 visade sig i min bok Österrike mellan Hitler och Mussolini (1978) inte bara vara en sak mellan dessa diktatorer och den österrikiske ledaren Schussnigg, utan för anti-nazistiska österrikare, både anti-klerikala socialister och anti-socialistiska katoliker som gick och demonstrerade på gator och torg.

För att förstå exempelvis ”Münchenkrisen” 1938 (Vi är förrådda, 1978 och Kuppen i Prag, 1990) räcker det inte med att ingående beskriva Chamberlains och Hitlers mellanhavanden. Man måste också ta med de folkliga opinionerna, inte bara i Tjeckoslovakien, utan också i Storbritannien. Mycket av det som skedde gjordes för att kontrollera de folkliga protestaktionerna. För att avläsa de folkliga stämningarna dessa år var dagspressen en ovärderlig, men givetvis inte felfri, källa.

massor-samlas
Tiotusentals anti-fascister samlade utanför Rudolfini, Prags främsta konserthus, den 22 september 1938 för att protestera emot den egna regeringens eftergiftspolitik. Fotot, som är omslag på min bok ”Kuppen i Prag” har av många läsare misstolkats som ett folkligt uppbåd inför kommunistövertagandet 1948. (Platsen där de står hette 1938 Na Rejdišti, bytte efter kriget namn till ”Rödaarméns soldaternas torg” för att 1989 få sitt nuvarande namn ”Jan Palachs plats”.)

Dessa erfarenheter har fått ny aktualitet under arbetet med min Estlandsserie. När jag 1980 inte kom igång med någon bok om Estland var det för att – inser jag nu – att litteraturen som stod mig till buds var alltför likriktad, författad som den var av exilester med sina specifika erfarenheter och attityder.

”Sovjetisk ockupation”?
Om händelserna i Estland sommaren 1940 fanns och finns fortfarande en allmänt accepterade historieskrivning t ex Sture Gustafsons högst läsvärda Baltikum – tre länder – tre huvudstäder (2006) eller Andres Küng på många sätt utmärkta bok Baltikum – Boken om Estland, Lettland och Litauen (1991).

Denna historieskrivning skildrar hur Estland (och de övriga två baltiska staterna) hösten 1939 tvingas ta emot sovjetiska trupper som en följd av Molotov-Ribbentropp-avtalet. Trogna utfästelserna i avtalen höll sig de sovjetiska trupperna visserligen på sin kant och lade sig inte i landets inre förhållanden. Men detta tog slut i juni 1940, då de baltiska länderna beordrades, inte bara att medge obegränsad mängd sovjetrysk militär i landet, utan också att ombilda sina regeringen med sovjetvänliga ledamöter. Denna politiska utvecklingen var onaturligt identisk och synkron i alla de tre baltiska länderna.

sovjetiska-soldater
Sovjetiska soldater i en estnisk by

Nyval utlystes med kort varsel där icke-kommunistiska partier och kandidater med olika svepskäl hindrades delta. Eftersom omkring 95% sedan sades ha röstat för det enda godkända partiet ”Det arbetande folkets block”, har detta ”riksdagsval” haft mycket dåligt rykte. Det har fått ännu sämre rykte sedan dessa nyvalda parlamentsledamöter en vecka senare, mot bakgrund av gatudemonstrationer, ”anhöll om” att få ansluta sig till Sovjetunionen. Så skedde också i början av augusti.

”Revolutionär situation”?
Så det är med mycket stor skepsis man öppnar den sovjettrogna boken Soviet Estonia utgiven i Tallinn 1980. Alla farhågor verkar besannas. Vad som i den traditionella historieskrivningen i väst betecknas som ”sovjetisk ockupation” har här på sidan 98 blivit ”socialistisk revolution”. På grund av kriget och de avskurna handelsförbindelserna hade produktionen i Estland minskat, arbetslösheten och levnadskostnaderna ökat varför ”folket satte i gång politiska aktioner, en revolutionär situation hade uppstått”. Lite längre fram, på sidan 123 heter det:

Det estniska kommunistiska partiets inflytande ökade i fackföreningarna och bland de intellektuella. I slutet av 1939 och i början av 1940 höll en revolutionär situation på att mogna i Estland.

Förhållandena ansågs av kommunisterna gynna ett störtande av den auktoritära regimen:

Natten till den 1 april 1940 samlade Estlands Kommunistiska Parti (EKP) till en illegal konferens i Tallinn och lanserade parollen om störtandet av den fascistiska diktaturen och bildandet av en folkets regering. I loppet av den socialistiska revolutionen, vilken började den 21 april, kom EKP ut ur sin underjordiska tillvaro och tog ledningen för kampen att återskapa sovjetmakt.

kommunistisk-demo
Föregivet kommunistisk demonstration den 17 juli 1940 i Tallinn med parollen ”Vi kräver Estlands anslutning till Sovjetunionen!” Nationaliteten av de spänstiga idrottsklädda männen är omdiskuterad.

Den sovjetmakt som skulle ”återskapas” var den som under en kort period vintern 1917-18 uppehållits i Estland.

Detta, att framställa händelserna sommaren 1940 i de baltiska staterna som ”socialistiska revolutioner”, var något relativt sent i sovjetkommunistisk historieskrivning. Under de första åren efter kriget och till mitten på 1950-talet hette det att det estniska folket befriats från sina förtryckare tack vare Röda Armén. Orsaken till omtolkningen var kanske att de baltiska kommunisterna nu på 1960-talet, till skillnad från tidigare, tilläts uttrycka olika former av nationell stolthet utan att bli anklagade för ”borgerlig nationalism”. Kanske passade den nya synen också de Moskvatrogna kommunister, som under den stora polemiken i den världskommunistiska rörelsen – gentemot de ”pekingtrogna” – kunde visa fram händelserna i Baltikum sommaren 1940 som ett exempel på en ”fredlig väg till socialismen”.

Mer vanställd historia?
Men, undrar ni kanske, varför slösa tid på att bläddra i Soviet Estonia, som ju verkar ha en helt förvriden bild av vad som hände?

Jag var på väg att lägga ifrån mig boken när några rader fångade min uppmärksamhet. Det påstods uppe på sidan 98 att det hade varit ordinarie kommunval i oktober 1939 och fyllnadsval till riksdagen samma månad samt i januari 1940. Därvid hade en svängning i folkets politiska medvetande givit sig till känna genom segrar av kandidater från ”Det arbetande folkets block”.

Fyllnadsval och kommunalval i Estland i oktober 1939 och januari 1940? Vad var det? Helt normala val under den ödesdigra hösten för Molotov-Ribbentrop-pakten?

Att det skulle ha varit några fria val hösten 1939 var något som jag inte sett någon annanstans. Det sista valet, innan det riggade sommaren 1940, hölls enligt böckerna (och Wikipedia, se längst ner) i februari 1938 under Konstantin Päts presidentskap.

Och om det nu var val hösten 1939, skulle de ha lett till segrar för kommunister och komunistsympatisörer? Detta måste vara lögn och förbannad dikt! Eller….?

Nästa gång: Höger och vänster i Estland 1939


Lista på alla avsnitt i serien…

Föregående artikelSyrien och klimatet
Nästa artikelUSA, Jemen och Netflix – Är allt bara spel och lek?

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.