En stulen revolution? (VII): Estlands judar

En judisk familj i Tallinn 1932

Mellankrigstidens Estland må ha varit hel- eller halvfascistiskt, men den var inte anti-seminiskt. Liksom inte heller andra fascistiska stater i Västeuropa inklusive Österrike, men som bekant Tyskland efter 1933, Polen, Ungern osv.

Judarna i Estland kunde upprätta egna folkskolor och läroverk med jiddisch eller hebreiska i Tallinn och Tartu. Detta är anmärkningsvärt, eftersom det vara fanns cirka 4000 registerade judar. I den estniska minoritetspolitiken ingick att man vid folkbokföringen angav vilken nationell grupp man tillhörde. Men bara tre fjärdedelar av judarna i Estland registrerade sig som sådana. De övriga 1000-1500 var kanske sekulariserade judar.

När Konstantin Päts genomförde sin statskupp 1934 emot de nazistiska “vapsarnas” inflytande förbjöd han också deras antisemitiska propaganda. Till skillnad från Sverige medgav Estland, liksom Lettland och Litauen asyl till flyktade judar.

Andres Küng om judarna
Allt detta har jag hämtat från sidan 75 i Andres Küngs läsvärda bok om Baltikum, slutförd våren 1991. Men när han kommer till judarnas förhållande till den kommunistiska makten vill jag sätta en del frågetecken.

Judarna drabbades ännu hårdare än andra estländare av den stalinistiska terrorn dels genom att förhållandevis fler judar deporterades, dels genom att allt organiserat judiskt liv krossades […] Alla judiska organisationer förbjöds. När omkring 15 000 estländare skickades i boskapsvagnar till Sibirien, ingick omkring 500 judar bland de drabbade.

Senare får vi veta att 2000 judar valde att stanna i Estland när tyskarna anföll 1941, medan cirka 3000 flydde till det inre av Sovjetunionen. Hälften av dem återvände efter kriget. Enligt Küng levde 1989 4 600 judar i Estland, “något fler än under självständighetstiden”. Men eftersom gränsen mellan sekulariserade och icke-sekulariserade judar försvunnit med införlivandet med Sovjetunionen så blir det ordning på matematiken först om vi antar att det 1939 bodde 5000-6000 judar, sekulariserade eller ej, i Estland.

Ingen kommunistisk antisemitism
Att judarna fick sina organisationer krossade 1940 tyder i sig inte på någon specifik anti-semitism, alla andra drabbades ju på samma sätt. Bland de böcker jag läst om livet i Estland dessa år 1939-40 så verkade judarna inte ha behandlats sämre än andra medborgare. Någon författare, jag minns inte på rak arm vem, tyckte att de till och med behandlades mindre dåligt.

När jag för flera år sedan var invecklad i en diskussion om de baltiska staterna under den tyska ockupationen, ville min motpart försvara de av sina landsmän som gick i nazitysk tjänst, med att de ville hämnas de oförrätter de drabbats av genom de sovjetiska kommunisterna.

Estnisk Waffen-SS propaganda. “Försvara det egna hemlandet!”. Att Waffen-SS var en humanare organisation än “riktiga” SS är en myt som saknar varje förankring i verkligheten.

Jag svarade då att om vi för diskussionens skulle acceptera detta hämndmotiv, varför då låta det gå ut över tiotusentals judar i de baltiska områdena? Min motpart blev tyst och jag hade “vunnit” diskussionen. Men det hade skett på grund av bristande historiska kunskaper på bägge sidor.

“Judisk-bolsjevistisk sammansvärjning”?
Det var nämligen inte helt “ologiskt” för balter som låta sig värvas i SS-förband. Vid den här tiden var världskommunismen fortfarande ganska “judisk”. Flera ledande sovjetiska kommunister, t ex Kaganovitj, var judar. Detsamma gällde i de östeuropeiska partierna. Det var först 1949, efter Sovjetunionens misslyckade försök att skaffa sig en israelisk bas i Mellersta östern som antisionism och (ibland) antisemitism gör en programmatisk come-back i världskommunismen.

Karl Marx och Leo Trotskij var de mest kända kommunister som var judar. Men det fanns många fler, vilket gav motiv för att sätta likhetstecken mellan judendom och “bolsjevism”

Så de reaktionärer, fascister och nazister som under mellankrigstiden talade om den “judisk-bolsjevistiska världssammansvärjningen” hade inte helt fel. Men att oproportionerligt många kommunister var judar innebar ju inte att oproportionerligt många judar var kommunister. Men det var så nazismen vände till det för att ge ytterligare ett motiv för sin utrotningspolitik: genom att utrota judar bidrog man till att utrota kommunismen.

Judarna i Lettland
Att det judiska inflytandet i den kommunistiska rörelsen slog tillbaka mot judar i allmänhet är Andres Küng klar över – i sitt kapitel om Lettland:

Bland de få som [1940] välkomnade ockupanterna var förhållandevos många judar. Eftersom Stalin likviderat de flesta lettiska kommunister i sovjetisk landsflykt behövdes andra till den nya regimens säkerhetsstyrkor och åter ställde anmärkningsvärt många judar upp. De deltog bl.a. i deportationerna [i mitten av juni 1941] av 5-6000 judar från sitt eget land. De flesta letter märkte de judiska förövarna, t.ex. den ryske judiske kommunisten Semjon Sjustin*), som blev folkkommissarie för statens säkerhet, mer än de många fler judiska offren. Det bidrog till att förklara – men kan aldrig försvara – den roll som letter sedan spelade i den nazistiska judeutrotningen i Lettland.

Alltså det lidande som den judiska minoriteten drabbades av i Baltikum 1940-41 var inte uttryck för någon “kommunistisk antisemitism”. Att andelen deporterade som var judar var större än deras del av den totala befolkningen förklaras enkelt av att judar var mer representerade i de högre samhällsskikt som utsågs till deportationsoffer.

Semen Mateveevich Shustin (1908-1978) gjorde senare karriär som NKVD chef för de arbetsläger dit deporterade baltiska “folkfiender” placerades.

Först efter 1949 blev alltså den statliga sovjetiska politiken mer anti-judisk, anti-sionistisk eller ibland antisemitisk, men det skedde efter 30 år av sin raka motsats. Så Andres Küng begick 1991 misstaget att bakåtprojicera vad som var sant i hans livstid till tider som det var helt fel.

En kvarleva av denna bakåtprojektion ser vi i dag när de västliga propagandacentralerna har svårt att förlika sig med att dagens Ryssland har goda förbindelser med Israel. Det stämmer inte med tesen att dagens Ryssland är en fortsättning på Sovjetunionen.


Lista på alla avsnitt i serien…

  2 kommentarer for “En stulen revolution? (VII): Estlands judar

  1. M.M.H. Nilsson
    2017-10-30 kl. 11:48

    “Så Andres Küng begick 1991 misstaget att bakåtprojicera vad som var sant i hans livstid till tider som det var helt fel.”

    Küng skrivar ju ingenstans att Sovjets deportation av judar var ett resultat av sovjetisk antisemitism.

  2. Anders Persson
    2017-10-30 kl. 12:31

    Bäste M.M.H.!
    Jag har inte längre Küngs bok inom räckhåll, men jag tror att du har rätt: Küng skrev ingenstans att Sovjets deportation av judar var ett resultat av sovjetisk antisemitism. Men på det sätt han skrev fick han det att framstå, åtminstone för mig, att så var fallet. Han formulerar sig bättre i avsnittet om Lettland (se mitt citat), men går, så vitt jag minns, inte in på det faktum att oproportionerligt många kommunister faktiskt var judar – vilket som sagt inte innebär att oproportionerligt många judar var kommunister, vilket nazister och fascister alltid velat få det till. Det var en sådan analys jag försökte tillhandahålla, varför oproportionerligt många kommunister var judar och därför förföljdes “dubbelt”.

    Helt utanför ämnet måste jag rikta ett pekfinger till alla som inte har helt klart för sig vad “betingad sannolikhet” är, bland annat att “prob A|B)” inte är detsamma som “prob(B|A)”, dvs det är inte lika sannolikt att bara för att någon är Sveriges statsminister (A) så har han körkort (B) som sannolikheten att någon som har körkort är Sveriges statsminister.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.