En del har undrat varför jag engagerat mig så djupt i Estlands historia; har jag några personliga bindningar?
Mitt första svar har varit att som skåning kan jag kanske räkna med att någon av mina danska förfäder befann sig i Viljandi den dagen 1208 då danska flaggan (Dannebrogen) lär ha fallit ner från himlen.
I andra hand har jag hänvisat till den handfull exilester, eller barn till exilester, jag lärde känna som kollegor under min tid på SMHI. Två av dem var under olika perioder mina chefer, en av dem, åren 1974-79, den kände TV-meteorologen Leo Rannleet. Här den 31-årige Leo i en premiärsändning tisdagen den 2 september 1958.
Leo Rannaleets fader Voldemar var en berömd estnisk flygare som, tillsammans med en balttysk greve Heinz Ungern-Sternberg fullbordade den första sportflygningen Tallinn-Stockholm (Barkarby).
Dessutom fanns det på det kosmopolitiska SMHI (åtminstone) en estlandssvenska och en ingermanländska.
Exilbalternas politiska isolering
För det tredje tillhörde jag dem som under 70- och 80-talet ville uppmuntra kunskaperna om och solidariteten med de baltiska folken. Mina baltiska kollegor låg ganska lågt politiskt i det avseendet, så det var helt på mitt eget initiativ som jag brukade ersätta ordet ”Baltikum” i väderrapporterna med ”de baltiska staterna”. Det vann genklang hos mina kollegor men fick avbrytas när Sovjetunionens ambassad i ett brev till SMHI (via UD) påpekade att det inte fanns några ”baltiska stater” och att det borde heta ”västligaste Sovjetunionen”!
I ett debattinlägg i Norrkäpings Tidningar hösten 1976 oroades jag dock för exilbalternas självvalda ”politiska isolering” i Sverige. Därvid stödde jag mig på ett tidigare debattinlägg av en forskare på Handelshögskolan Karlis Goppers, som i ett uppmärksammat inlägg i SvD 21 december 1974 hävdat att exilbalterna politiskt har valt ”fel sida”. ”Balternas kamp är riktad emot imperialismen – inte kommunismen. I sitt hat mot förtryckarna ser inte exilbalterna detta och isoleras i Sverige.”
Som styrelsemedlem i Ordfront sökte jag senare (kring 1980) slå en brygga till exilbalterna och stödde aktivt förslaget att ge ut Ulo Ignats och Håkan Holmbergs böcker om de baltiskan staterna. Liksom Andres Küng hade dessa övertygade liberaler svårt att få gehör bland sina partikamrater på den borgerliga sidan. Återstod för dem bara det ”kommunistanstuckna” Ordfront och det ”maoistiska” Oktoberförlaget.
När de baltiska staterna 1992 blev fullt självständiga hade min familj och jag flyttat till England för mitt europeiskt inriktade meteorologiska arbete. I det sammanhanget träffade jag en och annan baltisk kollega. Vi talade dock aldrig politik.
Estland tillbaka i fokus
Det som fick in mig på det ”estniska spåret” igen var den utrikespolitiska kris som började i februari 2014. Redan i maj 2014 tyckte jag att något luktade illa och dristade mig att varna för den russofoba propagandan och, innan det blivit ”verboten” här i landet, antyda att Rysslands argument inte får ringaktas och avfärdas som osanningar. I juli 2014 varnade jag för att, som utvecklingen framskred, såg det ut som om Väst återigen, försöker betvinga Ryssland genom en ”Operation Barabrossa II” i slow-motion. I detta spel kunde, återigen, de baltiska folken utnyttjas som småmynt.
Men det som gav ”vittring” på Estland var det estniska riksdagsvalet 1 mars 2015. Den svenska nyhetsbevakningen var usel och russofob.
Dagen efter kom SvD in med ett totalt vilseledande notis enligt vilket det ”ryssvänliga partiet” i Estland skulle ha gått på en brakförlust och regeringspartiet gått framåt.
Till höger SvD:s TT-notis dagens efter valet i Estland. Att SvD av pressläggningstekniska skäl måste gå ut med ofullständig information är en sak, en annan är att de aldrig följdes upp och korrigerades.
I slutändan visade det sig att Centerpartiet gått framåt och fått 24.8% av rösterna. En bra valprognos för ovanlighetens skull. Lägg också märke till den sluga desinformationen på slutet. Det sägs inte rakt ut, men TT/SvD får det att låta som om bara ryssar röstat på Centerpartiet, ”en fjärdedel” är ju som bekant detsamma som 25%. Men som jag sade i mitt inlägg på lindelof.nu (se nedan) eftersom cirka 15% av befolkningen inte har rösträtt därför att de tillhör den del av den ryska minoriteten som inte lärt sig estniska och därför inte kunnat bli fullvärdiga estniska medborgare, så innebär det att av de 25% av de röstberättigade som röstat på Centerpartiet är en stor del, kanske 40%, ester. Om min matematik inte sviker mig så skulle 10% av den rent estniska befolkningen rösta på Centerpartiet.
Någon ytterligare artikel, valanalys eller ens rättelse såg jag inte till i SvD under denna period. Det blev att gå till det förkättade ”nätet”. En bloggare, som till skillnad från ”etablerade media”, gav saklig information om valet i Estland var Enn Kokk.
Rapporteringen var så usel att man bara av det skälet blev nyfiken på vad som verkligen hänt. Det ledde till en artikel om ”Visst angår oss Estlands affärer”. När esterna inte röstade som Sverige och stormakterna önskade tappade dessa intresset för Estland. Känslan av att landet för ”den internationella samfälligheten” bara hade värde som ”småmynt” förstärktes.
Men små och svaga länder kan lätt utnyttjas för provokationer. Det diskuterade jag i en artikel ”Möjliga provokationer i öst?” för ett år sedan.
Om vi ska ”dö för Estland”…
Men om vi nu riskerar att ”dö för Estland” så är det ju bra att veta vad man ska dö för. Är alla ester mer eller mindre anti-kommunistiska fascister eller nazister? Är de alla, eller har varit, oskyldiga offer för rysk, kommunistisk och/eller sovjetisk terror och ockupation? Eller är det ett land och folk som många andra, men med egna myter och kontra-myter?
Jag började studera Estlands historia mer ingående. Strax innan jag publicerade första kapitlet i serien Vad vet vi om Estland? kommenterade jag ett intressant TV-program om Martina Haags estniska bakgrund.
Programmet med Mariina Haag påminde mig om de komplicerade åren efter 2:s världskriget med hemliga expeditioner över Östersjön till baltiska gerillagrupper.
Jag hade lånat hem flera kilo böcker om Estland från Carolina Rediviva och Stadsbiblioteket. Den stora ögonöppnaren var Imbi Pajus böcker om Estlands historia. De gjorde mig medveten om den debatt som sedan ett tiotal år först bland estniska historiker och mellan finska och estniska. Vad var myt och verklighet i den estniska historieskrivningen? Här ger jag mer detaljer.
Jag hycklade inte när jag uttryckte min stora uppskattning av Imbis böcker, trots att hennes slutsatser inte alltid stämde med mina. Hon polemiserade ärligt med dem som hade andra uppfattningar och återgav deras argument på ett hederligt sätt. Det var tack vare Imbis böcker som jag blev medveten om Magnus Ilmjärvs stora avhandling Silent submission, om Estlands utrikespolitik 1918-40. Den har varit ovärderlig.
Imbi Paju och jag har också fått kontakt, sedan hon på estniska omvägar blivit medveten om min serie. I början på november hade vi en givande brevväxling, först på finska sedan på engelska. Imbi kan dessutom både svenska och ryska!
Ska också svenskarna lägga sig i?
Vad hon och alla andra ester, i Estland och i exilen, har tyckt om mina senaste artiklar vet jag inte, ty det har blivit knäpp tyst. Också en del av mina finska kontakter har tystnat. Men jag känner mina Pappenheimrare.
Liksom finnarna irriteras säkert esterna av att utlänningar, i synnerhet ”de storvulna svenskarna”, vet så lite om deras land, folk och historia. De uppskattar när svenskar vet lite grand, som t ex att estniska inte är släkt med ryskan, att Estland tillhörde Sverige i 150 år, att universitetet i Tartu, länge det enda i Baltikum, grundlades av Gustav II Adolf, att Ösel är den stora ön i söder och Dagö den lilla i norr, att presidenten för närvarande heter Kersti Kaljulaid, att man är med i EU och har euron som valuta.
Liksom finnarna vill nog esterna att utlänningar, i synnerhet svenskar, inte vet ”för mycket”. Därför känner de sig trygga när de lever i föreställningen att en text på finska eller estniska är lika väl skyddad för främmande insyn som om den låsts in i Fort Knox. En svensk som lärt sig så mycket av deras språk att han kan ta sig fram till ”hemligheterna” ses med samma välvilja som en hacker i Pentagon.
Den STORA upptäckten
Det var när jag googlade på den estniske generalen John Laidoner som jag den 10 oktober av en ren tillfällighet hamnade på en estnisk sajt med scannade bilder av så gott som alla estniska dagstidningar sedan 1800-talet. Bingo!
Nu blev det t ex möjligt att kolla ett egendomligt omnämnande i en sovjetkommunistisk bok Soviet Estonia från 1980. I den hade nämligen påståtts att det varit kommunal- och fyllnadsval i Estland hösten 1939 – och att kommunisterna segrat eller gått framåt! Eftersom de liberala tidningarna har givit rådet att all information som strider mot gängse nyhetskällor och vederhäftig vetenskap ska betraktas som ”rysk desinformation” så låg ju den sovjetkommunistiska boken riktigt illa till.
Men om nu inte KGB (eller FSA som dom heter numera) har lagt ner övermänskliga ansträngningar på att skapa ett jättelikt helt falsifierat estniskt tidningsarkiv, så måste jag tro på vad jag kan läsa i Päewaleht (Dagbladet) och Postimees (Postmannen) och andra estniska dagstidningar från 1939-40. Tyvärr saknas den kommunistiska Rahva Hääl (Folkets Röst), vilket kan bero på att arkivexemplaren förstördes under den tyska ockupationen.
Men kan jag läsa estniska? Nja, med det är det si och så. Men det är inte helt omöjligt:
1. Google översättning
De estniska texterna är scannade och kan köras genom Google translate. Dock får man den svenska översättningen via en engelsk översättning, dels verkar inte Google ha haft något större intresse för Estland över huvudtaget. Så här ser en typisk Googleöversättning ut (om Selöma Lagerlöfs död hämtat ur Postimees den 17 mars 1940):
”Stokholmist, den 17 mars. (TT), Selma Lagerlöf, Nobelpriset 1999. Pristagaren dog 81 år wanuses. Stokholmist meddela DNB Selma Lagerlösi drabbats av huvudmannen på grund av blödning från utmattning. Dr. phil. h. e. Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858. a. Wärmlandis WANÅS Mårbacka herrgården, där han tillbringade också sin ungdom. 1882-1885 studerade han vid Stockholms õpetajatescminaris och behandlas med det under många år som lärare i grundskolan flickor i den lilla staden Landskrona.”
Som synes måste den estniska texten bearbetas för att göra jobbet enklare för Google. Att den inte vet att ”Stokholmist” betyder ”från Stockholm” förvånar mig dock. Vidare lämnas en massa ord som börjar på töö- ofta helt oöversatta. ”Töö” betyder arbete och allt som har med arbete, arbetare, arbetskonflikt o s v börjar med dessa tre bokstäver. Google verkar ha byggt sin statistik på finans- och bankkontrakt på estniska och engelska.
2. Arkivet är inte felfritt
Före kriget satte de flesta av tidningarna i tysk frakturstil som är svårtolkad för skannrarna. Det sker ofta förväxlingar mellan u och n, mellan c och e. mellan ii och ü. Det som idag stavas med v stavades då med w som skannern ofta förväxlar med m eller tolkar som lv. ”Lagerlöf” lästes ovan som ”Lagerlös”, eftersom ”s” i frakturstil liknar ett ”f”. Att det finns ett ”i” i slutet beror på att författarinnan genom att ”drabbas” får sitt namn i genitiv!
Ibland gör flugskitar orden helt obegripliga. Andra trycktekniska problem gör att texten är så otydlig att man måste vara född est för att ana vad som står där. Men också en est står handfallen när trycksvärtan inte bitit.
De flesta av mina artiklar är byggda på noggranna referat och exakta översättningar, men i en hel del har jag bara fått med andemeningen.
3. Finska och estniska – som svenska och frisiska?
Estniska förhåller sig till finska – skulle jag tro – ungefär som frisiskan förhåller sig till svenskan, alltså inte så nära som danskan, men heller inte så långt borta som holländskan. Så här berättar frisiska Wikipedia, ganska begripligt för en nordbo, om Selma Lagerlöf:
”Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf (bûtenpleats Mårbacka, gemeente Sunne, Värmlands län, 20 novimber 1858 – dêre, 16 maart 1940) wie in Sweeds skriuwster, dy’t it meast bekend wurden is troch har berneboek Nils Holgerssonswûnderlike reis. Yn 1909 ûntfong hja as earste frou yn de wrâld de Nobelpriis foar de Literatuer en yn 1914 waard se lid fan it komitee dat de Nobelpriis foar de Literatuer.”
Eftersom jag har lärt mig lite finska, framförallt finsk grammatik, är det inte så svårt att orientera sig i en estnisk text, under förutsättning att man har ett bra estniskt-svenskt lexikon. Under Knut Lindelöfs och min mellanlandning i Tallinn tidigare i höst jagade jag, förgäves, ett sådant lexikon i behändigt format. Det fanns massor av svenk-estniska lexika för 6.75 euro, men inga estnisk-svenska. Det fick jag tag på, kanske sista exemplaret, på nätet.
Varför denna asymmetri? Är det ett tecken på att massor av ester vill lära sig aktiv svenska eller massor av svenskar lära sig passiv estniska?
Men nu får det bli en paus i det roliga
Det är inte bara i frågan om Estlands historia jag inspirerats att röra om i grytan. Inom mitt eget specialämne, meteorologin, finns det många stenar som inte vänts. Sedan några år driver jag tesen att vårt väder inte bara bestäms av jordens rotation utan också av dess form. Hade jorden varit en perfekt sfär hade vi, med samma rotation, haft helt annat väder. Detta har utmanat 150 års tänkande, men har på sistone mötts med ökad förståelse. Det är en fransk sajt och en brittisk tidskrift som nu väntar på manus.
När jag kommer tillbaka till ”Den stulna revolutionen, VII” är det för att ställa frågan, som jag inte har något svar på just nu; hur esterna 1939 uppfattade Molotov-Ribbentroppakten. Hade de en mer positiv och optimistisk syn än vi är benägna att tro? Och var den synen inte bara, som Magnus Ilmjärvi hävdar, byggd på önsketänkande och vilseledande information?
Som tidigare gäller att min ambition inte är att skriva en heltäckande bok om Estlands nutidshistoria, utan redovisa nya eller tidigare försummade fakta som kompletterar den gängse historieskrivningen eller ifrågasätter den.
…
Lista på alla avsnitt i serien…
