En stulen revolution? (VIII): Frågor kring Estlands historia (summering)

Ett berömt foto från den 24 juli 1940, en månad efter att en ny socialistisk, sovjetvänlig regering tillträtt i Estland. På balkongen på den sovjetiska ambassaden i Tallinn syns från vänster till höger den nye sovjetiske ambassadören Vladimir Botškarev, det estniska kommunistpartiets propagandaansvarige Neeme Ruus, kommunistpartiets förste sekreterare Karl Säre, centralkommitténs sekreterare Johannes Lauristin, det specialla sovjetiska sändebudet, Leningrads partichef Andrei Zhdanov samt en högre sovjetisk militär. I slutet på artikeln berättas om deras senare, skiftande öden.

Att den nuvarande krisen mellan USA, Nato och EU å ena sidan och Ryssland å den andra kunde leda till krig stod klart redan från början av 2014. Men detta krig skulle inte bli av en Operation Bararossa-typ, utan ”mjukt” där bland annat småländer som Sverige, Finland och de baltiska staterna skulle dras in. Eftersom Estland i praktiken är ett ”nordiskt” land skulle vad som skedde där kunna få stor känslomässig betydelse i synnerhet för svenskar och finländare. Därför var det bra att hålla sig ajour med vad som hände – och hade hänt – i Estland.

Att något sjukt planerades framgick av rapporteringen av det estniska valet i mars 2015. Att misstänkliggörandet av det estniska Centerpartiet som ett skumt ”putinparti” var helt ogrundat visade jag i en blogg. När inte esterna röstade som medierna i väst hoppats inträdde nyhetstystnad. I skrivande stund är detta Centerparti störst och innehar regeringsmakten! Men jag tror ändå inte att Putin ”hoppar av glädje”.

Så vad vet vi om Estland? Så var titeln på den första av en serie artiklar där jag, lite amatörmässigt och osystematiskt, bläddrade i historieböckerna.

  1. Estlands självständighet: Den estniska politiska kampen före 1917 siktade, liksom den samtida finländska politiska kampen, inte mot nationell självständighet utan mot demokrati. Den var därmed intimt förknippad med samma kamp inom det tsarryska imperiet, inklusive – och icke minst – ryssarna själva. Självständigheten blev för Estland, liksom för Finland, en brännande fråga först efter ”bolsjevikerna” kommit till makten i Ryssland.
  2. Ytlig demokrati: Till skillnad från Finland, som sedan 1809 fungerat som ett ”parallell-Sverige” hade esterna 1918 inga demokratiska traditioner att falla tillbaka på. De var i politiskt avseende estnisktalande ryssar, som dessutom hade varit (om möjligt) ännu mer förtryckta än sina ryska klassbröder. Den styrande balttyska eliten såg ner på och behandlade inte ester bättre än djur. Man ska därför hålla den nya borgerliga estniska regeringarna räkning för att den efter 1920 lät fördela stora delar av de balttyska jordbruksegendomarna till den estniska landsbygdsbefolkningen som nu kunde bli självägande bönder.
  3. Kommunistupproret 1924: Det i den estniska historieskrivningen mycket omtalade ”kommunistupproret” var illa genomtänkt och det har spekulerats om ”faul play” och hemligt samförstånd mellan de styrande i Tallinn och Kreml. Historieskrivningen har ofta utelämnat att upproret också var ett desperat försök att frita 100-150 partikamrater som just dömts till långa frihetsstraff på rent politiska grunder.
  4. ”Vapsarna”: Under början av 30-talet växer det fram en mycket aggressiv fascistisk rörelse, ”Vapsarna”. Den kunde växa sig stark tack vare landets svaga demokratiska traditioner och den starka politiska polariseringen. En och annan söker försvara ”Vapsarna” med att de inte hade några kontakter med Hitlers Tyskland eller Mussolinis Italien, men utelämnar att inspirationen kom från den fascistiska rörelsen i Finland.
  5. Molotov-Ribbentroppakten: Nu kommer vi in i den period 1939-44 som är mest omskriven i Estlands historia. Felet som vi ofta gör är att se perioden från svenskt perspektiv och vetandes vad som sedan hände. Så vad visste esterna? Hade Sovjetunionen helt rena motiv?
  6. Balttyskarna lämnar Estland: Med tanke på alla deportationer som esterna själva drabbats av kunde man kanske tro att de skulle känna något medlidande med de tiotusentals balttyskar som från hösten 1939 tvingades bryta upp från det som otvivelaktigt varit deras hemland i hundratals år för att söka etablera ett nytt liv i Nazityskland. Att den medkänslan saknas är kanske ett mått på de extremt spända relationer som rådde mellan balttyskar och ester.
  7. Valen i Estland 1939-40: Mitt verkliga ”scoop” var nog upptäckten av de okända, bortglömda eller negligerade kommunal- och fyllnadsvalen i Estland. Dessa antydde en ”vänstervind”, som historievetenskapen inte brytt sig om att förklara. Efter historien om fyllnadsvalet i oktober 1939 kom sedan den i januari 1940. Fyllnadsvalet i oktober visade sig dock ha en massa spännande sidohistorier som det var svårt att inte uppehålla sig vid.
  8. Mot en socialistisk revolution? Med titeln ”Den stulna revolutionen” ville jag antyda att Estland 1939 var havande med en samhällelig omvälvning som möjliggjordes av att de sovjetiska truppernas närvaro avskräckte inhemska och utländska makter att ta till våld. För att öka sin ”good will” i Estland satsade Sovjetunionen 1939-40 hårt på kulturen: musik, opera, balett, film mm. Sovjetiska filmer hade redan visat sig ha en stor opinionsbildande kraft.
  9. En socialistisk regering? Först våren 1940, sedan det militära och utrikespolitiska läget förändrats i grunden efter Frankrikes sammanbrott, finner sovjetledarna det förenligt med sina intressen att medverka i ett regimskifte i Tallinn. Den ”sovjetvänliga” regering som kommer till makten består av vänstersinnade, men icke-kommunistiska idealister och karriärister. De var inga ”förrädare” eller ”dåliga” människor. Många av dem skulle senare hamna i sovjetiska fängelser för ”borgerlig nationalism”.
  10. Estland blir en del av Sovjetunionen: Omständigheterna kring Estlands anslutning till Sovjetunionen sommaren 1940 hade det varit bra att kunnat ge mer utrymme. Men det vi vet med säkerhet lämnar många frågor obesvarade. Inte bara den gamla sovjetkommunistiska versionen ska ifrågasättas, utan också den exilestniska. Den estniske historikern Magnus Ilmjärv har gjort sig kontroversiell genom att ifrågasätta om Estland blev ”ockuperat”? Statsledningen gjorde varken politiskt eller militärt motstånd.

Mellanakt
I mitt eget liv hade det nu blivit december 2016 och jag hade i tre månader varit så gott som helt uppslukad av Estlands spännande historia. Men andra plikter kallade och jag var tvungen att lägga projektet åt sidan ett tag.

Men som avslutning ska jag berätta om bilden i början av denna artikel. Den är som sagt tagen vid den sovjetiska ambassaden i Tallinn 24 juli 1940, inte 21 juni som ofta uppges. Av bilden att döma får man ett intryck av att protegéerna hälsar en stor folksamling, kanske tiotusentals människor samlade nedanför.

Men som alla ni som känner Tallinn vet ligger den ryska (f d sovjetiska) ambassaden i mitten av staden på en trång gata. Det framgår av en annan bild som togs samma dag.

Foto taget utanför den sovjetiska ambassaden i Tallinn den 25 juli 1940 strax före den stora celebreringen på dess balkong.

De fem personer vi såg på balkongen skulle alla gå dramatiska öden till mötes:

Neeme Ruus (1911-42) lärde vi känna som kommunisten som hjälpte Aleksander Aben att installera sig i Sverige 1939. Vid det tyska anfallet i juni 1941 stannade Ruus kvar i Estland för att delta i motståndsarbetet. Han etablerade sig i en lägenhet i Hirvli by 60 kilometer öster om Tallinn utrustad med en radioanläggning och tryckpressar. Men sommaren 1942 upptäcktes han av Gestapo och blev genast avrättad, förmodligen efter tortyr i Gestapohögkvarteret i Tallinn.

Johannes Lauristin (1899-1941) blev efter Estlands uppgående som sovjetisk delrepublik dess första statsminister. 1941 tog han del i ledningen av motståndet emot den tyska invasionen, bland annat genom att som medlem i försvarsutskottet. Han framträdde ofta i radio: ”Vi måste övervinna alla svårigheter, att flytta alla vedermödor förena alla sina krafter för att besegra fienden.” (16 juli 1941). Hans sista framträdande var den 22 augusti. I slutet av augusti skulle Lauristin evakueras sjövägen till Leningrad tillsammans med andra partifunktionärer. Men han kom aldrig dit. Enligt den officiella versionen, omkom han då jagaren ”Volodarskij” den 28 augusti 1941 gick på en mina och sprang i luften. Enligt hans hustru, Olga Lauristin, dödades han redan i Tallinn av NKVD på grund av hans vägran att verkställa en order om den brända jordens taktik, d v s att förstöra estniska fabriker och företag så de inte skulle kunna utnyttjas av tyskarna. Detta saknar belägg i arkiven och av att Lauritisn 1946 postumt tilldelades Leninordern.

Karl Säre (1903-45) stannade också kvar i Estland för att leda motståndet mot tyskarna. Men redan den 3 september 1941 arresterades han, förmodligen angiven av någon anti-kommunist. Under tortyr lämnade han ut uppgifter om den kommunistiska rörelsen och gick i praktiken över till nazisterna. Han uppträdde som vittne vid en rättegång emot kommunister i Köpenhamn 1943. Därefter går uppgifterna isär. Han måste inte ha fått tyskarnas fulla förtroende ty han hamnade snart i Sachsenhausens koncentrationsläger, senare i Neumengamme där han avled i mars 1945. Men enligt olika myter skall han ha överlevt och anslutit sig till den västliga underrättelsetjänsten efter kriget, alternatiivt till den sovjetiska.

Andrei Zhdanov (1896-1948) ledde försvaret av Leningrad under belägringen och var fram till sin död en av Sovjtunionens ledande politike, Stalins närmaste man, ledande ideolog soim initierade Kominform https://sv.wikipedia.org/wiki/Andrej_Zjdanov

Vladimir Botškarev (1909-1941) kom ursprungligen från en arbetarfamilj i Ukraina. Medan han studerade vid universitetet i Kiev (1929-1933) behöll han sitt engagemang i ungdomsorganisationen Komsomol. Vad som hade kunnat bli en framgångsrik karriär i det akademiska livet bröts när han blev medlem i kommunistpartiet, där han fick allt högre positioner. 1939 sändes han till Estland där han tog över som ambassadör sommaren 1940. Han omkom i augusti 1941 under evakueringen från Tallinn. Han färdades i samma skepp, ”Volodarskij”, som kommunistledaren Lauritsin. Botškarev skildras överraskande positivt som klok och eftertänksam av två svenskar som träffade honom 1940, Carl Mothander i Baroner, bönder och bolsjeviker i Estland (1943). och Per Wieselgren, Från hammaren till hakkorset (1942).

Ett foto taget 17 juli 1940 med president Konstantin Päts (främre raden i mitten) med den nyutnämnde sovjetiske ambassadören Vladimir Botškarev till vänster. Till höger om Päts sitter den för en månad sedan utnämnde estniske utrikesministern Nigol Andresen. Övriga är sovjetiska och estniska diplomatiska dignitärer. Ur dagstidningen Päewaleht 18 juli 1940.

Fotot illusterar Magnus Ilmjärvs tes att Estland aldrig blev ”ockuperat” av Sovjetunionen 1940. Man släppte 1939 utan motstånd in de sovjetiska trupperna och sommaren 1940 utsåg Konstantin Päts helt författningsenligt den nya sovjetvänliga regeringen.

– Jo, men blev man inte hotad?

Jo, men det blir varje land innan det anfalles. Estland hade, mot vad som allmänt förmodas, ett starkt försvar 1939. Mot vilket land var det tänkt att användas? Uraguay?

Så varför gjorde man inte motstånd, militärt eller politiskt 1939? Den estniska historien innehåller många ännu obesvarade frågor.

Blicka framåt
Men varför bara se bakåt? När jag i slutet av oktober satt och funderade på nästa avsnitt i ”följetongen” fick jag en e-post från en gammal vän – svenskest (flydde 1944) – som läst mina artiklar: ”Lycka till med fortsatt forskning i gamla tider – jag tycker mer om att se på läget idag och främst tyda det som kanske kommer morgon.”

Det ledde till en artikel där jag försökte blicka framåt ”Lära av Finland – vägen framåt för dagens Estland?”

När Estland ett par veckor senare kom ut ur en regeringskris med det icke-russofoba Centerpartiet som regeringsbildare kände jag att jag kanske lyckats tolka stämningarna i Estland bättre än våra statsdirigerade massmedier.


Lista på alla avsnitt i serien…

  21 kommentarer for “En stulen revolution? (VIII): Frågor kring Estlands historia (summering)

  1. Anders Persson
    2016-12-27 kl. 12:39

    Redan den 7 augusti 1940 kunde man i SvD läsa om särbehandlingen av den estniske f d presidenten Konstantin Päts och den 13 september 1941 detsamma om den estniske f d överbefälhavaren Johan Laidoner, som sades föreläsa i militära ämnen för sovjetiska militärer. Varför de gavs en relativt human behandling (de dog först på 1950-talet) medan deras politiska motståndare till höger (”vapsarna”) och vänster (liberalerna) avled eller togs av daga 1940-42, återstår att finna ut.

  2. Sven-Eric Holmström
    2016-12-27 kl. 15:40

    Artikelserien är ett viktigt bidrag till kunskapen om Estland och andra världskriget. Instämmer i att frågan om anslutningen till Sovjetunionen sommaren 1940 gärna hade utvecklats lite mer.

    Det här med den estniska krigsmakten 1940. Frågan är hur man reagerat från sovjetisk sida om man fått klart för sig att esterna skulle sätta sig till motvärn. Jag kommer att tänka på din lilla skrift om Österrike där du tar upp frågan om österrikiskt militärt motstånd 1938. Tycker det finns vissa likheter med Estland 1940.

  3. Anders Persson
    2016-12-27 kl. 17:09

    Sven-Erik H!
    Du kan se att Redax i sin ingress med orden ”för tillfället” öppnat för att jag kommer tillbaka till Estland. Men nu är det andra viktiga saker som måste ha förtur.

  4. Arne Nilsson
    2016-12-27 kl. 21:30

    Anders P!
    För din intressanta artikelserie om Estland har du satt rubriken ”En stulen revolution?” Jag noterar särskilt det sista tecknet: ett frågetecken. Jag finner ingenstans att du leder i bevis att det skulle blåst vänstervindar i Estland i slutet av 1939 eller i början av 1940. Du hänvisar till kommunalvalen i mitten av oktober 1939 och två fyllnadsval till parlamentet, ett i början av oktober 1939 och ett i slutet av januari 1940.

    Med hänvisning till resultaten i kommunalvalen skriver du: ”Det är i efterhand svårt för en utomstående att avgöra om det verkligen var en ‘vänsterseger'”. Dessutom hänvisar du till en tidskrift från 1983 som gör gällande ”att valframgångarna var stora med en majoritet för oppositionen” och du väljer att sätta viss tilltro till detta. För egen del nöjer jag mig att konstatera att årtalet för tidskriftens utgivande vara 1983. Alltså under Sovjettiden.

    Resultat av fyllnadsvalet till parlamentet i oktober beskriver du på följande vis: ”‘Salongsbolsjevik’ eller ej, i fyllnadsvalet segrade Jõeäär stort med 1357 röster (63%) mot Hellats 807 (37%). Valdeltagandet var dock inte speciellt högt. Av 7423 berättigade röstade bara 2182 (29.5%) med 18 ogiltiga. Utifrån vår ”40%-20%-40%”-modell kan man spekulera i att socialister och borgerliga röstade på Jõeäär medan fascisterna föredrog Hellat.” Även om nu din spekulation skulle hålla blir det svårt att extrapolera detta till att gälla för hela Estland.

    Några som definitivt inte trodde på några vänstervindar var den sovjetiska ockupationsmakten som under sommaren 1940 tog det säkra före det osäkra och genomförde riggade val som medförde att Estland kunde införlivas i Sovjetunionen.

  5. Anders Persson
    2016-12-28 kl. 9:57

    Arne N!
    Frågetecknet sattes för att markera att det var en spekulation, en välmotiverad spekulation enligt min mening. Vad jag inte hunnit eller kunnat genomföra är en total analys av kommunalvalet i oktober 1939, kandidat för kandidat. Det försvåras av, som jag skrev, att valet var ett personalval, utan partibeteckningar.

    De som kan Estlands historia bra, som estländska historiker, skulle lättare kunna avgöra om de olika kandidaterna tillhörde högern, centern eller vänstern. Det faktum att dessa val överhuvudtaget inte nämns i historieböckerna föder misstanken att en sådan analys gjorts, men inte givit ”önskvärt” resultat.

    Till sist, vare sig Sovjetunionen trodde på ”vänstervindar” eller ej, så dikterades dess ingripande helt av det världspolitiska läget. Känner jag Josef Stalin rätt skulle han hellre sett valframgångar för de konservativa än de radikala.

    För övrigt var Jõeäär, Jaanus, Aben och andra ”vänstermän” 1939 medlemmar av ett vänstersocialdemokratiskt parti, om än i hemligt förbund med kommunisterna.

  6. Arne Nilsson
    2016-12-28 kl. 13:53

    Anders P!
    Men du måste väl ändå erkänna att det vore klädsamt, sett ifrån Moskvas horisont, om man kunde drapera den sovjetiska ockupationen och införlivandet i röda fanor: att det estniska folket vill tillhöra Sovjetunionen. Det ser ju inte särskilt snyggt ut då stormakter ger sig på mindre stater.

  7. Anders Persson
    2016-12-28 kl. 14:20

    Arne N!
    De sovjetiska ledarna var noga med att den regering som bildades i juni 1940 inte skulle innehålla några kommunistiska partimedlemmar, eftersom det skulle se illa ut.

  8. Arne Nilsson
    2016-12-28 kl. 19:50

    Anders P!
    Helt överens. Det skulle ha sett ”illa ut” om ”den regering som bildades i juni 1940 … skulle innehålla några kommunistiska partimedlemmar”. En skicklig ockupationsmakt ser noga till att trådarna till marionetterna i det ockuperade landet döljs på ett effektivt sätt.

  9. Sven-Eric Holmström
    2016-12-29 kl. 10:11

    På dig, Arne N, låter det som att det fanns en färdig sinister sovjetisk plan att annektera baltstaterna ända från dag 1. Ditt påstående att Sovjet inte trodde på några vänstervindar saknar grund.

    Sen det här med folkrätten. I den debatt i Gnistan och Marxistiskt Forum som följde på Anders P:s Finlandsbok 1979 framförde en av debattörerna tesen att München-uppgörelsen gjorde slut på folkrätten och att därefter härskar nävrätten. Efter München tjuter Sovjet med ulvarna.

  10. Arne Nilsson
    2016-12-29 kl. 17:17

    Sven-Eric H!
    Du skriver; ”På dig, Arne N, låter det som att det fanns en färdig sinister sovjetisk plan att annektera baltstaterna ända från dag 1”. Om du nu har fått för dig att jag skulle ha den uppfattningen vore det på sin plats med ett citat för att styrka detta påstående. Sedan kan man undra när ”dag 1” infaller.

    Du skriver vidare: ”Ditt påstående att Sovjet inte trodde på några vänstervindar saknar grund.” Om det blåste vänstervindar i Estland skulle den sovjetiska ockupationsmakten ha genomfört fri och hemliga val sommaren 1940.

    Det är rent löjeväckande att hävda att Münchenöverenskommelsen 1938 skulle gett Sovjetunionen rätt att anfalla, ockupera och införliva Estland i Sovjetunionen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *