”… De som menar att Sverigedemokraterna (SD) är ett hot mot demokratin bidrar själva stegvis till att underminera den demokrati de anser sig försvara genom att låta den negativa inställningen till SD bli vägledande för alla politiska ställningstaganden.”
Den citerade passagen är väl inte alldeles glasklar, men vad Boström i realiteten skriver är ju att kritik riktad mot SD utgör ett grundskott mot demokratin. Det är en häpnadsväckande tanke – dock mindre häpnadsväckande att just GP ger offentlighet åt den sortens idéer. Harry Hjörnes gamla flaggskepp är i dag en pålitlig högerbastion.
Boström anser också att Vänsterpartiet (V) och Sverigedemokraterna är ”ytterkantspartier” på var sin flank och därför likvärdiga. Eftersom socialdemokrater i alla år har förhandlat med representanter för V utan att världen hittills gått under, så borde ansvarskännande parter inom den borgerliga alliansen, minst lika självklart, kunna gå SD tillmötes heter det i ledartexten.
Men det är grundfalskt att på det här viset jämföra V och SD. Vänsterpartiet är, mätt med alla rimliga mått, en väsentligen positiv kraft, medan Sverigedemokraternas tillskott till vårt gemensamma bästa är uteslutande negativa.
Sant är visserligen att Jonas Sjöstedts parti har ett mörkt förflutet. Under åtskilliga år var partiet, som länge hette SKP, en assimilerad del av den kommunistiska världsrörelsen och därmed en organisation som i alla väder gick Kremls ärenden: så snart det började regna i Moskva, spände partikoryféerna på Kungsgatan 84 i Stockholm upp paraplyerna. Även då man någorlunda hjälpligt brutit sig loss från det ”socialistiska lägret” på ett senare stadium visade sig detta uppbrott vara en skilsmässa med ständiga förbehåll. Vänskapliga förbindelser med DDR, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och en rad andra stater i öst behölls på tok för länge.
Av allt detta finns emellertid ingenting kvar i dagens Vänsterparti. Programmet är socialdemokratiskt och kan av hederliga människor inte beskrivas på annat sätt än just så. Givetvis är det fullt befogat att kritisera V på en rad punkter, men extremismen lyser med sin frånvaro.
Sverigedemokraterna har å sin sida inte gjort upp sitt förflutna tillnärmelsevis lika omsorgsfullt som V har gjort. Det handlar mest om att fasaden putsats upp och att bomberjackorna bytts ut mot kostym. Åkessons parti är ungt, och dess grundlagsfäder var idel skinnskallar, vit makt-folk och gamla nazister. Så sent som 2008 firade man tjugoårsminnet av sin tillblivelse med ett gigantiskt partaj, där SD:s hela generalstab närvarade. Utan skrupler hyllade man alltså sitt vämjeligt brunfärgade rotsystem för bara tio år sedan.
Demokratisynen är följaktligen djupt problematisk. Slående är att SD i sina programskrifter inte låtsas om eller känns vid att socialister och liberaler för ca etthundra år sedan var den svenska demokratins barnmorskor; ett erkännande av detta sakernas tillstånd skulle gå stick i stäv med partiets ambitioner och med dess verklighetssyn. SD är i grunden en illiberal, rentav en anti-liberal, organisation. S- och L-märkta politiker är Sverigedemokraternas dödsfiender. Vi bör hålla i minnet att Viktor Orbáns Ungern är föregångslandet … och att P3, som bekant, är en kanal som bör läggas ner.
Ännu en varningssignal är att de förmenta Sverige-vännerna i princip skiljer mellan nationstillhörighet och medborgarskap. I och för sig kan man, enligt SD:s ideologiska expertpanel, vara svensk och same, svensk och jude, svensk och rom, svensk och tornedaling (o s v) på en och samma gång, men detta är inget som partiets ortodoxa vaktmanskap ser med blida ögon. Allra helst ska man vara enbart svensk, gärna också blond och blåögd (även i fysiskt hänseende).
SD:s principprogram ger lika intressanta som nedslående inblickar. Där heter det bland annat på sätt som nu följer:
”… Vi tror inte på idén om att människor föds som blanka blad, som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen stor betydelse för individens utveckling och samspelar oftast med den fria viljan och det biologiska arvet. Dock finns också hos varje människa en nedärvd essens, som man inte kan undertrycka i vilken omfattning som helst utan att det får negativa konsekvenser. Delar av denna essens är gemensamma för de flesta av oss, medan annat är unikt för särskilda grupper av människor eller för den enskilde individen.”
Essens kan översättas med destillat, extrakt eller koncentrat. Jag tycker mig höra ideliga larmsignaler, när jag läser de nyss citerade raderna. Mitt intryck är att författarna broderar vidare på ett stoff som i själva verket är rasbiologiskt i gammal unken 1930-talstradition.
Även Vänsterpartiet hade, under SKP-eran, grumliga idéer om vad som kunde ärvas och vad som inte kunde ärvas. Men det var på Trofim Lysenkos tid, och det är nu mycket längesedan. Var och en som i dag hävdar att V och SD är extremistpartier av i princip samma skrot och korn talar med kluven tunga och mot bättre vetande. Så uppträder bara de hycklande och de skenheliga.
Mycket bra analys Mats Parner. Tack för den.
”Essensen” är verkligen ett vidrigt rasistiskt uttryck. Tyvärr kommer dom undan allt för lätt med det.