Såvitt jag kan minnas, var det ungefär klockan 17:45 (lokal tid) fredagen den 30 september 1955, som en svartvit Ford kolliderade med en silvergrå Porsche just på den plats där Highway 466 korsas av väg 41 ett par mil norr om Los Angeles.
Forden kördes av en student, den 23-årige Donald Turnupseed, som chockades svårt men klarade sig helskinnad från olyckan. I Porschen, där inskriptionen ”Little Bastard” i stora bokstäver skvallrade om bilens prestanda, blev passageraren Rolf Weutherich närmast totalkvaddad, men även han överlevde kraschen.
För Porschens nyblivne ägare och chaufför gick det avsevärt sämre. På vägen till sjukhuset i ambulans avled han till följd av inre skador i en ålder av 24 år, 7 månader och 22 dagar eller, mer precist, på det 9000:e dygnet efter sin födelsedag.
Den förolyckade skrev sig James Byron Dean (Byron efter moderns älsklingspoet) och hade sina rötter i Indiana. Han var framgångsrik tävlingsbilist men också på god väg att etablera sig som publikmagnet i Hollywood. I Elia Kazans kritikersuccé East of Eden – Öster om Eden – hade den svåråtkomlige pysen hyllats i alla tonarter, sedan blivit Oscarsnominerad och därefter, i rekordfart, spelat in ytterligare två filmer i maj-augusti 1955: dels Rebel without a cause – Ung rebell – som gick till historien på ingen tid alls, dels det tvivelaktiga mega-projektet Giant – Jätten – som i praktiken räddades, inte så mycket av Elizabeth Taylors som av Jimmy Deans briljanta insats.
När Dean körde ihjäl sig, var han redan kontrakterad av MGM för rollen som ”Billy the Kid” i The Left-Handed Gun och dessutom påtänkt som den hårdslående Rocky Graziano i en dramadokumentär om den gamle mästerboxarens liv.
Hollywood förlamades av James Deans plötsliga död.
Warner Brothers hade långtgående planer på att inhibera premiärvisningen av Ung rebell, 15 oktober enligt gällande tidsschema, och helt simpelt lägga alltsammans i malpåse. ”Nobody will come and see a corpse”, förklarade Jack Warner lakoniskt utan att ana hur grundligt han tog miste.
James Dean var förvisso död, men på bioduken levde han vidare som rebellen ”Jimmy Stark”, och han levde på ett sätt som få andra. Denne sträve och motspänstige Don Juan-gestalt klev in på scengolvet i exakt rätta ögonblicket och slog an alla tänkbara känslosträngar hos filmpubliken; med blå jeans och urblekt t-shirt som arketypisk paraduniform blev han en av hela 50-talets mest profilerade kultfigurer och gav upphov till samma hysteri som en gång Rudolph Valentino. Inte bara tonårs-tjejer blev galna i den otillgänglige fartfantomen; alla gillade vi honom.
På tröskeln till 60-talet, drygt fyra år efter kraschen, hade Jimmy Deans många amerikanska fan clubs 3.800.000 medlemmar.
Knivslagsmålet mellan Jim Stark och gängledaren ”Buzz” är en av de klassiska scenerna i ”Rebellen”.
Som alltid spelade Dean med fullkomlig inlevelse. Trogen sin exalterade natur fordrade han att riktiga knivar, real knives, skulle användas i tvekampen. Vid inspelningen blev han svårt rispad i halsen av sin beväpnade fiende och blödde alltmer ymnigt med påföljd att den hyperkänslige Nicholas Ray, filmens manusförfattare och regissör, panikslagen ropade sitt obligatoriska ”cut” – avbryt!
”Don’t you ever say fucking cut, man!” löd den blixtsnabba repliken. Jimmy D hade rest till Hollywood för att filma, inte för att bli omplåstrad.
Det kanske mest spektakulära inslaget i ”Rebellen” är ett äkta Chicken Run mellan Jim Stark och Buzz. Simultant och med högsta hastighet styr de två sina bilar, en Mercury av 1949 års modell för Jims del, i riktning mot en lodrät avgrund, varvid den som först slungar sig ur förarhytten och räddar livhanken betecknas som ”chicken” – harhjärtad – för evärdliga tider. Denna scen rymmer både dramatiska och ironiska poänger och är signifikativ för den unge man som skattade farten högre än allt annat, såväl i verkligheten som på vita duken.
Den olycksalige Buzz råkade fastna med en klädespersedel i det avgörande momentet, följde med sin kärra ända till ravinens botten och förvandlades till köttfärs.
Äldre filmsuccéer har ofta en sällsam förmåga att exploatera publikens känsloregister till det yttersta. Alla tiders förnämsta biofilm är naturligtvis brittisk, numera 70 år gammal och känd världen över som The Third Man – Den Tredje Mannen. Där spelar en verklig mästare vid namn Anton Karas inte enbart på emotioner och lövtunna nervtrådar. Hans solo-instrument, flatbottnat, utan hals och utrustat med fem melodisträngar kom att betyda nästan allt för den publika framgången.
Faktum är dock att Karas länge var en okänd storhet. Men en stjärnklar afton i slutet av mars råkade Carol Reed, Tredje mannens regissör, av en tillfällighet befinna sig på samma Wiener-hak som Anton K, troligtvis för att svinga en bägare eller två, rimligen också för att koppla av efter dagens inspelning. Förhäxad lyssnade Reed till det ena glansfulla numret efter det andra av cittra-entusiasten Karas, och redan samma kväll blev denne medlem av filmteamet. Med den oförglömliga Harry Lime Theme slogs tonen an i varje bemärkelse; Anton Karas bitterljuva harmonier blev en oupplöslig del av filmen.
Rekordåren 1949–50 drabbade ”Harry Lime-soundet” en stor del av världen och drog segrande fram i stort sett överallt. Som filmmusik kan nog bara Doris Days Que sera sera från The Man Who Knew too Much (1956) i Alfred Hitchcocks regi konkurrera på fullaste allvar. Utan Karas nerviga cittra-spel hade Tredje mannen aldrig blivit vad den blev.
Harry Limes herostratiskt ryktbara ”gökursmonolog” högt uppe i Pariserhjulet i Wiens utkanter fanns inte heller med i förberedelsearbetet, och notoriska formalister har i förtvivlans mod sökt efter något som ens avlägset erinrar om denna monolog i Graham Greenes filmmanuskript. Konnässörer från öst och väst har i alla tider hävdat att Orson Welles (1915–85), i rollen som den vidrige Harry Lime, skrev ner hela härligheten på eget bevåg eller, eventuellt, tillsammans med Joseph Cotten, filmens dristige ”Holly Martins”. Det kan inte uteslutas. Detta är i alla händelser vad Lime kläcker ur sig:
”Trots all blodsutgjutelse, återkommande terror och oavlåtliga krig föddes i Italien både Renässansen och män som Michelangelo och Lionardo da Vinci – medan Schweiz, med sin demokrati, sin 500-åriga fred och sin broderskärlek, aldrig lyckats få fram något bättre än … gökuret.”
Så formulerar sig en ohjälplig cyniker, och så lyder en av tidernas mest berömda filmrepliker. Ja, ”The Cuckoo Clock Monologue” representerar ett stycke genuin historia av det ovanligare slaget.
Men nu har det blivit hög tid att återvända till utgångsläget igen efter vår något äventyrliga utflykt till efterkrigsårens Wien. Om James Dean är det mesta redan sagt, och han var f ö inte ensam på täppan. Ytterligare två stjärnor, bara 17 och 16 år unga, antändes och höjdes till skyarna, Oscars-nominerades och fick sina publika genombrott i ”Ung rebell” – och det med all rätt.
Natasha Nikolaevna Gurdin, mera känd under artistnamnet Natalie Wood, debuterade på vita duken som fyraåring och hade redan mer än trettio filmer bakom sig. I ”Rebellen” föreställde hon Judy, den vackra flickan i huset bredvid, och i likhet med alla andra kvinnor förälskade hon sig lidelsefullt i Dean såväl i verkligheten som i filmens fantasivärld.
Under 1960-talet var Natalie Wood en av Hollywood-fabrikens mest framgångsrika stars, blev Oscars-nominerad ytterligare två gånger och spelade rollen som Maria i West Side Story. Men i oktober 1981 föll hon överbord från sin yacht i grannskapet av Santa Catalina Island i Kalifornien under betingelser, som alltjämt är höljda i dunkel. Då hon gav upp andan var hon inte äldre än 43.
Sal Mineo inledde sin karriär som Plato i ”Ung rebell”, samarbetade med James Dean också i ”Jätten”, medverkade sedan i Exodus och var i flera år en av de klarast blänkande stjärnorna på filmhimlen och stor idol. Därefter gick det utför, och 1971 tvingades den skönlockige grabben från New York i ordrätt mening spela apa i Escape From the Planet of the Apes. Torsdagen den 12 februari 1976 avlivades Sal Mineo, 37 år gammal, av en kniv-mördare på öppen gata.
”Ung rebell” är ett fängslande tidsdokument och en av 1950-talets oförlikneliga speglar. De begåvade huvudaktörerna/aktriserna, alla födda på 30-talet, gick grymma öden tillmötes, och samtliga tre är nu för längesedan döda.
Den 8 februari i år skulle Jimmy Dean ha fyllt sina modiga 87. Nog svindlar tanken!
När jag nu ser Orson Wells ord i tryck inser jag hur totalt fel han hade och hur det är ett uttryck för en inte bara cynisk utan fascistisk syn på världen.
Italien har visserligen frambringat Michelangelo och Leonardo da Vinci men Schweiz, med sin demokrati, sin 500-åriga fred och sin broderskärlek har inte bara skapat och vidmakthållit ett samhälle som vida överträffar Italien i välstånd och ordning utan också framstående kulturpersonligheter som Albert Einstein, Leonard Euler, Jean-Luc Godard, Ulrich Zwingli, Daniel, Johan och Jakob Bernoulli, Jean-Jacques Rousseau, Carl Gustav Jung, Henri Dunant, John Calvin med flera, med flera – och ingen Benito Mussolini, Giulio Andreotti eller Sergio Berlosconi!
Schweizarna lever visserligen på ekonomiskt häleri i stor skala, men deltar å andra sidan inte i Nato-ledda kampanjer runt om i världen.
En utmärkt kommentar, Anders Persson, även om jag sätter ett frågetecken för ditt påstående att den – i sanning vämjeliga – ”gökurs-monologen” skulle vara ”fascistisk”. Den är för kort, för ytlig och för ofullständig för att medge en slutsats av det slaget. Fascism är ju ett begrepp som man helst inte bör gödsla med – men gärna DEFINIERA, om man finner för gott att göra bruk av det.
För några dagar sedan kunde man här på Lindelöfs blogg läsa att ”USA går mot fullbordad fascism” i ett inlägg av Hans Andersson. Obestridligt är att USA måste kritiseras, och kritiseras mycket hårt, för snart sagt allting nu för tiden, men att beteckna USA som en fulltonig fasciststat är väl ungefär lika relevant som att kalla USA för en proletär diktatur.
I min värld är det ”kleptokratiska”, auktoritära och odemokratiska Ryssland, liksom f ö Kina, mera fascistiskt än vad USA är. Men också i fallen Kina och Ryssland leder fascism-stämpeln fel. Vidsyn och ödmjukhet anbefalles!
Jo, du har rätt Mats, etiketten ”fascistisk” var inte riktigt rätt. Men citatet spelar på den gamla myten att ”krig förädlar”. Enligt Janerik Larsson på SvD har BBC Radio en serie föreläsningar där en professor Margaret Macmillan ställer frågan ”om krig en viktig del av vad det innebär att vara människa?”
Om jag förstått Larsson rätt är svaret ”ja”.
”Vi tycker om att tänka på krig som en avvikelse från det normala tillståndet av fred. Det är trösterikt men fel. Kriget är djupt vävt in i det mänskliga samhällets historia. Oavsett var vi ser in i det förflutna, oavsett var eller hur långt tillbaka går vi, grupper av människor har organiserat sig för att skydda sitt eget territorium eller sätt att leva och ofta attackera andras. Under århundradena har vi beklagat resultaten och kämpat för att tämja krig, även avskaffa det, medan vi har också vördat krigare och talat om krigets ära och storhet.”
Britterna, som vunnit alla krig sedan USA:s tillblivelse, förbereder sig för ett nytt.