Med ”källa” menas oftast någon sorts text (det kan vara på papper, hugget i sten eller skrivet på annat sätt) som inte bör vara beroende av något tidigare dokument. Ett brev skrivet av Gustav vasa är en källa. Om någon senare skriver om brevet i en historik över Gustav är det en bearbetning. Från modern tid kan filmer, fotografier och ljudinspelningar också vara källor.
Äkthet, rimlighet, närhet, tendens, beroende är viktiga verktyg när man vill bestämma hur värdefull en eventuell källa är. Antag att vi vill studera Andra världskriget och hur det beskrivs av några dagboksförfattare. Så hittar vi några dagböcker och kör igång med källkritiken.
Äkthet? Är dessa papper äkta? Det kanske är förfalskningar, helt eller delvis! Hitlers dagböcker vet vi var förfalskningar och därmed oanvändbara, medan
däremot Goebbels’ dagböcker är äkta, liksom den svenske diplomaten Grafströms dagböcker. (Jag har läst ett utdrag av Goebbels’ dagbok från slutet av Andra världskriget och Grafströms motsvarande anteckningar från 1938 och till krigsslutet.)
Rimlighet? Är det som berättas trovärdigt? De tankar och känslor som beskrivs i dagböckerna kanske stämmer, likaså mycket av sakuppgifterna som förekommer. Däremot tappade nog doktor Goebbels verklighetsförankringen mot slutet av kriget och hans dagbok blir då mer användbar för att se hur han uppfattade vad som hände, inte vad som verkligen hände. När Grafström diskuterar den svenska utrikesförvaltningen är det ju också hans syn på olika problem som kommer fram, däremot inte en objektiv diskussion av problemen.
Närhet? Hur nära ligger dokumenten beskrivna händelser? Är de författade i anslutning till dem, eller är det exempelvis memoarer som nedskrivits långt senare? Oftast anses källor som är samtida med händelsen vara mer pålitliga, men det behöver inte stämma alla gånger. Goebbels och Grafströms dagböcker följer utvecklingen nära i tiden. Intrycken bör därför vara rätt fräscha och opåverkade av omfattande efterrekonstruktioner (såvida ingen varit inne och ’redigerat’ i efterhand).
Tendens? Goebbels var klart nazistisk, Grafström klart antinazistisk, men det finns dokument där det kan vara svårare att veta i vilken grad författaren har styrts av den ena eller andra uppfattningen.
Beroende? Har författaren på egen hand kunnat skriva ner sina iakttagelser och tankar eller skedde det på uppdrag eller mot bakgrund av någon sorts påtryckningar? Goebbels och Grafström skrev på eget initiativ och kan ur den synpunkten vara självständiga källor. Var man däremot krönikeskrivare för Gustav vasa fick man dock inte ta ut de egna svängarna så mycket.
Inom naturvetenskap brukar man i Karl Poppers efterföljd hävda att en teori är vetenskaplig bara om den är möjlig att motbevisa (falsifiera, för att använda ett finare ord). Om man inför övernaturliga krafter som kan ändra naturlagar efter behov (= någon slags gud) är det inte vetenskap utan religion, eftersom det inte finns någon rimlig opartisk möjlighet att testa gudshypotesen.
Inom lärofält som historia bör det finnas en liknande princip. Den säger att vi kan bara med säkerhet tala om förhållanden där vi har dokumentation. Ju sämre dokumentation, desto osäkrare blir våra utsagor. Om verktygen inte övertygar om att dokumenten stödjer en viss tolkning av historien, så får man göra halt och inte driva över till obekräftade antaganden (eller åtminstone bör man varna när man går över till spekulationer). Vi får inte förvandla antaganden om hur det skulle kunna vara till bestämda utsagor om hur något är, när källorna inte ger underlag för detta. Det är ett problem som varje släktforskare har stött på. Man jobbar sig bakåt i sitt släktträd men kommer så småningom dit där man tappar tråden, eftersom källorna blir allt färre, sämre och tar slut. Då är det inte rimligt att gå vidare. Om jag säger att ”jag härstammar från Gustav vasa* för att jag tycker att det bör vara så”, är det ett påstående som kan vara sant, men finns inga dokument som bekräftar det, är vi inte på vetenskaplig mark.
Ett tillägg angående ett otyg som kallas hyperkritik bör göras. Vi vet att det ibland kommer uppgifter som avslöjas som felaktiga. Folk har ljugit, helt enkelt. Skälen till det kan variera, men frågan är om man kan underkänna ett helt historiskt skede för att det finns felaktiga påståenden. Några personer har hittat på historier om sin tid som offer för nazismen. Detta är tråkigt och störande för en historiker, men kan man av den anledningen påstå att det aldrig funnits några koncentrations- eller förintelseläger? De har funnits, men det blir en uppgift för historikern att försöka fastställa vad som är sant om dem, och även vid behov att avslöja falsarier.
Ett annat märkligt fall av underkännande av källor stötte jag på nyligen, när en person trots filmat material på YouTube inte ville tro att Victoria Nuland sagt att USA spenderat fem miljarder dollar på ”regimförändring” i Ukraina. Jag vill hävda att så länge ingen kan bevisa att filmen är ett falsarium så måste den betraktas som äkta, och man får inrikta sig på att fråga om fem miljarder stämmer.
Sista anmärkningen: det jag skriver här om källkritik bör självfallet finnas med även när man tar del av dagens nyhetsflöde. Om en forskningsrapport sägs fastslå det ena eller andra är det alltid värdefullt att fråga sig om det verkligen är forskare i farten, vem betalar deras lön, verkar resultatet rimligt, etc. Och är det inte bara en ”tankesmedja” (reklambyrå för en åsiktsriktning) som vill prångla ut en åsikt under falsk etikett? Eller är det myndigheter som vill propagera för något som vi borde akta oss för? Det gäller att vara vaksam!
…
Egen deklaration: jag läste ”på gamla dar” historia upp till forskningsförberedande nivå i början av detta årtusende, men är tyvärr inte alltid bra på att självanvända verktygslådan. Men gör inte som jag gör, utan gör som jag säger!
* Jag härstammar inte från Gustav, men däremot kan han och jag möjligen ha en gemensam stamfar. Fast medeltidsgenealogi är knepig, så jag tar det mest som kuriosa.
Det är nog så sant – men det räcker ju inte att svara på frågan ”är det sant?” Man måste också svara på frågan ”Är det relevant?” Och då räcker det inte med källkritik, då behövs dessutom en massa sunt förnuft och politisk erfarenhet.
Svensk akademisk historieforskning har tyvärr alltför länge ägnat sig åt den första frågan – enbart.
Självfallet måste omdömet med (liksom när man håller på med statistik eller ekonometriska beräkningar för att ta ett annat område med liknande problem). Men om man inte vet hur pålitligt grundmaterialet är, exempelvis gamla dokument, så blir det genast svårare att avgöra vilka slutsatser som är lämpliga att dra. Ju fler fasta punkter man har att jobba med, desto säkrare borde slutsatserna bli om punkterna studeras av ett sunt och kritiskt omdöme. – Fast det där med hantering av omdömet kanske kunde bli en annan bloggpost.
Båda behövs, så klart. Det måste vara både sant och relevant.
Apropå källkritik finns det i den akademiska historikertraditionen (i Sverige) en sorts närmast journalistisk kåthet på att välta över ända och förklara tidigare uppfattningar för myter. Mats Larsson har ägnat en bok åt detta – Minnet av vikingatiden – åt att beskriva hur källkritikens banerförare under 1900-talet utgick från att Snorre Sturlasson ljög eftersom det inte fanns några bevis för att han talade sanning. Det var bara det att när man senare jämförde Snorre med bysantinska och engelska källor kunde man konstatera att han snarast var mer exakt än dom, när han yttrade sig om Bysans eller England. Och att han därför rimligen borde ha varit ganska exakt med vad han sa om nordisk historia också, som han ju visste mer om.
Men låt för all del inte detta vara ett argument mot strävan efter sanning.
En annan SvD-medarbetare som jag är lite svag för är Janerik Larsson. Han hittar intressanta länkar runt om i den anglosaxiska världen. Igår hade han denna.
På väg mot nytt storkrig i Europa? Låter ”myrdalskt”?
Till ovanstående kloka reflektioner av Björn Nilsson vill jag lägga några egna tankar om ”källkritik” som aktualiserats av diskussioner jag dragits in i de senaste dagarna.
I mångas föreställningsvärld ska källkritik bara användas mot “misstänkta” källor. Det är vetenskapligt fel. En historiker eller journalist måste givetvis också vara källkritisk emot “förtroendefulla” källor. Dessa kan på grund av tidsfaktorer ha glömt eller i minnet förändrat viktiga fakta, de kan ha egenintressen som påverkar deras saklighet, den publik de vänder sig till kan påverka dem osv.
Omvänt är det ovetenskapligt att utgå från att “misstänkta” källor alltid har fel och att källkritiken bara går ut på att upptäcka dessa. Den vetenskapliga källkritiken måste också finna ut vad som är sant i en källa som har ett anseende av låg trovärdighet. Tyvärr är det få källor som alltid har fel, till 100%. Det skulle göra jobbet för historiker och journalister mycket lättare!