EN SUMMERING – AV JAN MYRDAL

Till seminariedeltagarna på ABF den 14 april 2019.

Individuella minnesbilder är i ständig omvandling. Om detta handlar min senaste jagbok: Ett andra anstånd.

Skeendet, det historiska liksom det pågående befinner sig i ständig styrd förändring eftersom den för tillfället gällande härskande uppfattningen i ett klassamhälle oundvikligen alltid är de ekonomiskt härskandes.

Dock är det tvunget för de i sådant samhälle refraktära att i eget intresse söka återställa orden, fastställa wie es eigentlich gewesen ist, vad som verkligen hänt. Även det som tycks av enbart teoretiskt intresse. Som att för oss nu reda ut de motsättningar vilka kring Medelhavet ledde till de stora antika stadskulturer­nas nedgång och fall och den senare feodala utvecklingen på en lägre ekonomisk nivå.

Att nå svar på detta kan hjälpa oss styra vårt eget medvetna handlande i en situation då vi ännu inte kan veta huruvida den nuvarande motsättningen mellan ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt och ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal, till vilket vi själva hör, denna gång kommer att kunna lösas i vårt intresse eller som då, som flera gånger förr, kommer att leda till bådas undergång.

Detta bör jag skriva tydligt då det är det som har drivit mig i mitt skrivande arbete dessa sjuttiofem år. Därmed till det konkreta.

Historiskt sett är sjuttiofem år en period tillräckligt lång för att det skall vara möjligt dra slutsatser. Jag återgår alltså till den då publicerade text om ut­bildningsfrågor jag skrev 1944 för att ställa mina dåtida ord mot dagens verklig­het. Som studieansvarig i Fredhälls Kommunistiska Ungdomsklubb talade jag på Sverges Kommunistiska Ungdomsförbunds kongress midsommaren 1944 under rubriken: ”Läroverksungdomen måste vinnas för socialismen”. Texten trycktes i Stormklockan nr 15–16 1944 och har senare ett par gånger återutgetts, bland annat i ”Klartexter, Skriftställning 9”, Oktoberförlaget, Stockholm 1978.

Skolfrågan var en central klassfråga; en maktfråga. Då, 1944, skrev jag:

”…av den lilla del av ungdomen som tar studenten, 3,49 % är endast 14,7% från arbetar- eller hantverkarhem.”

Samhället var så organiserat att den formella kompetens denna utbildning gav i stort öppnade de enda möjligheterna till de administrativa kommando­positionerna i staten och även till de tekniska kommandopositionerna i industri, handel och transportväsende. Den ekonomiskt härskande klassen hade med den fördelningen av möjligheterna till formell kompetens sökt säkra dessa positioner åt sina barn.

Detta styrde arbetarklassen, småbourgeoisien och de lägre mellanskikten till att i eget klassintresse ställa politiska krav på skolreform. Det jag skrev gick alltså i takt med ett folkflertalets krav.

Politiskt tog detta då sig uttryck i att SKU som organisation, liksom SSU fast lite olika formulerat, arbetade politiskt för ”Ungdomens fyra rättigheter: arbete, utbildning, bostad, fritid.”

Samtidigt var en skolreform objektivt nödvändig för att kunna förse industri, handel och kapitalmarknad med de kadrer som nu skulle behövas. Där­med blev den härskande klassens utbildningsmonopol en broms på den ekono­miska utvecklingen Att som jag skrev blott 3,49 % av ungdomen gick till högre utbildning utgjorde ett verkligt hot mot kapitalismens systemimmanenta expansion. På detta sätt blev nu en kommande skolreform nödvändig för den härskande klassens givna intresse oavsett olika överklasspersoners stånds­fördomar.

Denna överdeterminerat nödvändiga utbildningsreform styrde samman­taget utvecklingen efter 1944 fram till den utbildningsexplosion som kom att prägla sextiotal in i sjuttiotal och vars politiska uttryck här som i hela vår del av världen kom att kallas ungdomsrevolt.

Här finns en dubbelhet. Den bör medvetandegöras. Ty denna väldiga tillströmning av ungdomar från vad som då kallades ”socialgrupp tre” medförde en faktisk politisk förändring av skolmiljön, av dess tänk. Men det talades då och skrivs än från borgerligt håll i massmedier och på akademiskt håll om en ungdomsrevolt av ”flower power”-slag som egentligen inte var olika de parisiska artonhundratrettio- och fyrtiotalens borgerligt radikala. Det verkligt viktiga var att då såpass många med klassmedveten bakgrund hemifrån kommit in i skolor­na att de för en kort tid kunde förändra själva grundhållningen och kring sig samla många förnuftiga ungdomar också från borgerliga hem. Här finns en stor tydliggörande uppgift. Kårhusockupation och FNL-arbete var helt olika. (För att inte tala om knarket!)

Men samtidigt visade sig strax därefter något annat. 1944 hade jag om skolans roll skrivit:

”De friska vindar som trots allt blåste genom 1930-talets intellektuella värld efterträddes på 1940-talet av reaktionära strömningar. Den ungdom som framförallt blev offer för detta, var den läroverksungdom som inte hade någon kontakt med föregående års idédebatter. Denna ungdom utsattes från alla håll för den värsta reaktionära propaganda.”

Det jag 1944 där beskrev var också hur skolsystemet (och studieskulderna) anpassade eleverna från arbetar- och hantverkarhem till att känna sig gå på nåder och driva in dem i tjänande individualism, känslotänkande och oförnuft. Det krävdes, hävdade jag, stor taktisk skicklighet av oss för att befria deras tänkande utan att de i sin skolformade individualism upplevde sig kränkta för att därigenom kunna

”…skapa det förbund mellan den arbetande och den studerande ungdomen som är en av förutsättningarna för att det skall lyckas att bygga upp en ny och bättre värld på socialismens grund.”

I detta kan jag fortfarande se den texten som riktig. Skolsystemet, oavsett om elever får ha keps på sig inomhus eller ej och även om det inte längre måste vara tyst i klassrummet fostrar nu som då som på medeltiden den majoritet det får grepp om till att bli illusionsindividualister, allmänt intellektuellt ensriktade och hämmade.

Det som jag nu ser står upp som en stor sårig tumme mitt i min text 1944 är att den inte ens nämner det då på ”vårt” håll dominerande stora frivilliga bildningsarbetet på folklig grund. Personligen visste jag ju att det hade fått min morfar med fyra år i folkskola att läsa Brantings Socialdemokratins århundrade och att tala med mig om såväl franska revolutionen som Strindberg, Zola och olika bland akademikerna mindre kända nordamerikanska socialistiska och realistiska författare.

Men det var ju inte något särskilt och personligt. Jag visste ju då att morfar var typisk. Det kännetecknande också för det svenska tjugo- och trettiotalets politiska och fackliga arbetarledare och aktivister – vare sig de var socialdemo­krater, kommunister eller syndikalister – var deras mycket höga allmänna bild­nings­nivå. Läs dem!

Detta var heller inte bara fråga om en handfull företrädare. Se på gamla pressbilder från svenska arbetarhem. Lägg märke till bokhyllorna. Kolla ”folkböckernas” upplagesiffror! Det reformistiska folkhemsbygge som i Sverige genomfördes fram till nittonhundrasjuttiotalet vilade på en mycket bred folkbildningsbas.

En som inte längre finns.

Dock de grundläggande motsättningarna kring oss finns och driver nolens volens fram vårt medvetande om såväl de krav som måste ställas som sättet att söka genomföra dem.

Men hur detta kommer att ta sig uttryck, och hur det kommer att gå kan jag vid nittiotvå knappast få möjlighet att veta något om.

  8 kommentarer for “EN SUMMERING – AV JAN MYRDAL

  1. Anders Persson
    2019-04-16 kl. 9:57

    Under min tid inom den svenska “FiB/K vänstern” har det alltid hetat, lite liturgiskt, att den för tillfället gällande härskande uppfattningen i ett klassamhälle oundvikligen alltid är de ekonomiskt härskandes.

    Tillämpat på dagens situation gäller det motsättningen mellan ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt och ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal.

    Detta ligger inte långt från talet om “onda” och “goda” människor, politiker, statsmän osv.

    Men stämmer denna bild: “överheten emot folket”? Ja, strategiskt, grundläggande, som att det som driver vädret är kontrasten, “motsättningen” mellan den uppvärmda låga latituderna och de avkylda höga latituderna. Men denna grundläggande kunskap räcker inte för att förstå atmosfärens komplicerade spel och ännu mindre för att göra väderprognoser.

    På samma sätt blir talet om “överheten emot folket” oanvändbar i klasskampen. Inte bara världshistorien blir obegriplig utan också FiB/K:s egen praktik. Ty “överheten” är inget massivt reaktionärt block, den är och har alltid varit splittrad.

    Det var inte sjömän, bönder eller soldater som drev på astronomin på 15- och 1600-talet utan delar av överheten som hade intresse av bättre prognoser på påskens infallande, navigationen över oceanerna mm som lyfte fram en enkel polsk präst, Copernicus, en enkel engelsk matematiker Newton och enkel tysk astronom, Kepler.

    Andra delar av överheten hade inte dessa intressen och var passiva, eller hade motstridiga intressen och bekämpade den heliocentriska världsbilden.

    Går vi till oss själva så bedrev FiB/K delar av sina kampanjer i samförstånd med eller med stöd av olika fraktioner inom överheten. Det var inte för våra troskyldiga ögons skull, utan av ren intressegemenskap som de var på samma sida som vi. De var varken “onda” eller “goda”. De som stödde oss 1978 var våra fiender 2018.

    “Det ena du vill, det andra du ska”, som kronprins Gustav Adolfs mamma, Karl IX hustru, sade till Ebba Brahe. Denna motsättningen mellan det subjektiva och objektiva fångar i ett nötskal beskrivningen av svensk skolpolitik efter 1945:

    “Samtidigt var en skolreform objektivt nödvändig för att kunna förse industri, handel och kapitalmarknad med de kadrer som nu skulle behövas. Därmed blev den härskande klassens utbildningsmonopol en broms på den ekonomiska utvecklingen. Att som jag skrev blott 3,49 % av ungdomen gick till högre utbildning utgjorde ett verkligt hot mot kapitalismens systemimmanenta expansion. På detta sätt blev nu en kommande skolreform nödvändig för den härskande klassens givna intresse oavsett olika överklasspersoners stånds­fördomar.”

    Därför är det liturgiska talet om den härskande klassens tänkande som står i motsättning till ett splittrat folkflertal inte bara politiskt och historiskt inkorrekt, det är också defaitistiskt. Ty det är inte bara “folkflertalet” som är splittrat.

    Såvitt jag kunnat se i historien fram till de yttersta av dessa dagar är överheten minst lika splittrad, vare sig “de vill det eller ej” (nolens volens). Och det är denna splittring, som vi måste vara medvetna om och utnyttja. Föreställningen om “onda” och “goda”, om “överhet emot folkflertalet” och om en enig “härskande klass” emot ett “splittrat folkflertal” är just den typ av tänkande som förblindar oss, binder oss, för oss på avvägar.

  2. Leif Stålhammer
    2019-04-16 kl. 11:02

    Detta blir utgångspunkt för en mycket bra diskussion! Hur skall vi bryta ner till konkret politik?

  3. Bo Persson
    2019-04-16 kl. 18:26

    Jag har kanske missförstått de två tidigare kommentarerna på den här tråden, men är inte den riktigt intressanta frågan här, om vi är på väg in i en ny “medeltid” och vad vi enligt JM i så fall måste göra för att förhindra det. Alltså satsa på folkbildning.

  4. Bertil Carlman
    2019-04-17 kl. 13:58

    ”Skeendet, det historiska liksom det pågående befinner sig i ständig styrd förändring eftersom den för tillfället gällande härskande uppfattningen i ett klassamhälle oundvikligen alltid är de ekonomiskt härskandes.” skriver JM och ”Tillämpat på dagens situation gäller det motsättningen mellan ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt och ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal” skriver AP i sin kommentar. Är då överskitet, eller vad man nu vill kalla det, en monolit? AP fortsätter med att ifrågasätta det och man behöver nog inte vara mer intelligent än jag för att se hur splittrad denna monolit är.

    AP skriver ”På samma sätt blir talet om ‘överheten emot folket’ oanvändbar i klasskampen. Inte bara världshistorien blir obegriplig utan också FiB/K:s egen praktik. Ty ‘överheten’ är inget massivt reaktionärt block, den är och har alltid varit splittrad.” På ett sätt kan man väl till exempel också säga att konferensens inledningstalare, Mats Svegfors, var en representant för överheten; men bara det?

    Vid hög ålder är det naturligt att mest blicka bakåt. Men mer framåtblickande är nödvändigt. The Saker säger i inledningen till en intervju med Dmitry Orlov (rysk samhällsanalytiker) ”Om jag skulle karakterisera den nuvarande internationella situationen med bara ett ord, så skulle ‘kaos’ vara ett ganska bra val (men förstås inte det enda). Kaos i Ukraina, kaos i Venezuela, kaos överallt där Imperiet är inblandat på något sätt, och naturligtvis, kaos i USA. Men det skulle man inte kunna veta om man lyssnar till vad makthavarna eller andra ‘experter’ säger. Vilka alla i stort sett har samma funktion för Imperiet som orkestern hade på Titanic: att distrahera från den pågående katastrofen så länge som möjligt” (intervjun är också mycket rolig!).

    Och är det inte i detta kaos vi nu måste orientera oss för dagens ställningstaganden? Är Imperiet (i vilket Sverige mer och mer ingår) mycket starkt? Det är i varje fall mycket splittrat. Och det SKALL utnyttjas.

    “Föreställningen om ‘onda’ och ‘goda’, om ‘överhet emot folkflertalet’ och om en enig ‘härskande klass’ emot ett ‘splittrat folkflertal’ är just den typ av tänkande som förblindar oss, binder oss, för oss på avvägar.” Såskriver AP. Just så!

    För egen del måste jag nog t ex mer engagera mig i kampen mot NATO. Nog måste rätt många även politiker och officerare se att a) NATO styrs av USA b) NATO:s ingripanden har lett till kaos (Libyen bl a) c) Närmandet till NATO ökar risken för Sverige att dras in i krig? Det är nog inte bara inom ”folkflertalet” som dessa tankar finns eller bland ”gamlingar” som Majbritt Teorin, Thage Petersson och Sven Hirdman. Nyss läste jag dessutom att stödet för NATO minskar på många håll i Europa. Och visst bör kampen mot EU också kunna intensifieras. Med det kaos som nu råder, har den antiimperialistiska frågan, enligt min mening, kommit att bli allt viktigare, även för t ex FiB/K. Och Bo P. “Alltså satsa på folkbildning” i det sammanhanget är nog rätt.

  5. Anders Persson
    2019-04-18 kl. 4:47

    Bertil C!
    Vad jag skrev var en inbjudan till Jan Myrdal till ett resonemang.

    Orden “motsättningen mellan ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt och ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal” är inte mina utan utgör sju första raderna i JM:s “summering”. Men jag avstod från att sätta ut citattecken för att inte göra det till en personlig sak. Detta för att underlätta resonemanget när – och om – det kommer till stånd.

    Jag anser att det inte utgör en bra verklighetsbeskrivning, i synnerhet inte om man ska bedriva politik. Den är defaitistisk eftersom den utmålar folket som splittrat medan inget sådant sägs om det “monopolkapitalistiskt överskiktet” – som ju i högsta grad är splittrat. Varför har SvD, men inte DN, ofta stött JM?

    Vidare, de första sju raderna motsäger 40 års praktik av JM och FiB/K! Det motsäger vad JM skriver om 1945 års skolpolitik (som jag citerar). Så vad jag begär är att dessa från praktiken komna goda erfarenheter återspeglas i teorin.

  6. Anders Persson
    2019-04-18 kl. 8:59

    Vänstern brukar ofta anklagas för att i sin praktik inte följa sina goda teorier. Men lika vanligt är, kanske, att de inte låter teorierna påverkas av praktiken. Det är t ex ett axiom att en socialist eller kommunist inte kan stödja sig på en imperialistmakt emot en annan. Men det var vad Lenin gjorde 1917, Stalin och Mao 1941–45. Enda undantaget jag kommer på är Fidel Castro 1959.

  7. Bertil Carlman
    2019-04-18 kl. 9:48

    Jo Anders P, “motsättningen mellan ett mycket litet monopolkapitalistiskt överskikt och ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal” duger visst som en bra (nja sann är bättre) verklighetsbeskrivning. Den är lika sann som min fars beskrivning av nordanvinden ”den är kall från vilket håll den än blåser”. Det vill säga oanvändbar för dagligt arbete.

    ”Här och nu” funderar jag t ex på USA:s återupplivande av sin aggressionspolitik mot Kuba. Jag har mejlat min kubanske svärson om vad RT har skrivit om det. Detta angrepp är ett målande uttryck för Imperiets desperation, och denna desperation är naturligtvis en fara inte bara för ”ett underställt och utsuget men splittrat folkflertal”. Frågan är hur medvetet folkflertalet är om denna fara, MSM fortsätter ju att spela, som orkestern på den sjunkande Titanic.

  8. Bo Persson
    2019-04-18 kl. 10:20

    Myrdals “summering” tycks mig bekräfta Anders Björnssons infallsvinkel i dennes föredrag på seminariet, som också finns att läsa här på bloggen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.