En stulen revolution? (IV): Politisk karriär eller ond, bråd död

jaanus-reklam

Oskar Luiga till vänster och Voldemar Januus till höger, på bilden omvänt mot i politiken. [Montage: KL]

Som vi sett har senare tiders historieforskning utmanat invanda föreställningar när det gäller Baltikums, i synnerhet Estlands historia. Ett sådant arbete är den estniske historikern Magnus Ilmjärvis Silent Submission, som varit en viktig källa för denna serie. Dock, på sidan 18 avfärdar han varje tanke på att Estlands Kommunistiska Parti (EKP), i juni 1940, två månader efter att det blivit lagligt, skulle ha kunnat ha skaffat sig något som helst inflytande över arbetarklassen och de intellektuella. Dessförinnan hade det fört en tynande tillvaro och kunde, när det blev legaliserat våren 1940, bara redovisa 133 medlemmar.

Men jag tror att Ilmjärv underskattar de estniska kommunisterna?

Kommunisternas inflytande
Återigen kan den förkättrade boken Soviet Estland (Tallinn 1980) ge ett liten fingervisning. Här får man på sidan 123 veta att de estniska kommunisterna sedan 1935, vägledda av Kominterns 7:e kongress, börjat tillämpa enhetsfrontspolitik. Det innebar att de och deras anhängare var verksamma i icke-kommunistiska organisationer, ibland i ”frontorganisationer” upprättade av dem själva. Så de estniska kommunisterna hade troligen, tvärtemot vad Ilmjärvi förmodar, haft snarare flera år på sig att vinna inflytande i folkdjupen.

Alla vi som på 70-talet jobbade i olika progressiva organisation vet att dessa fungerade bäst om det fanns en kärna av vettiga och samordnade människor, vare sig dessa var eller kallade sig ”kommunister”. Dessa hade bla. som uppgift att se till att medlemmarna höll sig till saken och inte drog in ovidkommande frågor. En sådan politisk enhetstaktik, är förresten inte bara förbehållen kommunister, utan har tillämpats i alla tider sedan människan blivit en politisk varelse.

När vi nu söker få ett grepp om den politiska situationen i Estland 1939-40, måste ”kommunistisk infiltration” genom enhetsfrontaktiken komma med i bilden. Eftersom landet ju inte var en borgerlig demokrati utan hel- eller halvdiktatorisk så var all typ av opposition, inte bara kommunistisk, tvungen att förskansa sig bakom ridåer och omge sig med så många anhängare som möjligt.

I förra avsnittet fick vi inblick i den första av två fyllnadsvalen, den i en av Tallins valkretsar 1-2 oktober 1939. Nu kan vi vända oss till den andra som ägde rum 28-29 januari 1940 i Rakveres, Kundas och Jöhvis valkrets i Virumaa län (öster om Tallin).

rakvere-2

Gatubild frå Rakvere, som i gamla tider hette Wesenberg. Rakvere och Kunda ligger öster om Tallinn, halvvägs till Narva. Jöhvi ligger halvvägs mellan Sonda och Narva. Den berömde estniske tonsättaren Arvo Pärt tillbringade sin ungdom i staden, som idag är vänort med Sigtuna.

Detta fyllnadsval skedde därför att den förre utrikesminstern Karl Selter, som fått tjänst som Estlands representant i Nationernas Förbund i Geneve, lämnat sin plats i parlamentet.

Tre kandidater ställde upp: Heinrich Aviksoo, Oskar Luiga och Voldmar Januus.

aviksoo

Borgmästaren och riksdagskandidaten i Rakvere Heinrich Aviksoo med alla sina medaljer. Varför han erhållit dem har inte stått att finna ut, inte ens sedan jag insåg att avsaknaden av varje referens till honom före 1936 (då Aviksoo var 56 år gammal) berodde på att han det året bytte namn från Avikson.

Heinrich Aviksoo var 59 år. Han hade börjat som skollärare 1899-1909, övergick sedan till journalistiken 1909-14 och blev sedan revisor i Rakvere kommun. Han var en framstående idrottsman i cykling och gymnastik. Han tillhörde förmodligen Konstantin Päts ”Fosterländska förbund”.

Aviksoo var propagandachef i Rakveres halvmilitära Skyddskår (Kaitseliit) där han hade titeln major, senare överste. 1930 blev han vald till Rakveres borgmästare. Jag har inte kommit över några uppgifter som förklarar varför han fick jobbet. Något regelrätt val verkar inte ha ägt rum. Den 6 december 1939 blev han ”omvald” till denna post av Rakveres kommunfullmäktige med 16 röster för och ingen emot.

Mot denna, som det verkar, nästan 60-årige betrodde veteran, ställdes två yngre förmågor.

oskar-luiga

Oskar Luiga i uniform, under självständighetskriget kring 1920.

Oskar Luiga föddes den 16 september 1894 i Tartu och var alltså 45 år. Efter gymnasiet hade han börjat han utbilda sig till jägmästare. När kriget bröt ut mobiliserades han 1915 i den tsarryska armén där han avancerade till officer. Den ryska revolutionen 1917 ledde till Estlands självständighet, men också strider emot ryska bolsjeviker och tyska kårer 1918-20. I detta självständighetskrig gjorde sig Luiga bemärkt som en duglig och modig bataljonschef. Ett tag var han kommendant på ett av de pansartåg estniska armén behållit från den ryska armén.

Luiga engagerade sig politiskt i det konservativ-liberala Nationella Centerpartiet, bla. inför riksdagsvalet i maj 1932. Men snart blev han mer och mer influerad av det extrem-nationalistiska fascistiska Vabadussõjalased (Frihetskrigarnas förbund, ”Vapsarna”). Inför den tredje folkomröstningen om en ny konstitution i oktober 1933 hade han fått sin partiavdelning i Rakvere på kollisionskurs med partiledningen. En av hans motståndare var Heinrich Avikson. Han uteslöts ur partiet 29 september 1933, dvs strax innan valet.

Efter att Konstantin Päts slagit till emot ”Vapsarna” 1934 dömdes Luiga den 21 juni 1935, i samma rättegång som fällde bl.a. Lembit Hellat, till åtta månaders villkorligt fängelse för samröre med fascisterna. Medan Hellat höll sig i skinnet, fortsatte Luiga att konspirera. Som berättats tidigare planerade ”Vapsarna” en väpnad statskupp den 9 december 1935 då allt vad Estland hade av toppolitiker inklusive presidenten Päts var församlade i konserthuset ”Estonia”. Luiga blev dock utesluten ur partiet 29 september 1933, d v s strax före valet.

Tack vare infiltratörer bland ”Vapsarna” avslöjades saken och i ett domslut 24 maj 1936 dömdes 140 ”Vapsar” till fängelsestraff mellan 20 år och 6 månader. Bland de fällda fanns Oskar Luiga, som dock kom lindrigt undan med bara sex månaders fängelse – ovillkorligt.

När det drog ihop sig till fyllnadsvalet i januari 1940 var Luiga en väletablerad man i Rekvere. Han var inne i en framgångsrik karriär som jägmästare och chef för den lokala Skyddskåren och en familj med hustru och två barn.

flygblad-luiga

Voldemar Januus‘ valflygblad i januari 1940 till ”Rakveres, Kundas och Jõhvis röstberättigade medborgare”.

Voldemar Januus var 34 år och föddes i Kodlia, Raplamaa kommun, söder om Tallinn. Han var son till en byhantverkare, studerade på gymnasie och kvällskola i Tallinn. Han engagerade sig fackligt i hamnarbetarförbundet där han kom med i styrelsen.

Januus var ordförande i Kooperativa förbundet i Tallinn. Han hade också kontakter med den kommuniststyrda hemliga fackföreingsrörelsen, ”Oktober”. Han gällde för att vara ”vänstersocialdemokrat” men lär 1939 ha blivit medlem i Estlands Kommunistiska Parti (EKP).

Valresultatet
Valdeltagandet var ganska högt 62-74% i de tre olika orterna. Det stämmer med det intryck man kan få från kommunalvalet, dvs att man generellt verkade mer benägen att rösta på landsbygden än i storstäderna Tallinn, Tartu och Pärnu.

paewaleht-29-jan-1940

Valförrättarna i Rakvere valdistrikt under fyllnadsvalet 28-29 januari 1940, Estlands sista fria val, nästa skulle ske cirka femtio år senare.

Av de totalt 8645 röstberättigade röstade 5490 varav Januus fick 2159 röster (39.3%), Luiga 2137 (38.9%) och Aviksoo 1194 (21.7%).

Ser vi på de tre distrikten enskilt så vann Luiga klart i huvudorten Rakvere (3789 röstande) med 46% medan Januus bara fick 32%. I Kunda (896 röstberättigade) och Jõhvis (820) fick Januus däremot 67% respektive 42% av rösterna, emot Luigas 16% och 33%.

Luiga överklagade valresultatet, som dock fastställdes den 9 februari 1940.

Vänstervåg i Estland 1939?
Valresultaten befäster den bild av Estland jag skissade i avsnitt II, ett land som politiskt är starkt polariserat mellan en stark höger och en stark vänster, med en svag center däremellan (om nu Jaan Tõnissons liberaler och Konstantin Päts ”Fosterländska front” ska räknas till ”centern”).

Vad som alltså är helt nytt, och saknas i den gängse historieskrivningen (i alla fall utanför Estland), är att det hösten 1939, redan innan de sovjetiska trupperna anlänt, skulle ha skett en ”vänstervridning” av den estniska folkliga opinionen. Jag återkommer till detta, men redan nu står det klart att man kan inte helt avvisa den sovjetkommunistiska historieskrivningen, som den bland annat kommer till uttryck i boken Soviet Estonia från 1980.

Vad hände sedan?
De estniska politiker som ställde upp i de båda fyllnadsvalen gick högst olika öden till mötes.

Johannes Taimsalu tillhörde de som i mitten av juni 1941 plötsligt
tvingades överge sitt hem och med sin familj deporterades till det inre av
Ryssland. Han avled av umbäranderna i april 1942 i Sverdlovsk (nuv. Jekaterinburg).

Lembit Hellat försvinner helt från radarskärmen, åtminstone har mina eftersökningar bara givit det magra resultatet att en dödsannons i Svenska Dagbladet 19 september 1965 berättar att han dött två dagar tidigare. Han kallas där ”Civilekonom Kapten”. En annan ”träff” i SvD:s arkiv berättar att han ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

Uppenbarligen har Hellat, i något skede – troligen men inte säkert 1944 – tagit sig över till Sverige.

Han sörjdes närmast av ”syskonen” samt hustrun Mirjam. Med henne som utgångspunkt kan man efter en hel del detektivarbete sluta sig till att hon föddes 1904 i Borgå som Mirjam Gretel Linsén, dotter till den finlandssvenske kompositören Gabriel Linsén. Hon gifte sig 1926 med en annan finlandssvensk Eliel August Martin Hagfors (född 1901). Och nu börjar det hetta till.

Ty, denne Hagfors, som dog i Sverige hösten 1959, i dödsannonsen sörjd av Mirjam, var inte bara jägmästare (som Hellats politiske åsiktsfrände Oskar Luiga), utan också aktiv i finländska ultranationella rörelser på 1930-talet. Detta ledde förmodligen till att han 1944, liksom många andra med liknande övertygelser, lämnade Finland.

Hellat har alltså efter Hagfors död gift sig med dennes änka. Om Hagfors och Hellat först lärt känna varandra i Sverige eller om de redan på 1930-talet samarbetade i en gemensam kamp emot ”bolsjevismen” har jag inte lyckats utreda. Den totala tystnaden på nätet, i DN:s och SvD:s digitala arkiv föder misstankar att Hellat (möjligen också Hagfors) varit indragen i hemlig aktivitet efter att de lämnat sina länder i 2:a världskrigets slutskede.

Oskar Luiga hade, som gammal aktiv ”Vapsare”, inte mycken nåd att vänta sig från de nya makthavarna. Det dröjde dock till den 27 november 1940 innan han arresterades. Det har inte gått att finna ut om kommunisterna kommit på honom med nya konspirationer eller om de häktade honom bara i kraft av hans politiska bakgrund bland ”Vapsarna”. Att han arresterades och inte ”bara” deporterades tyder på att han ansågs vara ett speciellt svårartat fall som ”folkets fiende”. Det är heller inte klart om han skulle ställas inför någon slags ”folkdomstol”. Hursomhelst, han avrättades kallblodigt i fängelset någon gång sommaren 1941 innan de tyska Wehrmachttrupperna hunnit fram till staden.

maa-haal-21-juni-1935

Oskar Luiga (högst upp till vänster) räknades bland de absoluta topparna bland ”Vapsarna”, de estniska fascisterna. Fotomontaget är hämtar ur Maa Hääl (Jordens Röst) 21 juni 1935 när domarna emot de ledande ”Vapsarna” offentliggjordes. Nästan samtliga på bilden arresterades 1940, fördes österut och avled 1941-42 i sovjetiska läger i Kirov eller Sverdlovsk. Hjalmar Mäe lyckades i tid fly och anslöt sig till nazityskarna under ockupationen. Han slutade sina dagar 1978 i Graz i Österrike. Om mannen näst längst upp till höger, Alfred Sampka, har inga uppgifter påträffats.

Oscar Luigas kvarlevor påträffades under den nazityska ockupationen sommren 1942 och han gavs en högtidlig begravning.

postimees-29-juli-1942

Oskar Luigas begravning 27 juli 1942 skedde med stor pompa och står i det nazikontrollerade Estland.

Oskar Luiga lever fortfarande i nationalistiska esters medvetande och en googlesökning på hans inte helt vanliga namn ger nästan 4000 träffar.

De båda segrande kommunistiska valkandidaterna överlevde kriget och gjorde karriärer i det sovjetansluta Estland. Aleksander Jõeäär blev jordbruksminister i den regering som på tvivelaktiga grunder bildades i juni 1940. Han evakuerades österut vid det tyska anfallet men kom tillbaka som hög partifunktionär 1944. 1950, blev han dock (tillsammans med många andra estniska kommunister) anklagad för ”borgerlig nationalism” och fick tillbringa några år i fängelse. Han dog 1959.

Att hamna i fängelse var ett öde som undslapp den andre kommunisten, Voldemar Januus, som också kom tillbaka 1944 efter att ha meriterat sig under kriget i det inre av Sovjetunionen. Han blev aldrig anklagad för ”borgerlig nationalism” vilket kan ha berott på, som det heter i en sentida levnadsteckning (han dog 1977) att han var en man med ”äregiriga och storvulna ambitioner” och att han ”å karriärens vägnar” omedelbart kunde ge upp sina ideal (Inimesena oli Voldemar Jaanus auahne ja ülisuurte ambitsioonidega. Karjääri nimel oli võimeline oma aadetest koheselt loobuma.)

Så till slut har vi ”kommunisten som försvann”, Aleksander Aben. Honom får vi återkomma till i ett särskilt kapitel, ty han återfanns! Han hade flytt till Sverige, till Stockholms södra förorter, Älvsjö närmare bestämt!

Nästa avsnitt: Tallinn – Stockholm tur och retur


Lista på alla avsnitt i serien…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *