En svunnen tids religiösa ortodoxi och pietistiska väckelse

Andreas Ryzelius

Under nästan hela 1600-talet och början av 1700-talet utkämpade de renläriga prästerna i Sverige ett flerfrontskrig: menigheten tuktades, de ogudaktiga sattes i kyrk-stocken, religiösa avvikare förföljdes, och ett försvarligt antal ”häxor” likviderades och brändes sedan på bål. Glädje och fördragsamhet var okända inslag i den tidens kristna förkunnelser. Den himmelska despotin styrdes med järnhand av en strängt straffande gudom, och ångesten låg som en förlamande presenning över hela vårt land.

En typisk representant för det karolinska prästerskapet var biskopen Andreas Ryzelius i Östergötland. Den 14 januari 1715 varnade denne Guds ställföreträdare i världen de arma nybörjarkonfirmanderna i Linköping från sin predikstol:

”… Förbannad är then som wikes med sit hierta ifrå Herranom / … /. Sant ock att wi ingen fruchte mer än honom som wet och ser allting, som förbiuder, hatar ock straffar alt ondt, hafwandes macht öfwer kropp och siäl at them förderfwa i helfwitit.”

När 1700-talet ännu var ungt uppstod emellertid en pietistisk väckelse här i Sverige med udden riktad mot helvetesprästerna och det auktoritära karoliner-väldet. Såväl andligt som världsligt förfall lystes i bann av väckelsepredikanterna.

Inom pietismen fanns riktningar av större och mindre lyskraft. Det som förenade utövarna var i första hand kärleksfullheten, den individuellt präglade gudstron och, troligen ännu viktigare, dragningen till asketism och personliga umbäranden. På flera håll klädde sig männen, under den radikala pietismens mest intensiva skede, bokstavligen i säck och i aska – medan kvinnorna bar grova botgörardräkter (så kallade gråkoltar). Det gällde att leva i vördnadsfull avskildhet och att undvika frestelser; på det viset kunde den enskilde meritera sig för en parkettplats i himmelriket. Via goda gärningar och, inte minst, genom oavbrutet ”werkande” förbättrades den egna positionen ytterligare ett snäpp.

Nicolaus Ludwig von Zinzendorf

Mot den inställningen reagerade den sachsiske greven Nicolaus Ludwig von Zinzendorf (1700–1760), herrnhutismens grundare. Med honom sköts den pietistiska handlingsmoralen i bakgrunden.

Enligt Zinzendorf och hans evangeliska bröder på svensk och tysk mark var nämligen TRON det allena saliggörande. Tron uppfattades som en nådegåva. Alla föreställningar om de ”goda gärningarna” som inträdesbiljetter till Paradiset ansågs inbilska eller egenrättfärdiga; de var helt enkelt uttryck för brist på ödmjukhet.

Det är ställt utom tvivel att herrnhutismen bidrog till ett avsevärt mildare och ljusare samhällsklimat i vårt land – inte minst genom att man avvisade den misskrediterade pliktmoralen. Med sin innerlighet och sin naiva tillit fungerade Zinzendorfs anhängare som ett slags spjutspetsar mot framtiden.

Till bilden hör också att själva Kristusbilden fick en särställning bland herrnhutarna. Jesus betraktades som ett offerlamm och som den genom-stungne blodbrudgummen i von Zinzendorfs erotiskt färgade väckelse. Frälsaren och gudssonen var på en och samma gång ”syndare-vän” och de fattigas ständige bundsförvant, väpnad med oändliga fonder av medmänsklig kärlek.

Här är den ortodoxa 1600-talsreotoriken och biskop Ryzelius allmänna gormande mycket långt borta. Den forna intoleransen har ersatts av förtröstan och vidsynthet.

I Sverige fick herrnhutismen betydande anhängarskaror i framför allt Stockholm, Göteborg och Skåne men även i Västergötland och Östergötland.

Hernhutare samlade till möte utom kyrkans kontroll

Själv har jag konsulterat författaren Tore Zetterholm för att få en tydligare bild av denna särpräglade väckelse. En sådan bild får man nämligen i Zetterholms dokumentärroman om den arma herrnhutar-flickan Helena Sophia Ekholm – gemenligen kallad Predikare-Lena (Norstedts, 1974) – som i tidernas morgon föddes och växte upp i Gryts socken i Hammarkinds härad.

I nästan tjugo år satt Predikare-Lena oskyldigt inspärrad på hospitalet i Vadstena i 1800-talets början. Hennes livsöde är fängslande i dubbel bemärkelse. Osårbar gick hon genom livet, och sin kallelse svek hon aldrig.

  2 kommentarer for “En svunnen tids religiösa ortodoxi och pietistiska väckelse

  1. Jan Arvid Götesson
    2018-10-29 kl. 3:04

    Att den religiösa ”ångesten låg som en förlamande presenning över hela vårt land” på 1600-talet är inte helt sant. Läs till exempel psalmen ”Nu i skuggans tid then tysta” från 1695. Någon gladare och själslugnare än denna dikt om ”säker ro” i förtröstansfull tro får man leta efter. Att 1694 års psalmbok drogs in ersattes av 1695 års psalmbok är en av Sveriges största kulturkatastrofer, som Sven Stolpe skrev.

  2. Jan Arvid Götesson
    2018-10-29 kl. 8:46

    Psalmen ”Nu i skuggans tid then tysta” är äldre än 1694 (jag skrev felaktigt 1695 ovan). Författaren, Erik Lindschöld, dog ju 1690.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.