En stulen revolution? (III): Röda mot bruna i Estland

uus-eesti-18-okt

Tallins borgmästare Jaan Soots röstar i kommunalvalet (ur dagstidningen Uus Eesti 17 oktober 1939)

Den 15-16 oktober 1939 var det kommunalval i Estland. Två veckor dessförinnan, den 1-2 oktober, hade det i Tallinn varit fyllnadsval till parlamentet och 28-29 januari 1940 skulle ett liknande fyllnadsval äga rum i Rakvere-Kunda-Jöhvi öster om Tallinn (halvvägs till Narva).

Men vi börjar med kommunalvalet i oktober. Det hade utlysts på våren efter en ny kommunuppdelning gällande från den 1 april 1939. Det var uteslutande ett personval eftersom politiska partier, nu liksom i riksdagsvalet 1938, inte var tillåtna.

Valresultaten från kommunalvalet publicerades under de följande dagarna i den estniska pressen, t ex i Päevaleht den 17 oktober “Linnad ja vallad valisid” – Städernas och kommunernas val. (Det är intressant att notera att det estniska ordet för kommun ,“vald”, liksom det finska “valta” för “stat” kommer från det svenska “välde”, som i sin tur kommer från det tyska “Gewalt” som också kan betyda “våld”)

Vänsterseger?
Resultaten från kommunalvalet finns listade långt ute i cyberrymden på helt estniska sajter, t ex för Tallinn för Tartu för Pärnu och t ex Viljandi. Det är i efterhand svårt för en utomstående att avgöra om det verkligen var en “vänsterseger”, som boken Soviet Estonia (Tallinn, 1980) hävdar. På Wikipedias listor är en del namn klickbara, d v s man få en del information om personernas bakgrund. Av detta kan man dra vissa slutsatser om deras politiska tillhörighet eller klassbakgrund. En del av dessa kunde jag identifiera som tillhörande “vänstern”. Men hälften av namnen är inte klickbara.

Men när också en artikel i Nõukogude Õpetaja (Den sovjetiske läraren) nr. 25, 18 juni 1983, liksom Soviet Estonia, hävdar att valframgångarna var stora med en majoritet för oppositionen (“enamus opositsiooni esindajatel”) så är jag för tillfället beredd att, som det heter i England, “give them the benefit of the doubt”, d v s låta min tveksamhet utfalla till deras fördel. Dessa sovjetkommunistiska källor har ju vunnit poäng genom att berätta att val faktiskt ägde rum 1939-40.

Att dessa val förtigits i väst, eller inte givits den uppmärksamhet de förtjänar, kanske beror på att resultaten inte passat in i den gängse bilden av att alla ester är och har alltid varit “anti-kommunister”? Nu utgör valen en värdefull källa för att få ett grepp om folkopinionen i Estland den kritiska hösten 1939 och vintern 1940.

En kommunist försvinner
I den 9:e valkretsen i Tallinn hade, i riksdagsvalet i februari 1938, den 30-årige vänsterkandidaten Aleksander Aben segrat över den 44-årige högerkandidaten Lembit Hellat med 1692 röster emot 1609. En tredje kandidat, Johannes Taimsalu hade fått nästan lika många 1539. Taimsalu var civilingenjör med kontakter i Tallinns industriella kretsar. Han hörde förmodligen till Konstantin Päts “fosterländska front”. Men som kandidat till fyllnadsvalet 1939 anmälde sig bara Hellat.

Lembit Hellat var född 1894 i Vitebesk i Vitryssland av estniska föräldrar. Han deltog i självständighetskriget 1918-20 och drogs därefter in i nationalistiska kretsar.

lembit-hellmat

Lembit Hellat i militär utstyrsel, förmodligen under självständighetskriget.

Hellat verkar ha varit bland de ledande i den fascistiska Vabadussõjalased (Frihetskrigarnas förbund) även kallat Vapsarna. Han arresterades i mars 1934 vid Konstantin Päts stora svep emot den fascistiska rörelsen i Estland. Han dömdes i juni 1935 till 8 månaders villkorligt fängelse. Efter att han frigivits ägnade han sig åt juridik och ekonomi i Tallinn.

Aleksander Aben var född på Ösel 1908 och hade varit verksam inom koopertionen och fackföreningsrörelsen på ön, i synnerhet inom lantarbetarförbundet. Han hade tidigt kommit med i den kommunistiska eller socialistiska rörelsen. Som 18-åring hade han åkt fast för gränspolisen när han i december 1926 försökt ta sig in i landet från Sovjetunionen med kommunistiskt material.

a-aben-paewal-1940

Den unga Aleksander Aben (förmodligen tidigt 30-tal)

Tillsammans med andra vänstersinnade socialister var Aben medlem i Eesti Sotsialistlik Tööliste Partei, det estniska socialistiska partiet. I april 1933 skapade man ett ungdomsförbund och tog genast upp en politisk strid i Allestniska sällskapet för jordbruksarbetare (Üleriikliku Maatõõrahva Ühingu) där Aben valdes som ordförande.

Men snart förbjöd myndigheterna alla vänsterinriktade fackföreningar och i maj 1934 förbjöds också det estniska socialistiska partiet. Socialisterna hade i 1:a majdemonstrationen fört fram paroller och spritt flygblad som uppmanade till “proletär revolution”.

Men Aben och hans vänstersocialistiska kamrater gav sig inte, utan slöt 1935 en hemlig samarbetsöverenskommelse med de helt illegala kommunisterna Töörahva Ühine VäerindDet arbetande folkets enhetsfront. I maj lyckades man få in fyra medlemmar, bl a Aben i estniska LO. Men snart hade myndigheterna fått ett ont öga också till den organisationen varför den förbjöds den 22 september 1936. Från och med nu bedrevs allt fackligt arbete halv-illegalt.

Men i valet 1938 hade alltså Aleksander Aben med framgång erhållit en plats i Estlands riksdag. Anledningen till att det var nödvändigt att ett halvtannat år senare hålla fyllnadsval, var att han den 26 augusti 1939 berövades sitt riksdagsmandat, sedan han dömts till fem års fängelse för en kriminell handling!

“Kränkande flygblad”
I början på året, den 24 februari 1939, skulle man fira Estlands nationaldag runt om i landet. Lagom till den dagen spreds hundratals flygblad som uttryckte sig “kränkande” om staten och dess styresmän, ja “avslöjade korruption på regeringsnivå” (Päewaleht 25 juni 1939).

24-feb-1939-paewal

Nationaldagsfirandet i Tallin 24 februari 1939 (Uus Eesti). Uppe till vänstern “landsfadern” Konstantin Päts, på mittenbilden, tillsammans med överbefälhavaren Johan Laidoner. I mitten på högra bilden Jüri Uluots, som skulle bli statsminister, men sluta sina dagar i Sverige 1945.

De flesta flygbladen skickades ut med posten men en del hade lagts direkt i brevlådorna. Inte bara Tallinn hade drabbats av denna demonstration, utan också Tartu, Pärnu och andra städer.

Polisen inledde genast spaning och i slutet av mars kunde en känd vänsteraktivist, 28-åriga Johanna Veebermann häktas. Johanna hade redan en vecka innan råkat i klammeri med myndigheterna sedan hon och en annan vänsterasktivist, Nigol Andresen, distribuerat kommunistiskt material.

Spåren från flygbladen ledde vidare till Aleksander Aben. Han hade haft listan med alla adresser för de brev som skulle skickas ut. Själva inhandlandet av de hundratals kuvert som behövts hade Johannas syster Selma skött om en vecka i förväg. För att skriva ut adresserna från Abens lista hade Joanna och Selma lånat kyrkoförsamlingens skrivmaskin. Uppdraget att lägga breven i brevlådan fick Johannas svåger Alfred Masing. Vid polisförhören sade han sig inte ha vetat vad de innehållit.

joanna-vebermann

Joanna Veebermann, fotot förmodligen taget 1940 då hon var 29 år gammal.

Rättegången ägde rum 3-5 juli inför en militärdomstol i Tallinn. Efter en tre timmar lång förhandling och en timmes överläggning dömdes Johanna till fyra års och Aleksander till till fem års straffarbete. Medan Johanna Veebermann som sagt hade häktats gick Aleksander Aben fortfarande fri i kraft av sin parlamentariska immunitet. Han uppträdde så sent som i slutet av juni på olika fackföreningsmöten.

Inte heller när domen fallit kunde han häktas. För det krävdes att parlamentet, med domen som argument, hävde hans immunitet. Kanske på grund av sommaruppehållet kunde denna juridiska process komma igång först mot slutet av sommaren och inte förrän den 26 augusti fick polisen äntligen klartecken att hämta in honom.

Men ingen var förvånad över att Aleksander Aben inte stod att finna någonstans. Han hade gått upp i rök.

Jõeäär mot Hellat
I fyllnadsvalet i Tallins 9:e distriktet 1-2 oktober stod nu kampen om vem som skulle fylla Abens plats. Mot Lembit Hellat stod en ny vänsterkandidat Aleksander Jõeäär. Denne var född 1890, liksom Aleksander Aben på Ösel (den södra och större av de två estniska huvudöarna, den norra och mindre heter Dagö). Under självständighetskriget 1918-20 verkar Jõeäär ha varit mest verksam i öns “huvudstad” Kuressaare, både i arbetarorganisationer och på kommunal nivå, 1919 var han tillfälligt dess ordförande.

När han hade avlagt sin advokatexamen flyttade han till Tallinn. Där valdes han snart in i riksdagen för Estniska Socialdemokratiska Arbetarpartiet (ESDAP), sedan det Estniska Socialistiska Partiet (ESP) för vilket han satt till valet 1938. Vid rättegången emot Aleksander Aben hade Jõeäär fungerast som dennes försvarsadvokat.

I riksdagen blev han känd som en svårhanterbar “marxist”. 1924 hade han börjat gräva i de mystiska omständigheterna kring kommunistledaren Viktor Kingisepps avrättning två år tidigare.

År 1928, i samband med antagandet av utkastet till strafflag innehållande dödsstraff, hade Alexander Jõeäär haft en 4½ timmes långt obstruktionsanförande. Nu förhåller det sig så, sade en minister, Tõnis Kalbus, att Jõeäär är socialdemokrat och erkänner därmed Marx. Men Marx’s politik ger en diktatur, och ingen diktatur kan fungera utan dödsstraff. “Därför förstå jag att Herr Jõeäär under den borgerliga demokratin är mot dödsstraffet, men när den socialistiska diktaturens era kommer, gäller det omvända!”

Alexander Jõeäär var ingen vän av militär upprustning och general Laidoner lär vid något tillfälle i riksdagen ha ropat: “Ingen har gjort så mycket skada på vår militär som du personligen!”

joeaar-2

Aleksander Jõeäär vid 48 år karikerad i Esmaspäev 28 maj 1938 Att Jõeäär var “marxist” var ingen hemlighet, men frågan var vilken typ av “marxist”. Han verkade enligt Esmaspäev inte tillhöra 3:e Internationalen (Komintern), inte den gammaldags 2:a och absolut inte Trotskijs 4:e international. Snarare verkade han, enligt tidningen, tillhöra en egen “5:e International”. Från detta reportage får man ett intryck av att Jõeäär var en öppen och ganska odogmatisk marxist, kanske lite åt det “salongsbolsjevistiska” hållet.

Politisk kändis
Aleksande Jõeäär var alltså en av Estlands “kändisar”, en slags estnisk marxistisk Leif Silbersky. Detta gavs uttryck åt i ett ironiskt kåseri i veckomagasinet Esmaspäev (Måndag). Under den återkommande rubriken “På tal om folkets tjänare…” (Kõneldakse rahvasulastest…) porträtterade man kända politiker.

Våren 1938 hade det blivit Jõeäärs tur. Han gavs en presentation som var både respektfull och respektlös. Det påpekades att hans namn är så svårt att uttala att inga utlänningar klara av det. För övrigt hade han själv problem på grannön Dagö eftersom folket där, på grund av påverkan från den svensktalande minoriteten, inte uttalde “õ” på det estniska sättet (ungefär som det östgötska ö:et) utan som svenskt “ö”.

“Salongsbolsjevik” eller ej, i fyllnadsvalet segrade Jõeäär stort med 1357 röster (63%) mot Hellats 807 (37%). Valdeltagandet var dock inte speciellt högt. Av 7423 berättigade röstade bara 2182 (29.5%) med 18 ogiltiga. Utifrån vår “40%-20%-40%”-modell kan man spekulera i att socialister och borgerliga röstade på Jõeäär medan fascisterna föredrog Hellat.

Nästa avsnitt: Politisk karriär eller ond bråd död?


Lista på alla avsnitt i serien…

  7 kommentarer for “En stulen revolution? (III): Röda mot bruna i Estland

  1. Sven-Eric Holmström
    2016-11-26 kl. 10:15

    Ytterst intressant artikelserie igen. En undran. Även om Estland är ditt specialområde, tror du att situationen kan ha varit likartad i Lettland och Litauen?

  2. Anders Persson
    2016-11-26 kl. 11:12

    Sven-Erik H!
    Allt jag som historiker kan säga att mina forskningar om Estland visar är att även “deskrediterade” källor kan vara högst korrekta och värdefulla. Det bör vara en inspiration och vägledning för de specifika undersökningar som kan vara motiverade för Lettlands och Litaurens del.

  3. Jan Arvid Götesson
    2016-11-26 kl. 12:57

    Anders Persson!
    Menar du att det svenska ordet ”välde” är ett lånord från tyskans “Gewalt”? Är det inte troligare att orden är arvord i båda språken?

  4. Anders Persson
    2016-11-26 kl. 17:00

    Jan Arvid G!
    Jag tror du har rätt, men jag har just skickat en epost till en expert jag känner så får vi se vad han säger.

  5. Sven-Eric Holmström
    2016-11-28 kl. 8:17

    Det här med att “deskrediterade källor” även kan ha ett värde håller jag helt med om. Andresen var ju ett tag utrikesminister men vad hände med Veebermann?

  6. Anders Persson
    2016-11-28 kl. 10:19

    Sven-Erik H!
    Tyvärr, jag vet inte vad som hände med Joanna Veebermann. Jag har sökt henne med hennes olika stavningar, med enkelt “e”, enkelt “n”, med “W” osv.

    Hon kan antingen ha följt andra kommunister med vid evakueringen från Tallinn i slutet av augusti när tyskarna närmade sig, och då antingen klarat sig helskinnad till Leningrad eller, som skedde med många, omkommit i ett tyskt bombangrepp eller i ett tysk-finskt minfält. Hon kan också ha stannat i Estland och så småningom infångats av nazisterna, tyska eller inhemska (“vapsar”), och avrättats.

    Men sedan är det ju ett annat problem med kvinnor i historien, att de ofta gifter sig och byter namn…

  7. Anders Persson
    2016-12-21 kl. 16:08

    Jan Arvid G!
    Utlåtande från språkexperten, som utlovades: Välde är ganska säkert ett arvord. Det är naturligtvis besläktat med våld liksom med tyska gewalt, isländska veldi, medellågtyska (ge)welde, och särskilt förekomsten i lågtyskan kan ha gynnat förekomsten i svenskan, men det kan beläggas tidigt (början av 1300-talet) och det mesta tyder på att det är inhemskt bildat.

    Så du hade rätt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.