En svensk tiger

Storvilt i svenskt kulturliv

Frågan är vad det uttrycket kommer ifrån – knappast enbart från andra världskriget då Stockholm var ett centrum för utländska och inte minst tyska spioner.

Det är nämligen lätt att tro att tystnadskulturen har med solidaritet att göra; ett sätt att skydda sig och sina närmsta. Men i så fall bör tilläggas att det idag ofta är den socioekonomiskt överlägsna medelklassen inom Kultursverige som är räddhågsen för att förlora sina privilegier.

Ett tydligt exempel var klubben Forum och den så kallade kulturprofilen som slogs sönder av ett välmotiverat Me-too uppror. För en gångs skull uppstod en rättmätig vrede över de orättfärdigheter som omgav Forum, och bubblan sprack efter att hållits i heligt förvar sedan 90-talet då den försvarades av Sture Allén, Pär Wästberg och Horace Engdahl. Den svenska rädslan och auktoritetstron vågade inte ge sig på dem eftersom de uppbar hög status i Kultursverige. Jag minns att Stig Larsson berättade att det räckte att Horace Engdahl sade något på latin, så togs loven av en gryende opposition runt honom på tidskriften 90-tal.

Nu tycks pendeln svängt och den skrivarskola som författaren Johan Heltne gått på, Biskops-Arnö, verkar tyvärr ha hamnat i liknande intolerans, fast åt andra hållet; det queer-feministiska, marxistiska. Inget ont med det, historien utvecklas dialektiskt. Kanske Me-too rörelsen så småningom kan utmynna i en syntes, där mäns erfarenheter av relationer och sexualitet även mer generöst kan tas emot. Men när stora förlag värvar framtida författare ur skrivarskolor som Biskops-Arnö, tillåts inte alltid en sådan erfarenhetsflora om den inte kommer från just en intellektuell medelklass. För då finns erfarenheter som kulturintresserade ofta kan känna igen sig i.

Nyligen skrev Klas Östergren i en artikel apropå en Leonard Cohen-utställning i Köpenhamn att författare som Jan Wolkers, Henry Miller och Sture Dahlström knappast läses på skrivarskolorna numer. De har en air av sexism över sig; sedda som brottslingar. Näst intill går de att jämföra med den inte alltför rumsrene Lois Ferdinand Celine.

Man undrar varför deras erfarenheter inte accepteras mer i Sverige? Är det en klass eller en genusfråga, eller både ock? I Celines fall är det förstås hans politiska pamfletter som ligger honom i fatet.

Männen och litteraturen
Men det har nyligen konstaterats att färre män idag söker sig till litteraturen, inte minst genom höstens August-nomineringar. När Johan Heltne fått sin roman Emil antagen på Natur och kultur, tvingades han, enligt vad han själv skriver (DN-kultur 17/1), att göra en romankaraktär skyldig till en våldtäkt, fastän han ville skapa osäkerhet runt skeendet. Romanen blev därför sämre, tycker han.

Enligt Margit Richert i SvD (19/1) har vi fått förstelnade förlag som helst av allt vill sälja en tjej med en deckargrej på en bokmässa. Ja, sådan homogen kultur har vi kanske hamnat i, skriver hon. Ingen Fröken Julie idag vars menstruation och självmord visas på en scen, och dör för att hon tillhör en utdöende samhällsklass. För medieadeln skulle nog inte tillåta det.

För en sådan adel går det att säga att vi fått, inte minst på grund av att tidningars sämre ekonomi inte tillåter frilansare. Ett klingande efternamn till en känd förälder ger däremot en extraskjuts in i Kultursverige. Till den adeln verkar nu Biskops-Arnö med Athena Farrokhzad slutit sig. Det var pikant och närapå komiskt när läkardottern för några år sedan i Aftonbladet läxade upp den danske poeten Yahya Hassans debutdiktsamling som rönt stor uppmärksamhet även hos oss. Hon avkrävde honom en nyttofilosofi, tog honom konsekvensetiskt i örat och beskyllde honom för att spä på rasismen mot muslimer.

Hedersvåld och fattigdom kan alltså inte omskrivas på Biskops-Arnö? Det skulle nog inte bli någon gosedjurspoesi, särskilt inte om den kom från en dansk vildhjärna.

Uppbygglig konst
Har vi inte fått nog av politikers stöveltramp nere i Sölvesborg vad gäller ”uppbygglig” konst? Förmodligen inte, för den kommer numer inte bara från SD och ”verkligheten folk” utan också från våra skrivarskolor och de större förlagen som rekryterar sina talanger därifrån. Så gott som alla författare som kommer ut numer på Bonniers och Norstedts har gått i de skolorna. Det har erkänts av förläggaren Håkan Bravinger och vidimerades av Carl Michael Edenborg senast i vintras. Tydligen har nu förlaget Natur och kultur bestämt sig för att följa ett moralistiskt konsensus i kölvattnet av Me-too rörelsen. Rädslan sprider sig för att trampa fel, att stöta sig med en igenkännande publiks värderingar, och därmed förlora läsare.

Men det är inte särskilt fruktbart. För kontroversiell och laddad litteratur skapas oftare ur de lägre samhällsskiktens bakteriefloror. Vårt kulturliv riskerar med andra ord att bli segregerat och näringsfattigt. Enligt ledarskribenten Erik Helmersson finns risk att den till och med dör ut i sin egen konformitet (DN 22/1). Ingen konflikt – ingen utveckling. Inget bråk – ingen luft att vädra ut; den bäddar istället för självbespegling och säljer sämre.

Det gäller inte bara vår skönlitteratur, utan även våra teatrar. Ta Dramatens uppsättning av Hamlet från förra året med sitt individualistiska perspektiv, i avsaknad av social och historisk kontext. Hur ofta sätter man upp nyskrivna pjäser av okända talanger där som skriver nutida och samhällsengagerat? Visserligen har den nytillträdde chefen Mattias Andersson en politiskt vidare utblick. Men i Hamlets fall flirtades det med en obildad publik som var nationalscenen till nytta åt ”verklighetens folk”. En tänkt kassako, som naturligtvis uteblev.

Det blir ofta som att bita sig själv i svansen när kommersiell ytlighet får råda. Sverige är ett litet land, men vill knappast bli ett Ungern, där upprorisk opposition stängs ute, inte minst inom genusforskning. En tendens vi sett dyka upp här i form av trakasserier, inte minst mot Uppsala universitet.

Pekar det år det hållet kommer vi att ha det mesta att frukta vad gäller yttrandefrihet och demokrati i framtiden.

  3 kommentarer for “En svensk tiger

  1. Dennis Zackrisson
    2020-02-04 kl. 11:17

    Intressanta tankar och bra avstamp för diskussion, Ulf N!

    “Självbespegling” och “konformitet”! Ja, så blir det gärna om inte utgångspunkten för skrivandet är verkligheten och egen erfarenhet av densamma.

    Jag läser just den raka motsatsen till “skrivarkurslitteratur”. Renzo Aneröds hyllade Göteborgstrilogi; Löftet (2004), Vildsvinet (2007) och Fiender (2009). Här finns hela bakgrunden till motsättningarna i dagens samhälle; etniska och kriminella gäng, allt tydligare erfarenhetsskilda generationer, drogrelaterade hämningar för utveckling av hjärnans frontallober m m. Livfullt gestaltade genom enskilda och kollektiva liv i och utanför olika gemenskaper. Och med fast grund i realismen.

    Det är något annat än den numera, i mångt och mycket, akademiskt präglade stilen i den s k “Föreningen Arbetarskrivare”, vilken också synes anlägga seminariemässiga synpunkter på tillvaron och t o m (som Ulf N också påpekar) bekämpa yttrandefriheten.

  2. Leif Strandberg
    2020-02-05 kl. 9:24

    Ja, hur lätt är det inte att följa rådande vind. Jag minns hur jag och alla andra maoister ständigt hasplade ur oss Sanningen att Liu Shaoqi var Kinas Chrusjtjov, och att Mao och kulturrevolutionen räddat folkets massor från denne förrädare och kapitalistfarare. Den gången var vi sturska, vi hade ju rätten och Sanningen på vår sida. Idag är det jag och andra som hukar i rådande vind. Vi vandrar på minerad mark var vi än går. Och avsaknaden av kommentarer till Nygrens viktiga text är nog ett tecken på minorna (de imaginära). De politiskt korrekta ruvar likt små rödgardister på varje steg som gamla gubbar tar. Tack Ulf för ditt inlägg. Kan du säga mer om trakasserierna mot Uppsala universitet?

  3. Jan Arvid Götesson
    2020-02-06 kl. 8:11

    Det finns två saker att säga här. För det första skulle den världsomspännande digitala skapande sfären behöva ett nytt, samordnat betalningssystem. Varje ”konsument” – ett rysligt men här nödvändigt ord – skulle ha ett konto kopplat till sitt digitala läsande, lyssnande och tittande. Om man läser en text av Ulf Nygren skulle några ören gå till Ulf och några till den som publicerar honom, om han inte självpublicerar.

    Ett sådant mycket finmaskigt nät som sammanbinder skapande, konsumtion och betalning skulle göra det möjligt för skapande personer att växa, på en skala från liten bisyssla till heltidsarbete.

    Den andra saken är att man måste hela tiden upptäcka och omvärdera bland nytt och gammalt efter eget sinne, utan hänsyn till officiella kvalitetsstämplar. Jag har till exempel uppgrävt att Matts Magni Granström är viktigare än Karlfeldt och Fröding, ehuru EAK och GF är hundra tusen gånger mer namnkunniga, som synes av denna MMG-dikt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.