En stulen revolution? (II): Höger och vänster i 30-talets Estland

04_valtiopaivat_1877

Efter riksdelningen 1809 levde den svenska ståndsriksdagen kvar i Finland till 1906 (50 år efter att den avskaffats i Sverige). Här sammanträder det finländska bondeståndet inför ståndsriksdagen 1877-78. Att bönderna överhuvudtaget hade någon möjlighet att göra sin röst hörd i politiska sammanhang var unikt utanför Norden.

När de cirka 25 tusen esterna kom till Sverige som flyktingar 1944 hade man kanske väntat sig att de i första hand skulle sett till vad som förenade dem och efterhand förenas i en gemensam riksorganisation. Men de tycks från början ha splittrat upp sig i en konservativ och en liberal grupp. Den lilla minoritet av ester som räknade sig som socialdemokrater verkar ha anslutit sig till det svenska systerpartiet.

Den svenskestniske professorn Hain Rebas hävdar i sin uppsats Sverigeesternas politiska verksamhet i samlingsverket Estländare i Sverige, (1988) att hans landsmän ”förslösade en myckenhet energi och måhända begåvning” på interna strider. De interna motsättningarna och diskussionerna avsatte spaltkilometer i den estniska exilpressen och ”politiska och juridiska spetsfundigheter” blandades med personangrepp. Några fall fick avgöras inför interna ”hedersdomstolar”. Enligt Rebas var denna splittring en avspegling av det inrikespolitiska läget i Estland under självständigheten 1918-40.

Politisk polarisering
Det är inte trivialt att ”införa demokrati” i dess parlamentariska form i ett land med ingen eller liten parlamentarisk tradition. Estland, Lettland och Litauen hade, till skillnad från Finland, fram till 1918 varit en integrerad del av det auktoritära tsarryska riket. Finland hade haft en autonomi som innebar att den politiska administrationen byggde på den svenska konstitutionen.

keisari_parolassa

Den finska nationalismens fader Johan V. Snellmann förklarar 1863 för tsar Alexander II hur det parlamentariska statsskicket fungerar i Finland. Alexander var mycket reformvänlig, under förutsättning att man inte ifrågasatte Rysslands överhöghet, och fick som tack en staty på Stortorget i Helsingfors och en stor gata uppkallad efter sig. Han mördades i ett attentat 1881, på vars plats idag reser sig Uppenbarelsekyrkan i St Petersburg.

Efter sin självständighet 1918 införde de baltiska staterna parlamentarisk demokrati. De gjorde det i formell mening, d v s att göra som det stod i ”läroboken” vilket var att med skandinaviska länderna som förebild införa ett två-kammar-system med alla tillbehör. Men själva den parlamentariska ”poängen”, d v s att genom debatter nå fram till olika kompromisser, som sedan länge fanns utvecklad i de nordiska länderna, kunde inte inom en kort tidsrymd slå rot i de baltiska staternas parlament.

Man fick därför snart en politisk kultur där alla ville ha ”sin” uppfattning igenom, något som ledde till täta regeringskrisen med åtföljande regeringsbyten. Det avspeglas bl a i hur esterna röstade.

Parlamentsval i Estland 1917-38
Wikipedia har bra statistik av de estniska parlamentsvalen under mellankrigstiden 1917-1938. För t ex valet 1917, längst ner på sidan för andra årtal. Valen hölls vart tredje år.

Valresultaten ger överlag ett intryck av att under mellankrigstiden röstade 5-10% av esterna på det kommunistiska partiet eller (under större delen av perioden) på ett kommunistiskt frontparti. 25-35% verkar ha röstat på socialdemokratiska eller ”socialistiska” partier.

Eftersom de kommunistiska och socialdemokratiska röstetalen är lite antikorrelerade (höga för den ena, ger låga för den andra) är det fruktbart att slå ihop dem och säga att omkring 40% av de röstberättigade i Estland under mellankrigstiden röstade på ett ”vänsterparti”.

Det är svårt att dela upp de borgerliga partierna i vänster, center eller höger, eftersom det hela tiden skedde ombildningar, splittringar och sammanslagningar. Men om vi ser på de partier som den ledande liberalen Jan Tõnissoin var medlem i eller stod nära kan man uppskatta den liberala opinionen till 15-20%, det högre värdet, 20%, när dessa partier samarbetade.

Återstår 40% av väljarkåren som röstade på konservativa partier av olika nyanser.

Alltså: 40% ”vänster”, 20% ”mitten” och 40% ”höger”, med andra ord ett politiskt polariserat samhälle med stark höger och vänster, men med en svag center. Det är en politisk profil som vi också känner igen från Finland långt in på 1960-talet.

Folkomröstningar
De ständigt återkommande politiska kriserna i Estland komprometterade parlamentarismen och befrämjade en anti-parlamentarisk opinion. Denna opinionsutveckling, tillsammans med den ekonomiska världskrisen från 1929, ledde till att en fascistisk grupp ”Vabasõdussõjalaste Liit” (Frihetskämparnas Förbund, ”Vapsarna”) växte sig starka. De ställde krav på att grundlagen ändrades i en mycket mer auktoritärt riktning. I en folkomröstning i augusti 1932 röstade dock en knapp majoritet på 345 tusen (51%) för att behålla den demokratiska grundlagen och 334 tusen (49%) emot.

folkomrostning-juni-33

Allmänheten studerar valaffischer inför folkomröstningen i juni 1933.

I en ny folkomröstning i juni 1933 verkade ungefär samma 330 tusen (67%) stått kvar vid sin uppfattning att behålla grundlagen medan nu bara 160 tusen (33%) valde att rösta för en ändring. Valdeltagandet, som 1932 varit 91%, var nu bara 67%. Man kan anta att många av dem som velat skapa ett mer auktoritärt Estland stannat hemma.

I en tredje (!) folkomröstning i oktober 1933 hade opinionen svängt och valdeltagande var nu högre än tidigare, 78%. De som ville avskaffa parlamentarismen hade ökat till 417 tusen (73%) och dess försvarare minskat till 156 tusen (27%). De som varit passiva i valet fyra månader tidigare kom tillbaka medan en mängd av dem som röstat nej i de två föregående omröstningarna, nu verkade ha bytt ståndpunkt.

okt-33

Politisk karikatyr i Päevaleht 15 oktober 1933 inför den tredje folkomröstningen om en ny icke-parlamentarisk, fascistiskt inspirerad konstitution. På bilderna tillhör mannen i svarta mössan dem som propagerar för ”Poolt” (ungefär ”gillar” konstitutionsförslaget) och han i vita mössan dem som propagerar för ”Vastu” (”emot”). Majoriteten var varken nazister eller kommunister, men i den polariserade valkampen verkar sådana anklagelser ha varit ett vanligt tillhygge. Klarare har polariseringen i det mellankrigstida estniska politiska livet inte beskrivits.

Alltså: 1933 var inte bara de konservativa, utan också en majoritet av liberaler och ”vänstern”, sammanlagt 3/4 av valmanskåren, beredda att avskaffa parlamentarismen. Detta bör man hålla i minnet när man diskuterar de politiska händelserna sju år senare.

Ofria and halvfria val
Mycket talade för att de fascistiska ”Vapsarna”, stärkta av denna folkomröstning, skulle gå segrande fram i nästa parlamentsval, vilket var utsatt till 1935. Detta var vad presidenten och ”landsfadern” Konstantin Päts fruktade, varför han lät genomförde en statskupp som gjorde honom till landets envåldshärskare. Parlamentsvalet sköts nu upp till 1936. Där fick det enda tillåtna partiet, Konstantin Päts’s Fosterlandsförbund, 165 tusen röster. Röstdeltagandet var 58%, vilket skulle kunna tyda på att ”vänstern” (ovan uppskattad till 40%) bojkottade valet.

Inför därpå följande parlamentsval, i slutet av februari 1938, hade grundlagen liberaliserats en aning. Nu kunde också motståndare till det regerande Fosterlandsförbundet ställa upp, men bara som enskilda personer, inte under partibeteckning; politiska partier var ännu förbjudna.

paewaleht-25-feb-1938

Reportagefoto från riksdagsvalet ur Päewaleht den 25 februari 1938: ”Folket uppfyller sina egna medborgerliga plikter”.

Nu var valdeltagandet 71%. Fosterlandsförbundet fick 256 tusen röster (67%) och övriga, d v s oppositionen till höger och vänster, 190 tusen (33%). Trots detta fick den bara 20% – 16 av de 80 mandaten. Enligt Wikipedia var sex av de sexton de invalda ”socialister” (varav fyra ”vänstersocialister” och två ”högersocialister”) samt sex liberaler.

Enligt Wikipedia, och alla de böcker jag kommit över, är nästa val det herostratiskt ryktbara ”parlamentsvalet” i juli 1940, det som proklamerades med alltför kort varsel och, med ett valdeltagande på 84%, resulterade i en 93% seger för det socialistiska Det Arbetande Folkets Block.

Men så påstår alltså den sovjetkommunistiska boken Soviet Estonia från 1980 att det också hölls val i oktober 1939 och januari 1940 – där kommunisterna gick segrade fram! Inte ens i Magnus Ilmjärvis grundliga och kontroversiella avhandling ”Silent Submission” nämns något om allmänna val vid dessa tidpunkter, ännu mindre om några kommunistiska framgångar.

De bortglömda (?) valen

download-1

En modifiering av Vladimir Mironenkos klassiska tavla av Lenin som läser en bok och dricker té. Lenins bok har i denna moderniserade version ersatts av en PC. Kollar han månne gamla utgåvor av Pravda på digitaliserade databaser?

I ”gamla tider” hade jag varit beredd att avfärda Soviet Estonias påstående som ännu ett exempel på lögnaktig sovjetisk propaganda. Men nu har vi Internet!

På sajterna ”Diigiteritud eesti lehed” (Digitaliserade estniska tidningar) eller Digar – Eesti ajalehed (Digar = Rahvusraamatukogu digiahiiv, Statens Biblioteks digitala arkiv) finns så gott som alla estniska tidningar sedan 1800-talet arkiverade. Här kan man efter lite detektivarbete få bekräftat att det verkligen hölls stads- och kommunalval den 15-16 oktober 1939, samt två fyllnadsval till parlamentet, ett den 1-2 oktober 1939, det andra 28-29 januari 1940, alla på söndag-måndagar. Och de kommunistiska eller kommunisterna närstående kandidaterna gick faktiskt framåt!

paewaleht-15-okt-1939

Reportage i Päewaleht 16 oktober 1939 från röstningen i Tallinn. Ovan röstar general Johan Laidoner, nedan, enligt bildtexten, ”Folket vid valurnorna”. Rubriken berättar att första dagen hade 20,5% av stadens väljarkår röstat. Nästa dag skulle siffran stiga till 33%. Valdeltagandet var större på landsbygden där den kunde gå upp till 90%.

Men säger ni kanske, var inte dessa val influerande av de sovjetiska trupperna? På detta kan man svara att alla bedömare, både då och senare, både kommunister och anti-kommunister, är överens om att de sovjetryska trupperna fram till juni 1940 iakttog den striktaste icke-inblandning. Dessutom hölls det första fyllnadsvalet och det stora kommunalvalet innan de första sovjetiska trupperna började anlända, vilket skedde onsdagen den 18 oktober.

RNästa avsnitt: Röda kandidater mot bruna


Lista på alla avsnitt i serien…

  2 kommentarer for “En stulen revolution? (II): Höger och vänster i 30-talets Estland

  1. Arne Nilsson
    2016-11-23 kl. 8:29

    Anders P!
    Förtjänstfullt grävande i arkiven.

    Angående ”stads- och kommunalval den 15-16 oktober 1939, samt två fyllnadsval till parlamentet, ett den 1-2 oktober 1939, det andra 28-29 januari 1940, alla på söndag-måndagar” skriver du: ”Och de kommunistiska eller kommunisterna närstående kandidaterna gick faktiskt framåt!” Har du några siffror från dessa val?

  2. Anders Persson
    2016-11-23 kl. 12:41

    Arne N!
    Var inte så ”hialös” som man säger i Skåne. Det kommer mer detaljer i de tre följande artiklarna, förutom valstatistik, spännande detaljer som jag inte hade drömt att man skulle kunna vaska fram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *